Richard Sörman: Den franska historien tog inte slut 2018. Om nödvändigheten av en nationell historieskrivning

Richard Sörman
Richard Sörman

Éric Zemmours bok om den franska nationens historia blev en av höstens stora försäljningsframgångar i Frankrike. Vi kommer inte undan historien, skriver Zemmour. Om vi inte ser om vårt hus och vårdar vår nationella och kulturella självmedvetenhet kommer vi oundvikligen få betala för det. Den nationella historieskrivningen är viktigare än någonsin. Historien kommer inte att ta slut. Den står och väntar på oss i framtiden.

Som vi tidigare uppmärksammat här på Det Goda Samhället finns det idag en intellektuell höger i Frankrike som i etablerade kanaler frimodigt och vältaligt deklarerar att Västerlandet inte bara kan leva på öppenhet och jämlikhet. Västerlandet är öppenhet och jämlikhet, men det är så mycket mer, och öppenheten kräver gränser och integritet.

En av de mest uppmärksammade konservativa tänkarna är journalisten och författaren Éric Zemmour vars böcker alltid ligger i topp på franska försäljningslistor och som har en talang för klarspråk och polemik som gjort honom till en populär gäst i debattprogram i TV. I höstas gav han ut boken ”Destin français” (”Franskt öde”, Albin Michel, 568 s.) som är ett enda långt lovtal till den medvetenhet om en specifik fransk identitet som under 1500 år, enligt Zemmour, har bidragit till att säkerställa existensen av en fransk nation och att skapa förutsättningar för utvecklandet av den franska kulturen.

”Destin français” är medvetet skriven mot de tendenser inom historieforskningen som ifrågasatt värdet av traditionell historia med fokus på nationer och storpolitik. Moderna historiker har ofta velat se nationernas historia som berättelser med tendentiösa ”narrativ” som en vetenskaplig historieskrivning bör dekonstruera snarare än bekräfta. Zemmour menar att det idag är nödvändigt att återigen skriva en fransk historia, den franska nationens historia, det franska folkets historia. Att dekonstruera nationernas historia är en ideologisk handling och vill man göra motstånd är det bara att börja skriva nationernas historia igen. Enligt Zemmour är alla fransmäns öde sammanbundet med den franska nationens öde. Och utan att blunda för det lidande historiens offer fått utstå framhåller Zemmour de omätligt positiva effekter som visionen om ett enhetligt Frankrike har haft för de människor som bott där och för den västerländska kulturen i stort. Idén om Frankrike, idén om nationen har skapat sammanhang, ordning, välstånd och fred. Nationen och den gemensamma kulturen har frigjort människors skaparkraft och kanaliserat människors behov av mening och gemenskap.

Men Zemmour har också ett mer konkret budskap. Han utgår från den antagligen ganska kloka tanken att även vi lever mitt i historien och att vi knappast kan räkna med att för evigt få leva i fred och frihet utan att behöva slåss för det. Historien kommer att straffa oss, säger Zemmour, för vårt lättsinne. Tar vi inte vårt ansvar och upprätthåller våra nationers självmedvetenhet och oberoende kommer framtida generationer tvingas göra det. Och ju längre vi väntar desto större offer kommer det att krävas. Vi kommer inte undan historien.

Som svensk är det en befriande upplevelse att läsa samtida franska högerintellektuella. En konsekvent konservativ hållning har svårt att vinna moralisk legitimitet i Sverige. Det rationella, tänker vi, föds med den antikonservativa Upplysningen och kunskap är per definition något annat än tro och tradition. Dessutom är det rationella per definition det universella och kan således inte nyttjas i kampen för existensen av det specifikt egna.

I Frankrike har den konservativa högern ett betydligt större självförtroende och problematiserar gärna förhållandet mellan den egna kulturen och de allmängiltiga principerna. De universella tankarna om frihet, jämlikhet och broderskap kan nämligen i Frankrike mer än någon annanstans uppfattas som en produkt av det egna. Fransmännen formulerade principerna om alla människors frihet och jämlikhet redan på 1700-talet och det är framför allt i den västerländska världen som dessa ideal har visat sig kunna omsättas i praktisk politik. De universella principerna springer alltså för fransmännen ur deras egen historia: det universella kommer ur det egna. Konsekvensen blir naturligtvis att det egna (den europeiska kulturen) i grunden är viktigare att försvara än de universella principerna om alla människors fri- och rättigheter eftersom det senare i alla fall inte verkar möjligt att förverkliga utan det förra. Utan Västerland, inga västerländska ideal.

