Det Goda Samhället ska förändras och utvecklas. Bloggen ska bli en nättidning med olika avdelningar. Under rubriken ”Idé och Kultur” kommer texter publiceras som på ett djupare plan diskuterar ideologi, samhälle och kultur. Det blir framför allt idédebatt men också recensioner av böcker och filmer och ibland reportage.

Det Goda samhället vill bidra till att spränga åsiktskorridoren och befria debatten. Visst har korridoren vidgats på senare tid, men i etablerade medier aktar man sig fortfarande för att svära i kyrkan. Det är framför allt immigrationen och förhållandet till den egna nationella och etniska identiteten som är svår, eller rent av omöjlig, att diskutera. Det sociologiskt betingade grupptrycket (ingen vill bli utanför) och vårt religiöst färgade behov av självförnekelse och rättfärdighet (ingen ska förhäva sig) trälbinder oss under en förment ”anständighet” som förstummar och paralyserar.

Total frihet från granskning och självcensur är omöjlig och antagligen inte ens önskvärd. Men visst behöver vi mer autenticitet. Vi står inför ett decennieskifte: 2010-tal blir snart 2020-tal. Får vi en reaktion på det decennium vi genomlevt går vi troligtvis mot en tid av större frimodighet i tanke och debatt. Vi kan inte fortsätta vara så förnumstiga och präktiga. Vi behöver inte alltid vara anpassliga och sällskapliga. Det är trevligt när det är trevligt, men trevligheten bör inte vara det högsta goda. Sanning och åsikt måste ibland få gå före konsensus. På Det Goda Samhället ska den som säger A också gärna säga B. Att beklaga sig över åsiktskorridorens existens och sedan själv upprätthålla den genom att acceptera motståndarnas premisser för vad som får sägas kan knappast vara ett ideal.

Sprängningen av åsiktskorridoren utgör emellertid bara en liten del av ett större och än viktigare projekt.

Idé och Kultur kommer ha som huvudsaklig ambition att utmana vänsterns monopol på moralisk och intellektuell legitimitet. Vi förknippar gärna intellektualitet med progressivt vänsterpatos: en tänkande människa ska tro på frigörelse från traditioner och kultur. Men vad blir friheten värd om det till sist inte finns några traditioner att befria sig från? Vad gör vi mot oss själva om vår ”människosyn” förnekar värde och existens av vår egen livsvärld, vår egen kultur? Och hur är det egentligen med den så förskräckliga omsorgen om det egna? Är det bara en primitiv reflex att värna den egna kulturen, den egna identiteten? Äger inte varje mänsklig kultur rätten att vilja bevara sin egen särart eller åtminstone att förändras på sina egna villkor? Skulle vi någonsin förvägra någon annan denna rätt som av någon outgrundlig anledning blir problematisk så fort vi själva åberopar den?

Och hur är det med förhållandet mellan det egna och det universella? Alla människor ska omfattas av samma rättigheter och värderingar brukar vi tänka. Hur ska vi då kunna sätta det egna före det andra? Problemet är bara att det finns ett beroendeförhållande mellan vår egen västerländska kultur och de förment universella värdena som vi måste kunna tala öppet om för att vara verkliga och autentiska. Låt oss säga så här: är det ett problem för världssamfundet att Västerlandet existerar eller är det en tillgång? Är det inte så att idéerna om individens fri- och rättigheter till stor del härrör från den västeuropeiska kulturen? Och måste inte vi som svenskar och européer då i första hand värna vår egen kultur om vi sedan ska ha någon möjlighet att försvara de allmängiltiga värden om alla människors fri- och rättigheter som denna kultur har skapat och bidrar till att upprätthålla? Utan Västerland inga västerländska ideal.

Människor upptäcker nu yrvaket den nya konservatismen. De måste få ord och perspektiv för att uttrycka sina intuitioner. De känner instinktivt att det är rimligt att vilja bevara sitt eget land, sin egen kultur – allt annat är naturligtvis precis lika vansinnigt som det låter –, men har fått höra av djupsinniga journalister och tänkare att kärleken till det egna förutsätter hatet mot det andra. Och vem vill vara en hater? Vi måste förklara att omsorgen om det egna inte på något sätt måste inbegripa ett hat mot det andra. Integritet är inte aggressivitet. Vi måste förklara att det finns en konservatism som drivs av en vilja att göra det goda. Vänstern ska inte ha monopol på den goda viljan.

