När jag var ung hade jag en god vän som tog sitt liv. Hon begick självmord strax innan hon skulle fylla arton, och passade på när resten av familjen var på semester så att hon säkert skulle vara död innan någon kom hem och hittade henne.

Det var en fruktansvärd och djupt traumatisk händelse både för hennes familj och för alla oss som stod henne nära. Men helt oväntat var det tyvärr inte. Hon hade försökt tidigare, redan som tolvåring. I oljekrisens tid, under det tidiga 1970-talet, hade hennes unga och sårbara sinne nämligen blivit så påverkat av mediernas alarmistiska krisrapporter om jordens nära förestående undergång att hon helt enkelt inte stod ut. I ångest och vanmakt tömde hon varenda pillerburk som fanns i föräldrarnas medicinskåp, och sköljde ner med en flaska ogräsgift. Det var ett under att hon överlevde och det tog tid innan hon fick lämna sjukhuset.

Någon livslust återfick hon dock aldrig, trots hennes föräldrars enträgna strävan efter att hjälpa henne och ge henne hoppet tillbaka. Och andra gången lyckades hon med sin föresats. I år blir det 40 år sedan hon dog, flickan som var min vän och som aldrig blev vuxen.

På sista tiden har jag tänkt mer än vanligt på henne, när medierna – mångfalt fler dessutom –formligen svämmar över av klimatalarmism. Jordens undergång har aldrig varit så nära förestående och den medborgare som inte känner närmast outhärdlig flygskam och klimatångest kallas ”klimatförnekare” eller ”klimatförvillare”. Medierna beskriver dem på ungefär samma sätt som 1600-talets prästerskap beskrev människor som antogs kunna förvilla människor med trolldom. Ännu höjs inga röster för att dessa ”förvillare” ska brännas på bål, men att avskaffa demokratin är numera tänkbart för oroväckande många. Allt är tillåtet eftersom jorden ändå kommer att gå under om några år.

Om min vän hade varit tolv år idag så hade hon förmodligen inte nöjt sig med att chansa med mediciner och gift. Då hade hon sannolikt ställt sig på en tågräls och väntat in ett snabbtåg för att vara riktigt säker på att slippa leva. Och frågan är vad dagens nyhetsrapportering om klimatet kommer att göra med de flickor och pojkar som är lika känsliga och sårbara som hon. De som faktiskt tar de braskande rubrikerna på fullt allvar och som inte skolkar för att kunna lägga upp coola bilder på Instagram och Snapchat. Vem försöker hjälpa dem ur ångesten och rädslan? Vem lyssnar till dem när de vaknar kallsvettiga av mardrömmar på nätterna? Vem försöker ge dem hopp?

Ingen. Vuxenvärlden, med medierna i spetsen, spär istället på deras ångest genom ännu fler braskande rubriker och tvärsäkra påståenden.

I fredags skolkade tiotusentals ungdomar för klimatet, något som uppmärksammats stort i de flesta medier. I vissa skolor tycks dessutom skolket ha uppmuntrats, trots att Sverige har skolplikt. En vän till mig, som vägrade låta sina barn delta i skolket, fick höra en lång tillrättavisande predikan som avslutades med frågan ”Är du verkligen säker på att du vill hindra dina barn från att engagera sig i en så avgörande fråga?”

Min vän är inte särskilt lättskrämd utan förklarade kort och koncist att hennes barn får engagera sig hur mycket de vill och att de dessutom kommer att ha vettigare argument om de sköter skolan. Sedan var saken slutdiskuterad, i alla fall för hennes del, och barnen fick vackert gå iväg till skolan som alla andra fredagar.

– De var ju inte glada precis eftersom nästan alla andra skulle vara lediga. Men mina ungar ska inte skolka bara för att hela vuxenvärlden har fått fnatt, sa hon till mig efteråt.

Osökt kom jag då att tänka på den man som stolt tillkännagav att han minsann vabbade för klimatet. Syftet var det godaste tänkbara förstås: han kunde ju inte låta sin blott 8-åriga dotter strejka ensam.

Och så som situationen ser ut i Sverige idag, med skolledningar som uppmanar barn att skolka, medier som uppmanar till ångest och skam och politiker som faktiskt i många fall är beredda att sätta demokratin ur spel för klimatets skull så skulle det faktiskt inte vara det minsta förvånande om det också vore i sin ordning att bidragsfuska för samma goda sak.

Så var kommer det att sluta? Sannolikt inte med att jorden går under, i alla fall inte under den närmaste framtiden. Men möjligen med en förlorad generation – om inte vuxenvärlden återgår till att vara vuxen.