I kretsar där jag ibland umgås är trevligheten den främsta dygden. Det kan låta som en behaglig grund för mänsklig samvaro. I många fall är det förstås just så. Liksom apor är människor sociala varelser och det trevliga umgänget fyller, skulle jag tro, samma gemensamhetsskapande funktion som när en grupp apor plockar loppor av varandra.

Men den socialt eftersträvade och rentav påbjudna trevligheten rymmer försåtliga fällor för människorna. Trevlighetens första bud är att man inte får vara otrevlig. Man får till exempel inte tala illa om individer som ingår i den sociala kretsen även om vederbörande inte är närvarande. Det kan leda till att man i åratal umgås med trevliga personer som inte bara är trevliga utan också bedragare och fifflare – bara för att andra trevliga personer som känt till förhållandena inte velat varna.

Det är inte svårt att vara trevlig. Man ska le och säga saker som man tror att den man talar med vill höra. Sedan ska den man talar med göra likadant tillbaka. Det är faktiskt behagligt, troligen just som ömsesidig lopplockning.

Den största faran med trevlighetsnormen är nog att den bidrar starkt till mental homogenitet för att inte säga inkrökthet. Eftersom den trevlige inte får säga något som samtalspartnern kanske inte gillar så gäller det att hålla sig på säker mark. Det säkraste är att bara säga saker som är allmänt accepterade. Det säkraste är att hålla sig inom den vedertagna och anbefallna åsiktskorridoren.

Jag vet inte om åsiktskorridoren är smalare i Sverige än i andra länder, men jag tror det. (Å andra sidan är YouTube fullt med berättelser om konservativa amerikanska filosofer och opinionsbildare som blivit tystade och avpolletterade av aktivister när de hållit föreläsningar på framstående amerikanska universitet så skillnaderna länderna emellan kanske inte är så stora.)

Min tes är att vi i den svenska kulturen är för trevliga för vårt eget bästa, i varje fall i detta historiska ögonblick. Jag tror nämligen att det största hotet mot Sveriges framtid inte är fienden själv, det vill säga de PK-istiska makthavarna inom politik, förvaltning och media, utan det faktum att vi själva, som ogillar fiendens härjningar med nationen, inte sätter stopp för ofoget.

Men hur kan vi sätta stopp för ofoget? frågar du kanske häpet. Det är enkelt, svarar jag. Det räcker med att vi normala människor tydligt markerar våra uppfattningar utan att skämmas och utan att först sila dem, sockra dem och upplösa dem i PK-sås så att endast homeopatiska doser av de ursprungliga tankarna återstår. Precis hur själva markeringen ska gå till vet jag inte men ”där viljan finns hittar man vägen” som det engelska ordspråket lyder. Tänk dig att PK-istiska journalister får hundratals protestmail för sina bigotta artiklar. Tänk dig att politiker inte längre kan samtala med medborgarna utan att få sina fiskar varma. Tänk dig att nästan alla företagare bestämmer sig för att inte betala in momsen på utsatt tid utan med två veckors försening – bara för att skicka en signal, liksom. Tänk dig att du själv slutar sila snacket.

Men där lägger trevligheten hinder i vägen. Vem har inte varit med om middagar i vänkretsen där någon, troligen en kvinna, avfärdar utflykter utanför åsiktskorridoren med den avsnoppande kommentaren ”Nej, nu ska vi ha trevligt!” vilket betyder att vi inte ska tala om sådant.

Jag träffar säkert två trevliga människor i veckan som uppgivet suckar och säger ja, det är ju förskräckligt det här att man inte kan säga vad man vill i det här landet utan att bli utfrusen och till och med mobbad på jobbet eller ännu värre. När sådana trevliga människor en stund har utgjutit sig över förhållandena i riket ser jag in i deras själar och upptäcker en dold tillfredsställelse. De tycker sig ha identifierat ondskan och gläds över att den inte finns hos dem själva, ty själva är de rena. Men ondskan är så ond, så ond att det finns alla ursäkter i världen för dem att fortsatt vara trevliga och inte riskera ett kliv utanför åsiktskorridoren. De saknar skuld och har en ursäkt.

Såklart att det inte blir någon rättning med sådant folk.