Allt oftare, på allt fler fora, dryftas inte bara enskilda, begränsade problem utan också hela samhällets tillstånd och framtid. Också i DGS.

Detta är naturligtvis inte något nytt. Det har man gjort genom historien. Det nya är att ämnet för många känns mer aktuellt och viktigare nu än tidigare.

Det är inte så svårt att komma ihåg ett helt annat samhällsklimat – det optimistiska, glatt framtidsinriktade. Tänk på femtiotalets optimism under freden och uppbyggnaden efter andra världskriget (trots det kalla kriget och kärnvapenhotet).

Vad har orsakat denna förändring? Frågan går att besvara med mer allmänna, nära nog filosofiska resonemang. Ett sådant är påpekandet av den till synes ofrånkomliga byråkratiseringen. Den slår igenom överallt. På det där glada femtiotalet kunde ett lasarett i en mindre stad styras av en sjukhuschef och en husmor. Hur många behövs idag? Och fler än jag har väl erfarenhet av att arbeta i ett familjeföretag, som köps upp och säljs vidare med för varje gång allt fler lager av chefer och därmed allt större fasta kostnader, som äter upp av tekniken möjliggjorda rationaliseringsvinster.

Man kan förenkla genom att lite närmare se på ett exempel: Skolan. Varför presterar denna så mycket sämre idag än på femtiotalet, före enhets- och grundskolan? I nästan varje budget ökas resursöverföringen till – ”investeras” allt mer i – skolan. Ändå har resultaten långsiktigt försämrats. Hur skall detta förklaras?

(En förklaring är förstås den ökade invandringen. Oavsett vad man tycker om denna är det klart att varje ny elev utan språk- och andra förkunskaper innebär en belastning och ökade kostnader. Men frånsett detta skulle ändå skolan ha presterat sämre än för 60 – 70 år sedan.)

Det fanns ett talande, nästan ordspråksmässigt uttryck för tilliten till skolan: ”Det är bara dumma barn från rika familjer som går i privatskola”. Den vanliga, offentliga skolan var alltså så bra att den tillfredsställde alla andra.

Hur har man lyckats åstadkomma försämringen från ett så gott utgångsläge? Den enskilt största orsaken är införandet av den sammanhållna skolan. Genom att återgå till folkskola och läroverk skulle vi därför genast kunna förbättra skolans resultat – till mycket lägre kostnader.

Egentligen är det inte denna återgång till en annan administrativ struktur som skulle åstadkomma förbättringen. Det är ett mer realistiskt synsätt på både elevernas och lärarnas möjligheter – och dessutom en begränsning av den administrativa och ideologiska överbyggnaden, bestående av skolbyråkrater och pedagogiska forskare.

Men en sådan förändring bygger på en omöjlig förutsättning: att man slutar ljuga. Alla skulle inte klara en sådan skolas teoretiska undervisning. Det gjorde man inte på femtiotalet heller. De elever som inte klarade teorin gick istället till en yrkesskola eller direkt ut i arbetslivet efter folkskolan. Och de fick ett bättre liv än de som med dagens förljugenhet tvingas äta upp sin underlägsenhet varje dag och år, för att sedan släppas ut på en arbetsmarknad där de inte heller klarar sig. Man måste alltså erkänna att spridningen av intelligens är så stor som den faktiskt är.

Dagens system upprätthålls just genom en ihärdig vägran att inse omöjligheten att ha en sammanhållen skola för alla. Denna förljugenhet är själva grunden för vår nuvarande skola. Dess arkitekt och ideolog Torsten Husén hade till uppgift att studera effekterna av en sammanhållen skola. Han förklarade att en övergång till en enhetsskola inte skulle ha några negativa effekter, trots att hans studier visade på motsatsen. Nu spelade det inte så stor roll. Grundskolan infördes före försökens avslutande.

Den på detta sätt introducerade flykten från verkligheten har effektivt kunnat upprätthållas av pedagogikprofessorerna. Dessa undviker nämligen empiri – de mäter alltså inte. De pratar. (I dagens skoldebatt finns dock undantag, vilket här utgörs av en nationalekonom).

Själva utgångspunkten för införandet av och den fortsatta driften av skolan är alltså ett förnekande av verkligheten. Detta leder naturligtvis till en mängd svårigheter. Den som tvingas att vistas i ett sammanhang där man känner sig underlägsen har svårt att trivas och kan försöka hävda sig genom att sabotera det system som påtvingats honom. Detta fordrar insatser av nya resurser. Etc.

De samlade svårigheterna och missnöjet med existerande skola ledde till införandet av friskolor. Dessa är, även om ingen vill erkänna det, ett sätt att undkomma den sammanhållna skolan.

Det lustiga (eller sorgliga) är att den bristande verklighetskontakten också innefattar bristen på förståelse av vad en skola är.

Där är vi nu. Och detta var bara ett exempel. Överallt i samhället ser vi samma mönster.

Ideologiska skygglappar förhindrar en förståelse av vad verkligheten kräver. Detta leder till problem. Dessa angrips med samma metod som åstadkommit problemen. Kostnaderna stiger. Problemen kvarstår.

Skolan är bara ett exempel. Samma utveckling uppvisar sjukvården. Bostadspolitiken är ett nästan skrattretande övertydligt exempel på skapandet av fullständigt onödiga svårigheter, endast motiverade av en vägran att se verkligheten. Biståndspolitiken är så hopplös att ingen orkar engagera sig – annars är den kanske ändå det allra tydligaste exemplet på vart verklighetsförnekelse kan leda.

Resultat: Etablissemanget förlorar förtroende. Populismen (från s. 50 i den länkade pdf:en) tar för sig.

Populismens kanske viktigaste grund – revolt mot etablissemanget – är inte svår att förstå. Varför vara lojal mot en ordning som ständigt underpresterar, som ständigt skapar istället för att lösa problem?

Nå, populismen är förklarlig, men i sig löser den inga problem. Den måste också ha makt. I vilken mån kan det ske utan att dess drivkrafter försvagas, det vill säga hur långt kommer nödvändiga kompromisser att driva populismen, hur lik måste den bli etablissemangets företrädare?

Kanske finns ingen lösning? Kanske kommer den västerländska välfärdsstaten att vittra bort och förstöras?

Det finns ju ett mer vitalt alternativ, villigt att offra mycket för att få sätta sin prägel på samhället. Det är den samhällsmodell som företräds av muslimerna.

Om nu kollapsen kommer, tror jag i alla fall att det sker som när en pyspunka gör cykeln obrukbar, och inte med en smäll. Pyspunkan är farligare. Den smyger sig på.