… att man alltid ska ha samma glasögon på näsan.

I början av veckan såg jag En dag till att leva och på fredagen såg jag Aniara. Den första filmen såg jag tillsammans med ett barnbarn, därför att han behövde uppmuntran, den andra tillsammans med min fru.

Jag går nästan aldrig på bio. Film ser jag hemma, främst sådan som mognat med tiden, det vill säga som överlevt tidens bortfiltrerande av dåliga alster. En del ser jag flera gånger, nu senast serien Matador som jag sett tre gånger och Heimat som jag håller på att se för andra gången. Och fransk ny våg och italiensk neorealism kan man alltid återvända till.

Veckans två filmer var som en snabbskiss av de senaste 50 åren. En dag till att leva återgav Ryszard Kapuscinskis vistelse i och reportage från sjuttiotalets Angola. Aniara återger vår, det vill säga världens, belägenhet idag.

Båda är mycket bra. Den första skildrar optimismen som föddes med avkolonialiseringen – men också kampens brutalitet och besvikelserna när självständigheten vunnits. ”Vart tog jämlikheten vägen”, säger en av de gamla kämparna när han idag ser tillbaka på sina insatser då. Filmen, som mitt 15-åriga barnbarn valt, skildrar inte bara sjuttiotalets optimism och blinda kärlek till den tidens frihetsrörelser, den gör denna kärlek förståelig. Det är en historielektion med en skildring inte bara byggd på fakta utan också med ett återgivande av tidens drömmar.

Men störst intryck gjorde ändå Aniara. En finlandsfärja får vara rymdskeppet. Det fungerar utmärkt. Lika vardaglig är filmen också i övrigt. Om Martinssons ursprungstext var en siares högtidliga förkunnelse, är filmen en ingående skildring av den evighetslånga resans vardag.
Femtiotalets kärnvapenhot gjorde berättelsen om Aniara främst till en flykt från jorden till ett nytt hem på en annan himlakropp. Atombombsdöden lämnade inget kvar, sökandet efter ett nytt hem var viktigast av allt.

Filmen skildrar däremot en vardag så lik vår, att vi förstår att Aniara i själva verket är vår jord, på en resa genom en tom oändlighet, en resa så långsam och utan mål att bilden av luftbubblans rörelse i glaset behövs för att vi skall förstå, skall våga se och inse vår belägenhet.

I rymdskeppet sprider sig hopplösheten och dödslängtan allteftersom insikten om omöjligheten att byta färdriktning inte längre går att förskjuta. Där är vi nu. Sjuttiotalets glada optimism har försvunnit. Kvar finns förvirring och en saknad av färdriktning och mål.

Naturligtvis är det lysande tider för alla sorters förkunnare – om de nu marknadsför idéer om mathållning, vård av kroppen eller hur uppoffringar för klimatet skall rädda världen. Skulle IS kunna växa så lavinartat om det funnits en gemensam uppfattning om vad ett gott samhälle är? Hur skulle svenska regeringar kunnat vidhålla sina romantiska, ja helt galna idéer om invandringens välsignelser om de haft en någorlunda realistisk uppfattning av vårt samhälles läge i nuet och om den önskvärda riktningen framåt?

Efter sextio- och sjuttiotalets optimism, som gödde vänsterdrömmarna och de följande decenniernas lika starka reaktion, gjorde besvikelserna både bland vänsterns och högerns partier och förespråkare att man beslöt sig för att hålla driften igång, utan att fråga efter riktning och mål. Denna tomhet fyllde man med drömbilder på samma sätt som mimaroben lät miman trösta rymdskeppets olyckliga med vackra bilder. Hon gjorde det med vackra naturbilder. Våra regeringar gör det med skildringar av hur vackert vårt samhälle blir, befolkat av allt fler invandrare, och med förkunnandet av vår höga uppgift: att vara en moralisk stormakt.

Jaha. Så har man torskat igen. Gjort god kultur till tråkiga reflektioner om samhället.