Vänstern ska heller inte ha monopol på kulturen. Det finns andra historier, också, att berätta än den om orättvisor och makt. Vi måste få beskriva och gestalta vårt behov av gemenskap, samhörighet över tid, skönhet, kärlek, förundran inför tillvaron, storslagenhet, hjältemod, tröst och insikt. Vem kom förresten på den infantila idén att kulturen alltid ska utmana våra uppfattningar och normer? Kulturen kan mycket väl iscensätta våra normer och visa varför de behövs. Det gjorde Molière på 1600-talet och det blev så bra så att vi fortfarande spelar hans pjäser och skrattar åt dårarna som inte tänker som folk eller förstår hur världen fungerar. Ska man kritisera normer och makt bör man förresten göra det på riktigt. När kulturvärlden ägnar sig åt ”normkritik” i enlighet med maktens påbjudna normer om könlöshet och gränslöshet blir självblindheten nästan monumental. En kultur som verkligen vill utmana bör idag ifrågasätta normerna om normlöshet. Varför inte skriva en roman om könsrollernas positiva inverkan på våra liv? Eller en pjäs om den funktionella familjens helande funktion?

Det Goda samhället vill utmana den svenska progressivitetens enögdhet. Människan är inte bara framtid, hon lever också med sin historia och sin samtid. Vi tänker ofta att ordet ”mening” betyder ”avsikt” eller ”syfte”: livets mening är det vi väljer att använda livet till. Men det är ett ganska torftigt sätt att se på saken. Våra liv får mening och sammanhang inte bara i relation till framtid och ändamål, men också i relation till dåtid och samtidighet. Man kan se det som att våra liv fylls av innehåll och identitet inte enkom genom våra barn, men också genom våra föräldrar och våra syskon, partners och vänner. Allt handlar alltså inte om vart vi ska någonstans i livet, vad vi väljer att göra av livet, men också om var vi kommer från, var vi lever våra liv och vilka vi har med oss på resan. I ett gott samhälle föds individen in i ett sammanhang som skänker mening och identitet, men i vårt västerländska samhälle inbegriper detta sammanhang lyckligt nog också ett ideal om individens frihet och rörlighet. Både sammanhang och frihet alltså. Både ursprung och möjlig destination. Bara frihet blir bara tomhet. Bara framtid blir bara abstraktion.

Det västerländska samhället har från renässansen och framåt genomgått en långsam process av frigörelse från en stark traditionalism där det förflutna definierade vilka vi var mot en idag lika stark individualism där varje människa själv definierar sitt väsen genom sin frihet, sitt projekt, sin framtid. Sverige är kanske det land i världen som gått längst i denna process. Vi ser det som djupt omoraliskt att låta historiska faktorer eller kollektiva kategoriseringar beskriva vilka vi är och vad vi ska göra. Vi har gått så långt att vi till och med tenderar att förneka vår historia, vår historiska identitet och verkar vilja göra vårt samhällsprojekt till en handlingsplan för naturens (manligt och kvinnligt), historiens och traditionens tillintetgörande. Inget ska hämma individen! Inga kategoriseringar får hindra individen att bli det hen, den, det vill. Alla är lika! Lika för alla! Det är visserligen en utmaning, tänker någon, men om vi gör en detaljerad genomförandeplan som sträcker sig över de närmsta tre åren kommer vi klara det! Och om vi dessutom redan nu sätter ett datum för när genomförandeplanen ska uppdateras kan vi försäkra oss om att vi inte tappar fokus i processen! Framåt!

Det Goda Samhället vill bidra till en motreaktion på denna utveckling. Individualism, utopism och projektering har gått alldeles för långt. Människan kan inte bara vara framtid, projekt, rationalitet och frihet. Hon måste också få vara historia, intuition, irrationalitet och sammanhang. Människan måste också få vila: vila i sin identitet, i sin kultur, i sin tillräcklighet (eller otillräcklighet). Kanske behöver vi helt enkelt lugna ned oss en aning och lämna oss själva ifred.

Allt detta, och mycket mer, kommer Idé och Kultur på Det Goda samhället söka klargöra och diskutera. Välkommen att delta i debatten!