Alternativ för Sveriges första valrörelse slutade i ett veritabelt magplask. Man hade tryckt upp 10 miljoner valsedlar i flerfärgstryck och vädrade en jordskredsseger, men fick nöja sig med futtiga 20 000 röster. Förutom partiledningens något orealistiska självbild, tror jag mycket av förklaringen låg i den misslyckade kampanjen ”Dags att åka hem”. Den som inte fick broschyren i sin brevlåda kan ladda ner den här.

Eftersom jag en gång haft en fot i reklambranschen har jag lärt mig att en rubrik talar till den som läser den. Kommer en lapp i brevlådan som säger ”Dags att byta bostadslån”, tror jag förstås att det är mina bostadslån man menar. Vems skulle det annars vara? Läser jag ”Dags att åka hem” är min första tanke varför jag uppmanas åka någonstans över huvud taget, och vem som har synpunkter på vad som är mitt hem. Hur mycket starkare blir inte den reaktionen om man har minsta anknytning till ett land söder om Danmark?

Öppnar man broschyren får man det lugnande beskedet att uppmaningen bara gäller brottslingar, illegala immigranter, bidragsentreprenörer och fuskare – grupper som få människor känner sympati med. Är man laglydig och gör rätt för sig är man alltså välkommen. Men då har stämningsläget redan satts och Gustav Kesselstrands leende känns inte helt övertygande.

Man undrar om Alternativ för Sverige helt enkelt anlitat en klantig reklambyrå, eller om man medvetet velat göra budskapet dunkelt.

Att AFS gjort återvandringsfrågan till sin, beror på att inget annat parti vågat röra vid den. Som jag ser det finns två kategorier väljare som gillar idén. De som ser återvandring som ett sätt att lösa akuta problem – det kan röra sig om kriminalitet, religiös fundamentalism, bidragsberoende, utanförskap eller ovilja att integreras i det svenska samhället. Ett hyfsat generöst stimulanspaket för återetablering skulle antagligen vara en god affär för Sverige. Kanske också för hemlandet. Afghanistan behöver till exempel en armé av unga friska män som kan hjälpa till att bekämpa talibanerna. Alla kan inte få barnbidrag i Sverige. I den här gruppen återfinns både etniska svenskar som jag själv, och etablerade invandrare som till exempel Tino Sanandaji, se Svenska Dagbladets artikel ”Hur ska det gå för nästa miljon?”

Den andra kategorin som gillar återvandring är de som ser det som en långsiktig plan att återskapa en etniskt homogen befolkning – låt säga som den såg ut runt 1975. Lyckas man med det tror man att alla övriga problem kommer att kunna lösas. Av naturliga skäl finns inte så många med invandrarbakgrund i den gruppen.

AFS försöker tilltala bägge grupperna. Trots att de har ganska lite gemensamt. Att förespråka ”etnisk rensning” i Sverige är otänkbart för de flesta, så broschyrens insida fokuserar på realpolitiska argument som låter ganska förnuftiga. Visserligen går man längre än SD i sina krav, men syftet med AFS är ju att fånga upp besvikna SD-are som tycker att partiet rört sig för långt mot mitten.

Framsidan kan däremot uppfattas som en försåtlig blinkning åt ”etnochauvinisterna” (jag undviker att säga ”rasister”, eftersom ordet förlorat det mesta av sin ursprungliga betydelse). Man lämnar fältet fritt åt var och en att tolka vem man tycker ska åka i det där planet. Alltid finns det väl någon grupp man vill bli av med.

AFS vill förstås dra nytta av att SD efter några årtionden i skamvrån, på flera punkter börjat kompromissa. För att komma närmare drömmen om ett konservativt block tillsammans med M och KD har man skruvat ner tonläget när det gäller invandring, bytt åsikt i EU-frågan och under valrörelsen undvikit att reta upp muslimer. För strategerna inom AFS är det uppenbart att SD är på väg att bli ett borgerligt parti bland andra, och man hade räknat med ett stort väljartapp högerut.

Men här trädde de övriga sju partierna in till SDs räddning. I vanlig ordning utmålades SD som det stora hotet, det parti alla måste hjälpas åt att hata för att inte hela den svenska värdegrunden skulle malas ner till stoft. Alla hundratusentals väljare som uppskattar SD, just för att de vågar stå upp mot PK-ismen, kunde känna sig lugnade. De såg ingen anledning att kasta bort sin röst på uppstickaren AFS.

Till nästa valrörelse har läget troligtvis förändrats. Då har SDs nyorientering hunnit sjunka in, ytterligare några islamkritiker har sparkats ur deras led, vänskapen med KD har fördjupats. I den bästa av världar har också två småpartier försvunnit ur riksdagen och Christian Sonesson tagit över ledarskapet för Moderaterna. Därmed borde den värsta SD-fobin ha brutits.

Några procent av SDs kärnväljare kommer att se sig om efter ett alternativ. Kanske tillräckligt många för att ett nytt parti ska få chansen att kliva över riksdagsspärren. Jag gissar att kampen blir hård mellan Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling.