Sedan IS och det islamistiska kalifatet trängts tillbaka har medierna rapporterat flitigt om de IS-terrorister som rest från Sverige för att delta i terrorverksamheten och som nu sitter i fång- och flyktingläger i Syrien. Trots att det är en omständlig process att ta sig till regionen för att träffa de tillfångatagna terroristerna har många medier reportrar på plats, eftersom nyhetsvärdet anses stort.

Sökningar på Google visar att svenska medier ofta använder begrepp som ”IS-soldater”, ”IS-krigare” och ”IS-resenärer”, ”IS-anhängare” och ”IS-återvändare” när de skriver om de personer som anslutit sig till terrorgruppen. Ibland beskrivs de också som ”IS-medlemmar” och ”IS-sympatisörer” och även som ”IS-aktivister”. Betydligt ovanligare är benämningen ”IS-terrorister”.

SVT förklarar på sin webb att de undviker ordet ”IS-terrorister” eftersom de också rapporterar om ”barn och anhöriga som inte kan sägas vara terrorister”.

Vilka de anhöriga är framgår inte. Det ligger dock nära till hands att tro att det är IS-kvinnorna som avses då det ännu inte rapporterats om att andra anhöriga, (till exempel morföräldrar, farföräldrar och så vidare), anslutit sig. Det skulle innebära att SVT redan har avgjort att IS-kvinnorna är oskyldiga, vilket måste anses som häpnadsväckande om så är fallet.

Sedan mitten av februari har det för övrigt varit betydligt större fokus på kvinnor än på män i rapporteringen om IS. Kännetecknande för reportagen är att det är kvinnornas lidande som betonas mest medan deras gärningar i terrorgruppen sällan nämns. Det skulle kunna tyda på att man vill förmedla en förmildrande bild av dem till läsarna.

Ett exempel är de många artiklarna om ”IS-kvinnan Lisa”. I Expressen publicerades en artikel om henne den 18 februari. Rubriken lyder: ”IS-kvinnan Lisa: ‘Ett helvete här’”. I artikeln beskrivs Lisa som hemmafru, maka och mor och vi får veta att hennes ettåriga dotter dött i lägret på grund av ”den dåliga sjukvården inne i lägret som ligger på en låg nivå.”

Den 4 mars, efter att TV 4 intervjuat Lisa, skriver Expressen/GT att hon inte visar någon ånger i programmet. Rubriken speglar dock inte detta utan lyder: ”IS-svenskan Lisa, 29, om livet i terrorstaten: ‘Var hemmafru’”

Även Aftonbladet skriver om Lisa. Den 18 februari skriver man att ”Svenska Lisa är en av flera kvinnor gifta med IS-krigare som tillfångatagits när terrorgruppens makt minskat i Syrien. Nu berättar hon om förhållandena i flyktinglägret.”

En vecka senare, den 24 februari, lyder rubriken: ”Lisas vädjan från lägret i Syrien: ‘Låt oss få komma hem’”. I ingressen får läsarna veta att ”Livet i terrorsekten IS självutropade kalifat blev inte som Lisa Andersson tänkt sig. Nu sitter 29-åringen i ett stinkande flyktingläger fullt av sopor och avföring.”

Lisa framställs alltså som ett offer för omständigheterna, som om hon lider i ett ”stinkande flyktingläger” av egen förskyllan.

Expressens reporter Kassem Hamadé fokuserar också främst på kvinnorna när han rapporterar från regionen. I ett inslag som publicerades på Expressen TV den 18 februari säger han rentav att det är männen som är ”IS-medlemmar”, inte kvinnorna. Männen blir fångar och det är ”en svår situation för dom”, förklarar han också.

Kvinnorna har det mindre svårt, fortsätter han, och förklarar att även deras situation är ”väldigt allvarlig. Det är dålig sjukvård, dålig mat. I fallet Lisa förlorade hon sin dotter för en månad sedan. Dottern var ett år gammal och hon dog alltså på grund av dålig sjukvård i lägret.”

I en intervju den 3 mars konstaterar Kassem Hamadé att kvinnorna är ovilliga att berätta om vad de egentligen gjort i Syrien. Men trots att han redan den 16 februari konstaterade i en krönika att ”samtliga – både civila volontärer och väpnade medlemmar, kvinnor och barn, äldre och yngre” fått gå ideologiska kurser och lära sig hantera vapen ställer han inga svåra frågor till kvinnorna. Istället skriver han inkännande och empatiskt om deras situation.

Tonen i reportaget återspeglas i mellanrubrikerna: ”Jag har inte fått träffa min man på två månader” och ”Vi har inte tillgång till TV här”. Han beskriver också målande hur det ”regnar och blåser starkt ute”, och fortsätter med att berätta att endast lägrets kvinnliga chefer bor i rum med ”väggar, tak, dörr, fönster. Resten är bara tält.”

Svenska medier har också engagerat sig i Shamima Begum, som nekats att komma tillbaka till Storbritannien. Hon kallas omväxlande för ”IS-tonåring” och ”IS-flicka” i Expressen och Dagens Nyheter. Den 20 februari är SVT:s rubrik: ”IS-tonåringen Shamima inte välkommen i Bangladesh” och i texten skriver man:

”Shamima Begum, som för fyra år sedan flydde från Storbritannien till Syrien för att ansluta sig till terrorgruppen IS, har fått sitt brittiska medborgarskap indraget. Hon är inte heller välkommen till Bangladesh där hon har sina rötter.”

Formuleringen ”flydde från Storbritannien” förbryllade många och senare ändrade man texten till ”reste till Syrien”. Några svar på vilka tankar som låg bakom påståendet att Begum behövt fly från en västerländsk demokrati till en terrorgrupp har aldrig givits.

Aftonbladet berättar att Begum är ”villig att förändras” och rapporterar att hennes far ”vädjar” att hon ska få återvända eftersom hon ”var ett barn” när hon lämnade Storbritannien.

Det finns all anledning att fundera över den journalistiska vinklingen i reportagen om de personer som rest från västerländska demokratier för att strida för det islamistiska kalifatet. Det är på det hela taget tamt och menlöst och de svåra frågorna uteblir. Det är alltså helt uppenbart att man har tassat på tå när det gäller ansvarsfrågan. Människor som frivilligt lämnat Sverige för att ansluta sig till en av historiens värsta folkmordssekter får göra sina röster hörda utan att bli ifrågasatta särskilt mycket.

IS-kvinnorna blir bemötta som om de vore offer snarare än gärningsmän. De var så unga, de var så omogna, de trodde det skulle vara annorlunda, de är mödrar etc. Det är uppenbart att de målande beskrivningarna av IS-kvinnornas ”helvete” syftar till att skapa empati för människor som istället borde ställas mot väggen och avkrävas svar. Läsarna matas med den ena känslosamma historien efter den andra, medan terroristernas brott bagatelliseras alltmer.

I slutänden förpassas de verkliga offren för IS terrorvälde in i anonym glömska. Och ansvaret, det skjuts över på det svenska samhället, alltmedan terrorister av båda könen gråter ut i svenska medier.