”Destin français” är en uppföljare till ”Le Suicide français” (”Det franska självmordet”) från 2014 i vilken författaren beskrev hur det franska samhället från 1970 och framåt i praktisk politik ägnat sig åt att förneka värdet av den egna identiteten. Med ”Destin français” går Zemmour tillbaka till början, till tiden för Frankerrikets grundande på 400-talet efter Kristus, och gör sedan ett fyrtiotal nedslag i den långa franska historien för diskutera – och ibland provokativt omvärdera – vilka kända eller okända hjältar som verkligen kan sägas ha befunnit sig på dess ”rätta sida” som våra svenska socialdemokrater säger idag i full förvissning om att historien är deras och ingen annans.

Medeltidens korståg, till exempel, framställs som ett nödvändigt och högst lyckosamt motdrag mot en expansiv islamsk kultur vars framfart nu kunde hejdas med flera sekel. Om osmanerna hade erövrat Konstantinopel redan under 1000-talet istället för 1453 hade vi kanske aldrig fått någon europeisk Renässans. Vägen mot Europa hade legat öppen och vi hade inte hunnit återupptäcka våra antika rötter och därmed skapa en historisk självmedvetenhet om vårt eget unika värde. Förhållandet till den muslimska världen är en viktig komponent i den tidiga franska identiteten (man hejdade också, på 700-talet, islams expansion i Europa via iberiska halvön) och Zemmour gör naturligtvis ett nummer av detta när han i slutet av boken tar upp koloniseringen av Nordafrika och den efterföljande muslimska immigrationen. Vi återkommer till det.

De medeltida kungarnas kamp mot den interna splittringen i form av feodalism framställs inte oväntat i positiv dager. I slaget vid vid Bouvines 1214 besegrade kungen Philippe Auguste en koalition mellan den engelske kungen och den tysk-romerske kejsaren och stärkte därmed kungadömets status som legitimt maktcentrum i Frankrike. Hundraårskriget mellan Frankrike och England på 1300- och 1400-talen beskrivs som ett första i en rad historiska exempel där delar av den franska eliten vänder sig bort från sitt eget bångstyriga folk och anförtror det åt främmande härskare. Det folkliga och nationalistiska motståndet mot de främmande herrarna förkroppsligas under Hundraårskriget av bondflickan Jeanne d’Arc som genom sin mirakulösa seger vid Orléans 1429 inledde återerövrandet av de ockuperande landsdelarna.

En av 1500-talets kända personer är drottningen Katarina av Medicis som ofta förknippas med den ökända massakern ”Bartolomeinatten” på franska protestanter i augusti 1572. Massakern hade kunnat undvikas, menar Zemmour, om katolicismen med kraft hade försvarats från början. Det är först på 1600-talet man kommer kunna hantera närvaron av protestanter i Frankrike (även om historien sedan blir än mer komplicerad), men detta först efter att man markerat att det är katolicismen som är Frankrikes framtid och inte protestantismen. Utifrån en styrkeposition är det lättare att vara tolerant, säger Zemmour, och ser en tydlig parallell till vår samtids enligt honom olycksbådande eftergiftspolitik åt islam.

1600-talets absoluta kungamakt som förbereds av kardinalen Richelieu under Ludvig XIII och senare förverkligas under Ludvig XIV framställs som en förutsättning för Frankrikes tillblivelse som kulturell supermakt. 1600-talet omnämns ofta som det ”Stora seklet” i fransk historieskrivning och Zemmour har inget att invända mot det. Det är seklet då fransmännen försöker återskapa den romerska kulturens storhet, då Frankrike blir en modern nationalstat med en centraliserad makt och då man utvecklar den storslagna fransk-klassicismen inom arkitektur och litteratur.

1700-talet är mer komplext för Zemmour eftersom det nu dyker upp nationalhjältar på scenen som vänder sig mot nationen, mot traditionen. Föga förvånande har Zemmour inte mycket till övers för Voltaire. Upplysningsfilosofen beskrivs inte som förnuftets försvarare men som traditionens cyniska sabotör. Seklets andra gigant, Rousseau, skapar den universella jämlikhetens religion, men lägger därmed också grunden till föraktet för nationen och det egna. Fransmännen talar med stolthet om det universella draget i den franska kulturen från Upplysningen och framåt, men ser inte, menar Zemmour, att den ensidiga kulten av det universella samtidigt är ett hot mot det egna.

Napoleon hyllas för att ha räddat ett för tillfället sargat Frankrike från att krossas av ärkerivalen England. Victor Hugo beskylls för att vara den oreflekterade altruismens upphovsman som lärt oss att skylla våra tillkortakommanden på samhället och att identifiera oss med brottslingen istället för med brottsoffret. Första världskriget ska enligt Zemmour beskrivas som en seger för den franska armén och inte bara som en meningslös slakt av soldater vilket det onekligen också var. Philippe Pétain, som ledde Vichyregimen under Andra världskriget, ska ha ett erkännande för att han räddade livet på miljontals fransmän genom att förhandla med de hopplöst överlägsna tyskarna. Under tiden kunde motståndet omformeras under de Gaulle.

