Utan att veta särskilt mycket om Nya Zeeland börjar jag, efter det fruktansvärda terrordådet i Christchurch, ana att landet påminner en hel del om Sverige – eller i alla fall att landets premiärminister Jacinda Ardern påminner om våra svenska kvinnliga politiker. För att uttrycka sin empati för offren för terrorattacken knöt premiärminister Ardern nämligen på sig en hijab.

Amerikanska CNN hyllar Ardern och skriver: ”Till och med innan hon sagt ett ord visade Arderns enkla handling att täcka sitt hår familjerna att hon respekterade dem och ville lindra deras smärta”. Men att ta på sig en hijab är ingen enkel handling. En populistisk och lättvindig handling förvisso, men absolut inte enkel.

När en västerländsk kvinna väljer det religiösa klädesplagget hijab för att visa sitt stöd för den muslimska minoriteten i samhället, visar det pinsamt tydligt att hon har en uppfattning om muslimer som mindre öppna och toleranta än andra grupper. Det är med största sannolikhet omedvetet, men det gör inte saken bättre. Ardern tror helt enkelt att det enda sättet att nå fram till muslimer är att själv underkasta sig deras religiösa sedvänjor. Och det tror uppenbarligen CNN också, eftersom de hyllar henne så okritiskt.

Men muslimer är inte en enhetlig grupp människor där alla tycker och tänker likadant. Och långtifrån alla muslimer anser att hijaben är en god symbol för islam.

Ett par av mina vänner, Yasar och Ali, som båda flydde från Iran för snart tio år sedan, skakade uppgivet på huvudet när de såg Jacina Ardern stoltsera i hijab på nyheterna.

– Varför gör kvinnor i den ickemuslimska världen så här? Vet de inte hur kvinnor har det i de muslimska länderna? frågade sig Yasar, inte utan en ton av sorg i rösten.

Själv bar hon hijab under flera år efter ankomsten till Sverige, trots att hon avskydde det. Så djupt satt alltså rädslan för moralpolisen och de hårda konsekvenserna för olydnad att den förföljde henne långt utanför Irans gränser. Först efter tre år vågade hon gå ut utan slöja och själv säger hon att det var en av de bästa dagarna i hennes liv. Och hon kommer aldrig mer att sätta på sig en.

– Aldrig någonsin, säger hon med eftertryck och knycker på nacken så att hennes långa, vackra hår böljar.

Det innebär naturligtvis inte att hon inte känner med offren för terrorattacken i Christchurch. Hennes sorg över att hennes muslimska bröder och systrar attackerats i sitt heliga rum, under den stund då de skulle förenas i fredagsbönen, är nära nog outhärdlig. Men man måste hålla flera saker än en i huvudet, säger hon.

Det som är stötande, menar hon, är att Nya Zeelands premiärminister genom sitt agerande nonchalerar att den muslimska världen är full av kvinnor som kämpar för att slippa bära hijab. När fria, västerländska kvinnor använder just hijaben för att visa sympati med muslimer legitimerar de kvinnoförtryck och könsdiskriminering, säger Yasar och påminner om den iranska människorättsadvokaten Nasrin Sotoudeh som riskerar upp till 34 års fängelse samt spöstraff bland annat för att hon försvarat kvinnor som protesterat mot slöjtvånget.

– Det mest respektfulla som premiärministern skulle ha kunnat göra hade varit att stå för sin egen tradition samtidigt som hon gav sitt stöd till offren, säger Yasar.

Hon har fortfarande inte glömt det så kallade ”hjijabuppropet” som slogs upp stort i svenska medier 2013. Själv hade hon lagt bort slöjan just den sommaren. Hon såg med både förvåning och misstro hur tidningar och internet fylldes av debattartiklar och reportage som hyllade hijaben som en symbol för kvinnlig frihet, och hur ”feministiska” politiker tog selfies i hijab och lade ut på sociala medier.

Only in Sweden, försökte jag förklara för henne då. Men nu konstaterar vi båda två att det även sker i Nya Zeeland. Ivrigt påhejat av en av världens största nyhetsjättar.

Det är med andra ord inte endast Sverige som svenska krusbär har. Och det lär inte dröja förrän Jacinda Ardern hyllas även av svenska medier för sin soldaritetsyttring.