Människan har ett behov av mål, samhörighet och – vad det verkar – uppvisning av egen fromhet som stärker samhörigheten och den egna ställningen i gruppen. Den organiserade religionsutövningen har i det här avseendet spelat en viktig roll i mänsklighetens historia. I synnerhet den protestantiska kristendomen förefaller ha en särskild dragning till den enskildes renlärighet och självspäkning.
Den protestantiska delen av världen består, som bekant, av synnerligen framgångsrika samhällen, men det tycks mig som att den också är särskilt känslig för plötsliga utbrott av kollektiva fromhetsritualer utanför den klassiska religionens domäner. Kanske är detta rentav olika sidor av samma mynt, det vill säga att samhällena är framgångsrika till följd av stor ömsesidig tillit, samhörighetskänsla och individuell företagsamhet, men av samma skäl också är känsliga för företeelser som liknar masspsykoser.
Att dessa länder i dag är höggradigt sekulariserade och att många säger sig vara ateister spelar ingen som helst roll. Trons föremål kan ändras, men mönstren är seglivade.
Egentligen är det inte särskilt förvånande att ett fenomen som Greta Thunberg, som nu har skapat ringar på vattnet i hela världen, dök upp i just Sverige. Strävan efter fromhet är stark här. Ett PR-maskineri och inflytelserika människor runt omkring den 16-åriga flickan har gjort sitt för att få igång vågorna.
Själva handlingen att skolka från skolan sittande på gatan med en skylt framför sig har någonting asketiskt och martyrliknande över sig, som helt uppenbart åkallar gamla tankefigurer hos folk. Thunberg har ju dessutom själv beskrivit att hon sedan ett tag marteras svårt rent psykiskt av klimatförändringarna. Att ”strejka för klimatet” är en typ av självuppoffring, ungefär som att fasta eller, för den delen, hungerstrejka. Om än inte 40 dagar i öknen, men i alla fall framför riksdagshuset. När fler ansluter sig, blir det en gemensam ritual med ett högre syfte, som påminner om en gudstjänst.
Det mediala etablissemangets reaktion är också säregen, för att inte säga bisarr. Greta Thunberg har på kort tid blivit hyllad som en frälsare. Uppmärksamheten är massiv. Medelklassbarn som vill ”offra sig” genom att hoppa över skolan på fredagar har blivit en kult som drar över västvärlden. I SVT:s Agenda i söndags bedömde miljöminister Isabella Lövin att ”det här kan bli en vändpunkt för mänskligheten”. Ja, det är faktiskt ordagrant vad hon sade. Vändpunkt för mänskligheten.
Men frälsaren kan också bli profet. Det var hårda bud i Davos:
”Vårt hus står i lågor. [—] Men jag vill inte ha ert hopp. Jag vill inte att ni ska vara hoppfulla. Jag vill att ni ska få panik. Jag vill att ni ska känna den fruktan jag känner varje dag.”
Jag tror inte att Jeremia hade kunnat komma med någonting mer svavelosande.
När hela det mediala etablissemanget kör på med full gas på det här sättet och skapar sig en frälsarfigur, är det naturligt att det uppstår knorr ute i leden. Somliga är trötta på att tvångsmatas av någonting som liknar en kult med starka pseudoreligiösa inslag. Även många av oss som inte ser någon rimlig anledning att misstro att mänskligheten har en inverkan på jordens ökande medeltemperaturer.
Då slår de fromma tillbaka mot kättarna. Man tar till ett mäktigt vapen. Det heter nämligen att kritiker ”hatar Greta”. Vi, vuxna människor, anses förakta en 16-årig flicka som bär på ett genuint engagemang. Hur kan vi? Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski lät i söndags publicera en ledarkrönika där Greta Thunberg och förintelseöverlevaren Hédi Fried ställdes bredvid varandra, med det uttalade budskapet att båda utan någon som helst grund påstås ha blivit utnyttjade – frivilligt eller ofrivilligt – som bulvaner av krafter som har snöda intressen för ögonen. Men där fanns förstås också ett outtalat budskap. Som ni vet, finns det personer med extrema antisemitiska uppfattningar vilka förnekar att Förintelsen har ägt rum. Som ni också vet, har begreppet ”klimatförnekare” kommit att användas mot personer som inte delar IPCC:s med fleras slutsatser. Dessa förnekare, som hela tiden dyker upp i nya skepnader. Vik hädan!
Som jag nämnde tidigare tycks det mig vara ganska klart att stigande medeltemperaturer delvis, eller kanske till och med huvudsakligen, beror på människans nettotillförsel av växthusgaser i atmosfären. Hur stort bidraget är och vilka följderna blir är en annan fråga. Jag finner det dock angeläget utifrån försiktighetsprincipen att föra en politik för en minskning av utsläppen.
Beroendet av fossila bränslen för dessutom med sig vissa geopolitiska nackdelar.
Samtidigt kan jag inte annat än häpna inför och – för att använda ett populärt uttryck – ta avstånd från kulten kring Greta Thunberg och att skolelever skolkar på grund av en övertygelse om att vi har ett drygt årtionde på oss innan Ragnarök är för dörren. Det finns andra miljöproblem som också behöver hanteras. För egen del sätter jag nedskräpning av haven och den biologiska mångfalden högt på listan. Sansen måste helt enkelt tillbaka i debatten om klimatet.
DET GODA SAMHÄLLET 