Man hör då och då berättelser, som kan vara skrönor, om människor som vunnit miljontals kronor på lotterier eller spel och sedan slarvat bort alla pengarna och gått ned sig i drogmissbruk så att rikedomsepisoden lämnat vinnaren i sämre skick än när han köpte lotten. Jag tror att det finns djup lärdom att hämta i sådana historier – även om de råkar vara påhittade – eftersom det är mycket mer komplicerat att leva i välstånd än vi normalt tänker på. Det gäller såväl individuellt som nationellt välstånd.

Vi tror att rikedom är ett renodlat plusvärde i livet. Inte så att vi inte inser att även rika människor kan få äktenskapsproblem och cancer, ty det kan alla, men vi tror att rikedomen i sig är problemfri.

Detta är emellertid inte min uppfattning, framför allt inte när jag betraktar den samhälleliga rikedomen. Tvärtom tycks välståndet ha en del inneboende minusvärden (liksom det såklart har påtagliga plusvärden). Detta gäller såväl i privatfallet, där den rike är en ensam särskilt gynnad person, som i samhällsfallet, där det handlar om hela nationer som lite oväntat hamnat på grön kvist (som Sverige sedan andra världskriget).

Familjer där rikedomen gått i generationer har, verkar det, i allmänhet insett detta och lärt sig att uppfostra sina barn i lämplig anda i syfte att minimera minusvärdenas skadeverkningar. På det viset kan de lyckas behålla rikedomen i generationer. En rik gammal dam som jag känner berättade att hon som tioåring fick månadspeng av sin ännu rikare mamma med villkoret att tioåringen förde kassabok och utsatte sina utgifter – på öret! – för mammans kritiska granskning.

Jag tror att människan måste uppfostras att leva i ett överflöd för att överflödet inte ska korrumpera och krossa henne. Om jag hade tid skulle jag skriva en grekisk tragedi på temat ”segrar som förintar vinnaren”, en upphottad variant av den kända berättelsen om pyrrhussegern.

Låt mig nämna två hot som väntar i försåt på att en illa förberedd riking ska gå i fällan. Det ena hotet är att den rike ska bli förtärd av dåligt samvete. Det andra hotet är att den rike ska inse att han inte behövs men inte kunna uthärda denna insikt och därför enligt någon pervers psykologi som bara Sigmund Freud kan förstå försöker onödiggöra även sina oskyldiga barn.

Dåligt samvete uppträder hos förmögna människor som vet med sig att de inte förtjänat sina förmåner. De har oftast ärvt sitt välstånd till exempel, i privatfallet, från föräldrar eller andra släktingar eller, i samhällsfallet, från ett kollektiv av flitiga och strävsamma förfäder som efterlämnar ett oväntat arv ungefär som en bortglömd onkel i Amerika (vilket är fallet i Sverige idag).

Företagare och andra människor som själva slitit ihop sin förmögenhet brukar inte ha dåligt samvete. Varför skulle de ha det? De har ju förtjänat sin rikedom. Värre är det med nutidens svenska ungdom, särskilt de unga kvinnorna. De vet att de dragit en av de högsta vinsterna i det stora lotteri där själar på väg att födas av ödet tilldelas födelseländer. Deras generositet med kollektivets ärvda pengar känner därför inga gränser. De vill dela med sig av vad Sverige har till alla.

Problemet är att de inte fått någon uppfostran till välstånd. De borde ha utbildats med månadspeng och kassabokstvång för att lära sig att de resurser vi kollektivt disponerar i Sverige inte ger dem några rättigheter att slösa som fulla sjömän utan bara skyldigheter att värna, bevara och förkovra arvet. Den oförtjänta rikedomen, med de friheter den ger, undergräver sådana genom århundradena surt förvärvade pliktkänslor som utgör grunden för fortsatt välstånd. Vår tids ungdom, särskilt de unga kvinnorna, har inte genomgått den utbildning i rikedom som rika familjer tidigare tvingade sina barn att utstå för att bevara välståndet för kommande generationer.

Det andra hotet är att den rike inser att han faktiskt inte behövs om han inte lär sig att betrakta sin förmögenhet som en egenskap som han är skyldig att förvalta till sin egen och gemenskapens nytta på samma sätt som om han varit en gudabenådad violinist eller matematiker. I ett gott samhälle som förstår sitt bästa så tvingas unga människor att lära sig att sådana gåvor inte ger dem rättigheter utan skyldigheter. Den som ödet givit privilegier har det berövat alla rättigheter att glida genom livet på en räkmacka. I ett gott samhälle, hur välmående det än må vara, inpräntas ständigt i det uppväxande släktet att det har stora skyldigheter gentemot sig själva och kollektivet.

Det är bara på det sättet ungdomar kan få en känsla av mening i livet. Att kravlöst glassa fram i tillvaron skänker ingen mening. Men det är så vår tid behandlar sina unga. Föräldrar med dåligt samvete försöker dämpa sin ångest genom att underlåta att ställa krav på någon, inte ens på sin egen avkomma. När skolungdomar inser att betygen inte är på allvar eller kanske inte ens finns så inser de att vuxenvärlden inte anser att det spelar någon roll hur de sköter sig. Då drar de självklart den korrekta slutsatsen att de egentligen inte behövs. Deras kompetenser är tydligen till ingen nytta när ingen uppmuntrar och lägger märke till ifall de vässar färdigheterna. Om man inte behövs kan man lika gärna bränna bilar så att man åtminstone märks.