Den moderna franska vänsterintellektualismen får också sin släng av sleven. Zemmour konstaterar att Simone de Beauvoir utövat ett större inflytande på vår samtid än Jean-Paul Sartre. Zemmours kritik av den moderna feminismen är dock inte nådig och han ser ett klart samband mellan patriarkatets (han använder det ordet) fall i Västvärlden och den tafatthet som enligt honom uppvisas i förhållande till den muslimska invandringen.

Och det är just Frankrikes förhållande till Algeriet och till den muslimska världen i allmänhet som avslutar boken. Algerierna kämpar för sitt oberoende mot den franska kolonialmakten mellan 1954 och 1962. Till slut är det hjälten från Andra världskriget, Charles de Gaulle, som tar hem de franska trupperna och erkänner Algeriets självständighet. Militära motgångar spelade in, men det handlade också om en insikt hos de Gaulle om att Frankrike på sikt inte kunde integrera det arabiska Algeriet i den franska gemenskapen. Det finns gränser för det universella låter Zemmour de Gaulle tänka: vi är inte bara lika varandra, vi är också olika. Världens alla folk kan inte bli fransmän och det måste finnas en rimlig koppling mellan nationalitet å ena sida och kultur, religion och ursprung å den andra.

Mot slutet av boken skärps alltså det mer specifika budskap som handlar om att historien också väntar på oss i framtiden. Alla människor lever så vitt vi kan se mitt i historien och det finns ingen anledning att tro att vi själva eller framtida generationer inte ska behöva slåss för vår existens. Det finns heller ingen anledning att tro att Frankrikes långa historia av blodiga inbördeskrig skulle ta slut. Varför skulle den göra det? Den senaste större blodiga konflikten mellan olika grupper av fransmän ägde rum i samband med Pariskommunens upprättande 1870 och i de stora perspektiven är det inte orimligt att tänka att det snart borde vara dags igen. Nu är det, precis som under den tidiga Medeltiden, enligt Zemmour den muslimska världen som knackar på och vill komma in. Men skillnaden är att dörren den här gången stått öppen i flera decennier och att islam nu inte är ett yttre hot men ett inre. Terrordåden som skakat Frankrike är inget annat än krigshandlingar mot den franska nationen och det franska folket. Och oviljan hos delar av den muslimska befolkningen att assimileras av den franska kulturen genom att exempelvis ge franska namn åt sina barn eller anamma ett franskt sätt att leva ser Zemmour som tecken på en kommande konfrontation på fransk jord mellan olika världar, olika kulturer.

Zemmour uppfattas av många som kompromisslös i sin pessimism och i sitt konfrontativa tänkande. Och det är inte så att alla som läser Zemmour eller hör honom argumentera på radio eller TV håller med om vad han säger. Hans historiska läsningar är naturligtvis ideologiskt färgade och hans förutsägelser är högst spekulativa. Historiker som förutsagt framtiden har haft fel förr. Minst sagt. Men kanske behöver vår naiva framtidstro utmanas av en krass misstänksamhet. Många i Frankrike anser redan nu att landet är splittrat mellan olika kulturer och man citerar ofta den förre presidenten François Hollande som vid ett tillfälle ska ha sagt i förtroende till några journalister att landet går mot en uppdelning.

Om vi får tro Éric Zemmour går Frankrike alltså ännu en gång mot vad som tycks vara dess oundvikliga öde: att med mod och uppkäftighet och med vapen i hand försvara sin värdighet, sin enhet, sin identitet och existens. Och ännu en gång kommer nationen och kulturen framträda som historiens stora aktörer och vara de faktorer, de enheter som människor samlar sig bakom och identifierar sig med. Om allt detta måste inbegripa att människor går ut på gatorna för att avsätta en makt som tycks tjäna utländska herrar snarare än det egna folket får det bli så. Har man gjort sig av med kungar och huggit av deras huvuden kan man nog avsätta presidenter. Boken skrevs innan de Gula västarna hade inlett sina protester mot liberalisering och globalism, men i debatten som följde på bokens publicering stod det just då uppblommande folkliga upproret mot vanstyre och arrogans ständigt i centrum. För Zemmour råder ingen tvekan: Gula västarnas protester bara är en skärmytsling i förhållande till vad som komma skall när människor än mer konkret får börja betala för vad eliterna gjort med deras land.

Har han rätt eller fel? Qui vivra verrà!