Det började våren 1968 med de intellektuella i Frankrike, varav många var marxister. Influerade av dessa återvände frälsta lärarkollegor efter sommaren och hade läst Marx storverk, Kapitalet. En av marxismens förutsägelser var att kapitalismens inneboende motsättningar mellan arbetare och kapitalister skulle leda fram till ett revolutionärt läge och införandet av proletariatets diktatur, varefter utopin om arbetarparadiset var förverkligat. Det ansågs förestående. Det gällde att förbereda sig för en post i den kommande politbyrån. Den styrande enheten efter revolutionen. Det var på allvar. Sådan var samhällsandan.

Institutionen var ny i ett ungt Göteborgs universitet med många äldre professorer, som i bildning var mer förtrogna med klassikerna, inklusive Marx, än med nydanare som Keynes med sin nya sysselsättningslära, som vi yngre lärare fick undervisa på. Den hösten planerades kurser i marxism och imperialism av de nyfrälsta lärarna och det bildades partier. Fraktionsbildningen var stor och varje liten vänstersekt såg sig som kommande politbyrå efter revolutionen.

Jag höll en kritisk distans i diskussionerna som jag deltog i som lärare på institutionen och det placerade mig i kategorin eklektiker. Redan då, 1968, när argumenten tog slut så spelades ”kort”, som nu men man var ännu inte rasist, islamofob, etc. Då vek ingen ner sig utan debatten fortsatte. Alltid efter kortet ”eklektiker” var mitt svar: ”Och där tog dina argument slut! Jag vann!”. Det är med förundran jag ser idag hur man viker ner sig och skäms så snart ett ”kort” har spelats.

Alltså! Identitetspolitiken utvecklades redan då. Man var kategoriserad. Jag var ”eklektikern”, en som läste all teori jag hittade och använde som inspel i diskussionerna. Inte precis renlärigt, och klassförrädare var det värsta man kunde vara. Det var värre än så. Jag hade läst Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen om Stalins utrensningar under Moskva-processerna och George Orwells 1984 men kanske framför allt hans självupplevda berättelser om vänsterns splittring under spanska inbördeskriget, som banade väg för Franco. Jag såg samma sak, det dreglades maktbegär inom sekterna. Jag skulle ta det lugnt, ty det skulle byggas ”läger” när tiden kom, ett inte ovanligt hot från personer med affischer på rummen som hyllade Mao Zedong och Che Guevara.

Man skulle känna sin ”klass”, vara klassmedveten, blint lojal. Men kritik var samtidigt mycket viktigt, det var återkommande att de flesta debatter började med kritik av den ”borgerliga ekonomin”. Den ekonomin var rönen efter J M Keynes publicering av The General Theory of Employment, Interest and Money 1936 som fungerade nydanande och hade öppnat för en stor teoribildning, som i många delar redan fanns i läroböckerna, med en inte helt lätt matematik.
Alltså, först betonades vikten av kritik och sedan levererades kritiken och det var marxismen.

Eklektikern, det vill säga jag, kritiserade både marxismen och den borgerliga ekonomin, men då fick jag med besked veta att marxismen var kritiken och någon annan kritik behövdes inte. Och kritiken, marxismen, kunde ju inte kritiseras för den var ju kritiken. Denna metod används systematiskt av vänstern även idag. Man betonar vikten av kritik tills folk är öppna för kritiken och så erbjuder man kritiken och folk köper den okritiskt.

Kritiken av den nya ekonomin från 1930-talet kom alltså från Marx Kapitalet från 1860-talet, 70 år tidigare. Hur kunde det vara så bakvänt? En japansk professor framförde att hans studenter som kunde derivera en funktion sällan blev marxister medan de som bara kunde de fyra räknesätten stannade i utvecklingen som marxister. Karl Marx var inte bekant med matematikens differentialkalkyl, som när han levde ännu inte nått skolböckerna. I brist på kurvor som kunde beskriva individuella egenskaper fick Marx nöja sig med mängdlära. De som var så rika att de kunde spara kallade han kapitalister och de som var fattiga och bara hade råd att konsumera placerades i klassen (mängden) arbetare. Det räckte långt. Han skrev flera band om detta.

