Det finns en fundamental fråga avseende hela vårt sätt att organisera samhället och att betrakta människorna. Frågan är akut men ställs praktiskt taget aldrig och besvaras än mindre.

Bakgrunden är att Sveriges stolthet, det som åtminstone i våra egna ögon gör oss till en humanitär stormakt, nämligen välfärdsstatens omsorger, särskilt om de svaga och utsatta, i verkligheten inte fungerar. Jo, tekniskt fungerar välfärdsstaten i bemärkelsen att bidrag utbetalas på rätt dag i månaden och socialsekreterarna för det mesta har en god arbetsmiljö. Men när det gäller långsiktiga förbättringar av klienternas livssituation och förmåga att ta sig ur sitt liv som välfärdsklient ser det mindre ljust ut.

Ingen, vad jag kan komma på, har gjort en så inträngande och övertygande beskrivning av välfärdsstatens hjälplöshet som Lars Åberg i boken Framtidsstaden Malmö – om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? Han redovisar hur socialförvaltningen i Malmö hela tiden misslyckas. Men i stället för att ifrågasätta sina metoder startar socialförvaltningen nya projekt som är precis likadana som de just felslagna, bara större. Jag känner igen syndromet eftersom jag ägnat tio år av mitt arbetsliv till den yttre socialhjälpen, alltså u-landsbiståndet. Biståndet är sannolikt skadligt för klienterna eftersom det tenderar att göra dem beroende. Men det hindrar inte att Sida och andra biståndsgivare öser på med nya satsningar i hopp om att det ska gå bättre om man höjer insatsen.

Malmö är inget särfall. Svenska Dagbladet hade nyligen en lång artikel om kriget i Rinkeby mellan gängen Shottaz och Dödspatrullen. Tjugo grabbar är fällda för 330 brott. Allihop är väl kända av myndigheterna sedan lång tid tillbaka. Välfärdsstaten har använt hela sin arsenal av åtgärder, till exempel ”olika placeringar, heldygnsvård, öppenvård samt missbruksvård, ilskehantering, särskild kontaktperson, missbruksbedömningar, ungdomsbehandlare, stödpaket i hemmet.” Listan över erbjudna insatser är lång för de 20 männen, kommenterar Svenska Dagbladet.

Ingenting har hjälpt. De unga männen har fortsatt sina kriminella liv vari ingår att då och då skjuta varandra. ”För flera av killarna har socialtjänsten noterat att ’alla resurser har tömts ut’”. ”Socialtjänsten har anfört att man efter flera års intensivt men resultatlöst arbete för att hjälpa ungdomen nu anser sig ha prövat alla resurser”, står det enligt Svenska Dagbladet i en utredning.

Det går i dessa fall alltså inte att skylla välfärdsstatens misslyckanden på resursbrist, vilket annars är standardreaktionen. De sociala myndigheterna har haft alla möjligheter att visa framfötterna och visa hur bra deras metoder fungerar. Men de har inte fungerat.

Vi måste dra slutsatser. Välfärdsstaten har i mer än ett halvsekel tränat sig på att lyfta sina klienter ur besvärliga situationer men klarar fortfarande inte jobbet. Sverige kan inte fortsätta så här. De sociala problemen kommer inte att bli lättare i framtiden. Ska vi då fortsätta att ösa pengar på verksamheter som vi numera, efter lite reflektion, på förhand vet är dömda att misslyckas?

Jag tycker inte det. Men då kommer den svåra frågan som jag knappt kan besvara själv: Vad ska vi då göra i stället?

Vi måste börja med att skärskåda och göra upp med det tänkande som ligger bakom alla sociala insatser. Där ligger nämligen en människosyn som vi i decennier tagit för given men som i verkligheten är underlig. Den rådande föreställningen är att det är yttre omständigheter som bestämmer hur en person beter sig. Om personen exempelvis är uppfödd i ett socialt utsatt och fattigt område så är risken mycket stor att personen ansluter sig till kriminella gäng. Socialens uppgift är att förändra personens omständigheter enligt teorin att förändrade omständigheter ger förändrat beteende. Därför ger man till exempel heldygnsvård, ungdomsbehandlare, ny lägenhet, körkort och stödpaket i hemmet. Så kommer man naturligtvis även att hantera återvändande IS-krigare. Teorin om att förändrade omständigheter skapar nya och socialt anpassade människor gäller även för mördarterrorister.

Men tänk om hela vår sociala filosofi vilar på lösan sand, om det inte är omständigheter som skapar beteenden utan något helt annat, kanske till och med den berörda personens egen fria vilja.

Jag vet att föreställningen om att den enskilde klienten har ett eget ansvar är anatema hos de sociala myndigheterna. De sociala myndigheterna vill själva ha hela ansvaret (till stor del för att de vill ha större anslag). Jag tillhör dem som under lång tid kuschats av de sociala myndigheternas tänkande – vilket är hela det officiella Sveriges PK-istiska ideologi – och därför dragit mig för att tänka oortodoxa tankar. Men på senare år har något brustit. Välfärdsstatens misslyckanden har blivit alltför uppenbara för att ignoreras och sopas under mattan. Insikten formar sig allt tydligare att det blir jag som får betala för statens dikeskörning både i reda pengar och i obehaget att leva i ett sönderfallande samhälle.

Vad skulle min alternativa människosyn, som går ut på att den enskilde har ansvar för sina gärningar, få för konsekvenser? Antagligen att den som begår brott ska sys in och, om nya brott begås, sys in igen på mycket lång tid. Vi skulle behöva bygga många fler fängelser och, vilket förmodligen är omöjligt, omskola socialsekreterarna till plitar.

Föreställningen att den enskilde har ett ansvar för sig själv som är långt större än välfärdsstatens måste genomsyra hela samhället, inte bara kriminalpolitiken utan även allt det andra, till exempel skolan. Vidare att folk som inte kan förväntas bära detta ansvar inte ska beviljas uppehållstillstånd i landet.