Redan under tidigt 1800-tal försökte fysikerna förstå varför jordens klimat var så gynnsamt. Anledningen var att strålningen från solen omöjligt kunde förklara jordens höga medeltemperatur. Enligt tillförlitliga beräkningar borde jorden snarare ha en temperatur på minus 20°C i stället för de nästan lika många plusgrader som observerades. Vad var orsaken till detta? Var det helt enkelt Herren Gud som i sin välvilja hade skänkt människorna ett klimat som det gick att leva i? Fysikerna är envisa rackare, som ibland inte drar sig för att förneka vad som står i de heliga skrifterna, fortsatte likafullt med sina mätningar och beräkningar. Kan man tänka sig, till slut listade de ut att det fanns gaser i luften som vattenånga, koldioxid och ozon som faktiskt absorberade såväl solstrålning som jordens värmestrålning mot rymden och som därmed gav oss temperaturer som det gick att leva i.

Senare under 1800-talet blev man övertygat att åtminstone stora delar av Europa måste ha varit täckt av is vid något tidigare tillfälle och alla oroade sig att isarna skulle breda ut sig igen. Man kunde också observera att bergsglaciärer på flera ställen växte och förstörde betesmarker och annat. När sedan vädret blev varmare under 1900-talets början gladde man sig därför. Inte minst var detta fallet mot slutet av 1930-talet då man hade upplevt en värmeperiod som pågått i mer än tre decennier. Den 18 september 1938 skrev den framstående geografen Hans W:son Ahlmann en understreckare i SvD om den aktuella klimatförbättringen. Glaciärerna drog sig tillbaka, Landisarna smälte i rekordtakt och isen i Arktis var på rask tillbakagång. Bara på Spetsbergen hade vintern blivit 7°C varmare bara på några decennier.

Samtidigt visade den engelske ångmaskiningenjören och uppfinnaren Guy Steward Callender att värmen skulle kunna bero på att koldioxiden som hade ökat i atmosfären med någon procent. Han menade att detta bekräftade Arrhenius beräkningar. Arrhenius hade själv inga förhoppningar att växthusgaserna skulle kunna öka så mycket att det kalla och bedrövliga klimatet i Skandinavien någonsin skulle kunna bli bättre.

Sedan blev det världskrig och folk fick annat att tänka på. Efter kriget blev klimatet kallare och under 1970-talet var det många forskare som hävdade att istiden var på väg tillbaka. Folk blev rädda och diverse politiker gjorde allvarliga uttalande. Under mina första år i England i mitten på 1970-talet visade BBC ett verkligt skräckprogram där nedisningen var på full gång att förgöra hela Nordeuropa. Tidningarna skrev, klimatforskare uttalade sig och påminde om att detta har vi varnat för hela tiden, folk oroade sig och en del blev hysteriska och höll på att förlora förståndet.

Befolkningen på jorden växte, det stora flertalet fick det bättre och nästan alla i västvärlden fick elektrisk ström. Eftersom värme och ström producerades med ved, kol och olja så fortsatte koldioxiden och en del andra växthusgaser att öka. Mot slutet av 1980-talet upptäckte forskarna att det hade blivit varmare igen. Gradvis och i stigande takt började man oroa sig för värmen och att detta berodde på växthusgaserna blev alltmer troligt. Många har skickligt varnat och skrämt upp folk vilket i vår tid har urartat till allmän hysteri i synnerhet i välbeställda västländer. Internationella konferenser pågår ständigt och de stackars delegaterna blir helt utslitna av sitt ständiga flygande från konferens till konferens. Helst vill de åka tåg då de fått för sig att detta är bättre för klimatet. Detta är dock inte möjligt eftersom konferenserna oftast är förlagda till exotiska platser som på ön Bali.

Nu har man emellertid försatt sig i en fullständigt omöjlig situation.

Bakgrunden är följande.

Forskarna har länge försökt med hjälp av olika modellexperiment beräkna hur mycket jorden temperatur kommer att stiga om den antropogena (människoskapade) växthusgaserna fördubblas. Detta har man hållit på med i mer än 40 år med allt mer avancerade datormodeller. Resultatet visar att temperaturen kan stiga med mellan 1,5°C och 4,5°C. Säkrare än så har ännu inte gått att bestämma även om observationer indikerar den lägre delen av intervallet. Konferensen i Paris 2015 tyckte att en ökning av temperaturen jämfört med den som rådde 1750 på 1,5°C eller högst 2°C var tillräckligt mycket och bestämde att jordens länder måste genomföra detta. Nu har jorden redan blivit 1°C varmare varför den fortsatta ökningen måste begränsas till ytterligare 0,5°C eller högst 1°C till. Sedan bad man IPCC att räkna ut hur denna politiska trollkonst skall kunna genomföras och vad konsekvenserna blir om man misslyckas.

IPCC levererade sin rapport i oktober förra året. Det är intressant läsning. För att lyckas med denna herkuliska uppgift att begränsa jordens uppvärmning till 0,5°C måsta man till 2030, det vill säga på ungefär 10 år, minska jordens koldioxidutsläpp från dagens 37 miljarder ton (2017 var de 36,183 miljarder ton) till ungefär hälften. Om detta inte lyckas har världens vuxna förstört Gretas och alla barns framtid. Detta är inte bara barnens uppfattning utan även 270 svenska ”klimatforskares” uppfattning.

Nu var det inte alla länder som skrev på löftet från Paris om att minska sina koldioxidutsläpp. Tanken var att västländerna skulle gå i spetsen och hjälpa utvecklingsländerna med teknisk kunskap samt omfattande penningöverföringar. Ett viktigt land som Kina som faktiskt nu står för drygt 25 procent av de globala utsläppen, eller nära nog det dubbla mot USA, kommer inte att kunna göra något före 2035. Efter att ha tänkt igenom situationen bestämde sig Trump-administrationen från att hoppa av Parisöverenskommelsen och icke ratificera avtalet. Detta ogillas av många med är trots allt begripligt.

För att få ett mått på utmaningen kan man studera hur mycket länder som Japan, Tyskland och Frankrike minskat sina utsläpp från 2007 till 2017. Det visar sig att de klarat en minskning på omkring 10 procent. Tyskland, till exempel, har trots gigantiska satsningar på förnybar energi bara klarat av en minskning från 852 miljoner ton till 799 miljoner ton eller ungefär procentuellt detsamma som USA.

För att klara Parisavtalet måste man under samma tid inte bara reducera alla utsläpp från exempelvis OECD:s 15,3 miljarder ton (2016) utan även ytterligare ett par miljarder ton till och detta måste komma från länder som nu bygger ut sin fossila kraft.

Man kan inte begära, trots de stora framstegen inom den svenska skolan, att flickan Greta och hennes efterföljare skall kunna hålla reda på allt detta men åtminstone någon av landets klimatforskarundertecknare borde klara av en dylik kraftakt. Det finns ju även framstående matematiker bland undertecknarna.

Sedan kan man reflektera var som händer i samhället om man stänger av energiproduktionen och därmed tvingas återgå till ett fossilfritt samhälle och detta med en befolkning som är 10 gånger större än 1750. Hur kommer det att gå med arbeten, vad händer med statens och kommunernas skatteinkomster. Hur skall välfärden finansieras och var skall försäkringsbolagen investera pensionspengarna? Kanske man kunde förväntat sig att man kunde ha reflekterat över detta?

Det går faktiskt att leva på jorden även om temperaturen skulle gå upp litet mer än 0,5°C. Vi har ju utan allt för stora svårigheter redan överlevt en uppvärmning på en hel grad?