Alltså! Kollektivismen föddes ur brist på kunskap och underhålls av lättjan att inte ta in kunskap. Varför lära sig onödig matematik? Känns argumentet igen idag i skoldebatten? Marxisterna insåg tidigt att det var lättare att hantera kollektiv än enskilda fria individer i politiken och därmed blev klasskampsretoriken också en härskarteknik. Socialdemokratin utvecklade en egen i Robin Hood-politiken, rika och fattiga. Vilka partier idag använder inte identitetspolitisk härskarteknik? Med ”kort” skäms Svensson in i olika identitetsgrupper och blir manipulerbar. Det blir lättare ju okunnigare folket är, alltså skulle betydelsen av utbildning tonas ned.

Debatterna om behovet av politiska utopier blev hårda. Den kristna utopin, paradiset, fick sin motsvarighet i marxismens credo ”till var och en efter behov, från var och en efter förmåga”. Hur skulle det samhället se ut? Liberalerna hävdade att det skulle leda till diktatur och Poppers två band, Det öppna samhället och dess fiender anbefalldes för läsning. Mot detta ställde marxisterna att det skulle räcka med att människan slutade se sig som en fri individ och speciellt en ”economic man” och utvecklade ett kollektivt beteende som en moraliskt socialistiskt handlande människa. Marknaden skulle bort!

Den tidens höga ekonomiska tillväxt ansågs given för all framtid. Nu skulle välfärden fördelas. De borgerliga ekonomernas bekymmer om försvagade tillväxtincitament som på sikt skulle underminera välfärdskontraktets finansiering avfärdades. ”Var finns pengarna?”, blev vänsterns slagord. De skötsamma ansågs nu rika och skulle beskattas. De slösaktiga, som tidigare stått under uppfostran till mer skötsamhet blev de kroniskt fattiga för enligt materialismens tes var deras läge opåverkbart. De kunde inte ha ansvar. Ansvar kunde inte utkrävas av någon. Därmed kunde straffskalorna sänkas. Polis finns inte i den marxistiska utopin. Inte heller politiker hade ansvar. Regeringsformen från 70-talet kom att sakna författningsdomstol för politiken och så är det även nu.

Sovjet, det befintliga socialistiska paradiset, hade invaderat Ungern 1956 och samma år som studentrevolten 1968 invaderades Tjeckoslovakien. En antisemitisk kommunism i Sovjets öststater startade en flyktingvåg. Min institution tog emot polska akademiker. Det diskuterades med ekonomer som fått sovjetisk utbildning i marxistisk ekonomi. Det var för flyktingarna då som nu, de trodde de skulle komma till friheten i Sverige. De kom till kommunistiskt kannstöperi, så som muslimerna från MENA idag kommer till Sverige och i många fall en verklighet som hemma med hedersförtryck, religiös övervakning och klanstyre.

68-revolten var en manlig företeelse. Männen, som var uppfostrade före 1968, var samhällsbyggare, krigare och gentlemän. Det var deras arena, som överallt där marxismen födde revolutionära rörelser. Kvinnorna fanns, de var få och deltog i debatterna, mest som männens framskickade ”kort”-spelare, speciellt när männen var pressade och behövde tid att tänka. Retorikens stege, att känsla slår logik och moral i sin tur känsla användes flitigt. ”Korten” som väckte känslor blockerade det mesta, speciellt när kvinnor med stora hjärtan spelade dem utan förnuft och moral. Så är det än idag.

Hans Jensevik är pensionär. Han har varit VD och delägare i Svensk Kommunrating, storstadsutredare, administrativ biståndsarbetare i Afrika och kommunekonom och ekonomichef i Uppsala kommun. Lärare i Nationalekonomi, Göteborgs Universitet och forskarassistent på stadsbyggnad, CTH.