De svenska politikerna Jens Holm (V) och Håkan Svenneling (V) och de tre norska politikerna Freddy André Øvstegård, Mona Fagerås och Lars Haltbrekken från Socialistisk Venstreparti har nominerat Greta Thunberg till årets fredspris.

Det är både barnsligt och populistiskt. Barnsligt eftersom det tyder på total avsaknad av ett vuxet tänkande. Populistiskt eftersom de som nominerat uppenbarligen tror sig vinna politiska poäng genom nomineringen. Det är ju de själva som går ut med nomineringen – den norska Nobelkommittén går inte ut offentligt med vilka som nominerats.

Jag är av naturen skeptisk mot aningslös dyrkan av enskilda individer, och jag är dessutom av åsikten att ett barn inte mår bra av att tvingas ta på sig en vuxenroll innan det uppnått myndighetsåldern. Eftersom det numera är allmänt känt att fenomenet Greta skapades av en driftig PR-man vid namn Ingemar Rentzhog borde vuxenvärlden egentligen ta ett steg tillbaka och fundera lite på vad det egentligen är de tillber, men så har ännu inte skett.

I ungdomsfixeringens Sverige är nämligen sunt förnuft och eftertanke lågprioriterat. Därför är det inte ens förvånande att den forne hockeyhjälten Börje Salming går ut och klargör att han tycker att ett barn borde inneha statsministerposten. Det kan knappast finnas något enklare sätt att få cred och ryggdunkar i pk-medierna idag.

På grund av ungdomsfixeringen, och avsaknaden av vuxet tänkande, är Greta numera inte bara profet, Jesu efterträdare och klimatexpert. Barnet har dessutom blivit utnämnt till ”årets kvinna” – och detta i ett land där vuxna män generellt brukar betraktas som pojkar långt efter att de uppnått myndighetsåldern. Det är så ologiskt att det numera måste betraktas som typiskt svenskt.

Men Greta-fenomenet handlar inte bara om blåögd dyrkan. Det handlar också om cynism. Om lukrativa möjligheter att utnyttja barnprofeten för egen vinnings skull. Ingen kan kanske räkna med att tjäna lika mycket på Greta som Ingemar Rentzhog, men det finns ju så många andra vinster att göra än rent ekonomiska. De tidigare nämnda vänsterpolitikerna, med klimatalarmisten Jens Holm i spetsen, är ett exempel på det. Att nominera Greta till Nobels fredspris har gett dem en massa likes och retweets på den för politikerna så oändligt viktiga plattformen Twitter.

Ett annat exempel är Aftonbladets utspel efter att vänsterpartisterna avslöjat sin nominering. I anslutning till artikeln har tidningen nämligen en omröstning.

”Vem tycker du är mest värd att få Nobels fredspris?” frågar tidningen och ger läsarna två alternativ att rösta på. Nämligen Greta Thunberg och – wait for it… Donald Trump.

223 personer och 78 organisationer är nominerade till Nobels fredspris 2019. Bland dessa återfinns, enligt icke bekräftade uppgifter på nätet, organisationer som Läkare utan gränser och UNHCR, samt personer som Edward Snowden, den italienska EU-politikern Federica Mogherini och påve Franciskus. Av dessa väljer Aftonbladet sitt största hatobjekt sedan George W Bush som lilla Gretas motpol, trots att nomineringen av Trump alltså inte ens har bekräftats av den norska Nobelkommittén.

Naturligtvis räknar tidningen kallt med att en överväldigande majoritet ska rösta på ett oskuldsfullt litet svenskt barn framför en burdus amerikansk president. Om några dagar kan vi alltså räkna med feta rubriker som ”Greta mest värd att vinna fredspriset” eller ”Trump nerröstad av svenska folket”.

Sannolikt skulle omröstningen bli ännu mer till Gretas fördel om Aftonbladet valt Kim Jong Un som motpart. Han är nämligen också nominerad, om man får tro samma osäkra uppgifter som Aftonbladet valt att förlita sig på. Men omröstningen handlar ju inte bara om att visa att Greta åtnjuter svenska folkets gillande utan lika mycket om att visa att Trump inte gör det. Två flugor i en smäll med andra ord.

Den cyniska exploateringen av Greta Thunberg är rena masspsykosen. Hittills har de som påpekat detta faktum blivit utmålade som ondsinta hatare. De som utnyttjar hennes person betraktas, och betraktar sig själva, som goda människor. Hur har det blivit så? Hur kan det komma sig att så många människor tycker att det är i sin ordning att lägga över vuxenansvaret på ett barn? Var är alla tänkande vuxna och varför agerar de inte?