Jag tänkte att jag skulle kosta på mig en skräddarsydd kostym med dubbla byxor (ty så håller plagget dubbelt så länge och kostar därmed bara hälften så mycket). Min skräddare i Singapore, kinesen Steven Low, som jag känner sedan många år och som gör ett enastående vackert arbete och dessutom vet precis hur jag ser ut så att det blir rätt på första varför det inte behövs några provningar, ville ha 18 500 kronor inklusive frakt och tull.

Av nyfikenhet ville jag jämföra med ett svenskt alternativ så jag ringde till den välrenommerade skrädderifirman Bauers på Brunnsgatan i Stockholm. Bauers tog ungefär 49 000 kronor för en kostym med två par byxor lite beroende på tygvalet. Det är två och en halv gång dyrare än Singaporekinesen. Kvaliteten är enligt min bedömning fullt jämförbar med den skillnaden att Steven levererar på några veckor medan svenska skrädderier kan ta månader på sig.

(Jag vill inte höra några gliringar om skräddarsydda kostymer. Jag reser inte till Thailand med familjen och jag kör en tolv år gammal bil så jag är föredömligt sparsam.)

Jaha, säger du, det beror väl på att Sverige är ett rikt land som inte håller på med sådant där som nål och tråd medan Singapore fortfarande är ett utvecklingsland med koloniala traditioner. Kanske inte riktigt. BNP per capita i Singapore är 57 714 amerikanska dollar mot 53 442 dollar för Sveriges del. Singaporebon är åtta procent rikare än svensken.

Då vässar du kanske argumentationen och påpekar att BNP per capita är ett genomsnitt och att det mycket väl kan vara så att de rika i Singapore har tagit hela välståndet medan de fattiga, som kan engageras för att sy kostymer åt mig, lever kvar i kolonialtidens armod.

Det är sant att Singapore är mindre jämlikt än Sverige. CIA har listat länder efter tilltagande jämlikhet och där ligger Singapore på plats 35 av totalt 157 tillsammans med länder som Peru och USA. Sverige hamnar på plats 152, ett av de mest jämlika i världen.

Men det hör till saken att Singapore genomgått en svindlande utveckling under de senast fyra decennierna. BNP per capita har sedan dess ökat tolv gånger mot tre gånger för Sverige.

Singapores BNP per capita låg år 1980 inte åtta procent över Sveriges som idag, utan 71 procent under. Även de fattiga i Singapore har gjort en strålande ekonomisk resa. Ändå verkar de sy lika flinkt med nål och tråd.

Utvecklingen avspeglas i någon mån i valutakurserna. År 1980 kostade en singaporedollar nästan två svenska kronor, idag kostar den över sju.

Sverige är enligt min uppfattning lika förnämt aningslöst som ett gammalt adelshus på deken. Jag tror knappt vi noterar vad som pågår i vår omvärld. Världens länder ångar förbi oss men vi tror fortfarande att vi har protektion från Ödet eller kanske Gud och att inget därför kan rubba vår ställning i tillvaron.

Att handsy kläder handlar dels om viss specialkompetens, dels om antal nedlagda timmar. Hur kan det komma sig att dessa timmar i Sverige kan vara två och en halv gång så dyra som i Singapore där genomsnittspersonen är åtta procent rikare än svensken?

Det kan hända att det finns nationalekonomiska teorier som kan ge ett övertygande svar på denna svåra fråga – kanske det där med den ekonomiska ojämlikheten – men jag tror att man får en säkrare uppfattning om man öppnar sinnet för att det finns distinkta skillnader i nationella och kulturella mentaliteter och värderingar. Kineserna är helt enkelt arbetsmyror medan svenskarna och kanske ännu mer nysvenskarna för det mesta har andra uppfattningar om hur livet ska levas.