Katrin arbetar inom hemtjänsten i en av Stockholms förorter. Egentligen heter hon något annat, men hon vågar inte framträda med sitt riktiga namn.

– Visserligen börjar det blir välkänt hur illa ställt det är inom hemtjänsten men många tittar ändå snett på en om man pratar om det. Det är illa nog på jobbet ändå utan att jag behöver de extra problem som det skulle innebära om mina chefer fick veta att jag pratar med pressen, säger hon.

Vi träffas i hennes hem, där hon tar emot med kaffe och nybakta bullar. Hon är i fyrtioårsåldern, bor ensam med sina två tonåringar, och har jobbat inom hemtjänsten i stort sett hela sitt yrkesverksamma liv. Och hon älskar sitt jobb.

– Ja, det måste jag poängtera, säger hon. Jag tycker om att arbeta med äldre, jag känner en stor kärlek och respekt för de äldre. De har sådan livserfarenhet och så mycket kunskaper. Jag tycker det är för sorgligt att de hela tiden blir diskriminerade i samhället idag.

På vilket sätt menar du att de äldre blir diskriminerade?

– Ta bara det att pension beskattas högre än arbete, det är väl diskriminerade om något. Sen detta att samhället i stort inte bryr sig de äldres behov trots att de jobbat hela sitt liv och betalt en massa pengar i skatt. Är det inte diskriminerande att man jobbar och betalar skatt till staten i ett helt yrkesliv och sen blir satt på undantag som om man inte längre är önskvärd?

I jobbet har Karin stött på många fattigpensionärer, och hon blir alltid lika ledsen när hon möter gamla som knappt ens har råd med det allra mest basala, säger hon.

– Jag har jobbat hos många som inte får det att går runt, trots att de sparar in på precis allt. En del går till soppkök för att dryga ut kassan och så ska det ju inte behöva vara. Pensionen är ju inget bidrag, det är pengar de själva har betalat in med sina skattepengar under kanske fyrtio år. Och så kan de knappt leva på den. Det är skamligt.

Hur fungerar själva omsorgen då, tycker du?

– Den fungerar tyvärr inte alls, i alla fall inte i den hemtjänst där jag jobbar. Vi är flera som verkligen försöker att finnas där för de gamla som vi jobbar hos men vi har ju vårt schema. Vi kan ju bara stanna korta stunder hos folk även om de är ensamma och ledsna. Det finns inget utrymme alls för oss att förbättra deras livskvalitet. Det enda vi egentligen har tid att göra är att hjälpa dem ta medicin och så slänga in matlådan i mikron, säger hon.

Vissa äldre, som hon arbetar hos, ber att hon ska stanna en stund så att de får ”prata lite”. Och varenda gång tvingas hon säga nej.

– Det skär i hjärtat kan jag säga. Under julhelgen så besökte jag några av dem utanför arbetstid bara för att de skulle få lite sällskap. En av dem, en äldre man, tog jag en promenad med. Han hade inte varit utomhus på flera månader, trots att han älskar att promenera. Hemtjänsten har inte tid och han har ingen familj. En dam, som också är helt ensam i livet, drack jag kaffe med. Det var första gången vi satt ner och pratade. Det är bedrövligt. De blev så glada och tacksamma att jag skämdes.

Hon säger det flera gånger, och med eftertryck. Att hon skäms. För äldreomsorgen, för politikerna, för Sverige.

– De kallar Sverige en humanitär stormakt. Men behandlar man de gamla på det här sättet i en humanitär stormakt? Det är ju skrattretande. Jag fattar inte hur de som styr kan se sig själva i spegeln när de går upp på morgonen, säger hon upprört.

På senare tid har det blivit ännu värre, fortsätter hon. Nu handlar det inte längre bara om att det finns dåligt med tid, att omsorgen är närmast obefintlig och att de äldres behov hela tiden nonchaleras. Det är också problem med att många i personalen inte kan tala eller förstå svenska.

– Det har blivit värre under de senaste två åren. I den hemtjänst där jag jobbar verkar man i stort sett bara anställa nyanlända sen en tid tillbaka. Jag vet inte hur många gånger jag har fått gå dubbelt med personer som inte förstår vad jag säger och som knappt kan ett ord svenska. Det är jobbigt nog för mig, så du kan ju tänka dig hur det är för äldre människor som verkligen behöver känna trygghet.

Hennes påstående bekräftar de rapporter som kommit från Kommunalarbetareförbundet, och som larmar om de bristande språkkunskaperna hos omsorgspersonalen, senast 2018. Men det är inte bara språket som är ett problem när hemtjänsten anställer nyanlända, menar hon, utan också kulturen.

– Våra äldre är inte alltid vana vid andra kulturer. De är ju uppvuxna i ett relativt homogent land, där det inte fanns särskilt mycket invandring. Det handlar inte alls om att de är främlingsfientliga eller tycker illa om invandrare, de är bara inte vana. Det är inte roligt för en gammal kvinna att vara hänvisad till en man som varken kan hennes språk eller känner till hennes kultur om hon ska få hjälp med att duscha eller gå på toaletten. Och det är förstås inte lätt för mannen heller, när han märker att den gamla kvinnan är rädd och orolig.

Är det inte bra att äldreomsorgen anställer nyanlända så att de kan komma ut i arbete och få egen försörjning?

– Givetvis är det bra att människor får chansen att arbeta och komma ut i samhället, men varför ska just äldreomsorgen vara plattformen för det? Det måste väl finnas andra områden, där människor inte är så sårbara, som är bättre för integrationsarbetet tycker jag. Jag vet att det är personalbrist på många områden, men jag tycker ändå att det borde ställas krav på att man kan åtminstone lite svenska och även något om den svenska kulturen. För de äldres skull, men även för personalen. Det blir både lättare och roligare att jobba i hemtjänsten om man kan prata med de gamla.

Men gäller inte också det omvända? Att äldre från andra kulturer har problem med personal som inte kan tala deras språk? Det är väl lika svårt för dem?

– Ja det är klart, och särskilt eftersom de äldre ofta glömmer en hel del av den svenska de lärt sig och hellre vill prata sitt hemlands språk. Men när det gäller dem finns det åtminstone ambitioner att underlätta. Det tas mycket större hänsyn till äldre som kommer från andra länder än till äldre som är födda här och ledningen försöker att skicka dit personal som kan deras språk. Det är förstås inte alltid det fungerar det heller, men tanken finns där. När det gäller de svenska äldre tas inga sådana hänsyn alls, säger Katrin.

Hon fortsätter:

– Det är inte så att jag tycker det är fel att försöka tillgodose behoven hos utlandsfödda gamla. Men jag tycker det ska vara rättvist. Det borde vara lika självklart att svenskar ska kunna kommunicera med hemtjänstpersonalen. Men så fungerar det inte tyvärr. Och det tycker jag är bedrövligt.

Katrin vet inte hur politikerna ska lösa problemen med hemtjänsten, men att något måste ske är uppenbart, menar hon. Och det viktigaste är att synen på de äldre förändras:

– Först och främst måste man uppvärdera de äldre och se dem som människor och även som resurser. De har livserfarenhet och kunskaper som alla kan dra nytta av. Vi blir ju alla gamla en dag, om vi har tur och får leva länge, så kanske borde politikerna fråga sig hur de själva vill bli behandlade den dagen de själva är gamla, avslutar Katrin.