Politikerna och den ”upplevda” otryggheten

Bitte Assarmo

Så händer det igen, och denna gång bara ett stenkast från där jag bor. Ett mord i Älvsjö, i pendelstationens biljetthall klockan 17 lördag eftermiddag, med mängder av människor närvarande.

Jag är så fruktansvärt trött på detta dödliga våld att jag knappt finner ord. Men jag är också fullkomligt rasande. Det skjuts och mördas var och varannan dag numera, samtidigt som politiker och medier i åratal försökt få medborgarna att tro att våldet inte alls ökar och att Sverige faktiskt är tryggare nu än någonsin förr. Det är ett hån mot oss alla.

Många är de som varnat för det samhälle vi nu ser växa fram. Misshandel, våldtäkter, rån och mord – brott mot män, mot kvinnor, mot barn och gamla – med en ökande otrygghet som självklar följd. Varnat och krävt en förändring. Men hur har de blivit bemötta av politikerna? Faktum är att de som varnat för det ökande våldet har blivit bemötta som om det vore de som vore en samhällsfara – inte våldet. Och för att förstärka den negativa bilden av de människor som inte längre känner igen sitt land har man valt att nedlåtande antyda att de ”upplever” att de är otrygga. Att otryggheten är inbillad.

Jag vet, jag har skrivit om detta förr. Och jag kommer med största sannolikhet att skriva om det igen, för det här behöver verkligen sägas. Vi kan inte ha ett land där politikerna bara bryr sig om medborgarna när det är dags att betala in den väl tilltagna skatten. Vi behöver politiker som förstår att medborgarna faktiskt har rätt att till en trygg vardag, där allt som kan göras för att få bukt med kriminaliteten också görs.

Hittills har vi fått dialogpolis och förortsprojekt och fler fritidsgårdar. Det sistnämnda tycks vara universallösningen på exakt allt i svenska politikers föreställningsvärld. Fritidsgården är det halmstrå vid vilket inte bara socialdemokraterna och vänstern klamrar sig fast, utan även representanter för de andra partierna.

Om dessa politiker hade acceptabla historiekunskaper skulle de veta att fritids- och ungdomsgårdar är ett relativt nytt fenomen i det svenska samhället, och att våldet knappast minskat sedan dessa inrättades. Generationerna som växte upp före fritidsgårdarnas tid har, mig veterligen, inte löpt amok på gator och torg och skjutit ihjäl varandra i parti och minut. Det skulle man kanske kunna dra en viss lärdom av som politiker, om man hade förmågan eller ambitionen att faktiskt förändra saker och ting på riktigt.

Själv minns jag fritidsgården på högstadieskolan där jag gick mellan 1975 och 1978. Dit gick alla elever, som inte hade lust att gå på lektionerna, redan innan skoldagen var slut. Sedan satt de där och vägde på stolarna och lyssnade på plattor och pratade om vem som skulle försöka köpa ut mellanöl till fredagens skoldisco.

Fritidsgården hade strategiskt nog en dörr ut mot rökrutan, som ju var obligatoriska på högstadieskolorna vid den tiden eftersom det var coolt att röka, vilket gjorde den ännu populärare. Som grädden på moset verkade fritidsledarna tycka att det var jätteballt att umgås med tonåringar på tonåringars vis, och de tipsade gärna om små närbutiker där innehavarna inte var så noga med att kolla id-kort på den som köpte några mellis till helgen.

Jag är säker på att det finns en hel del bra och nyttiga fritidsgårdar också. Men mina egna erfarenheter – och andras erfarenheter, som delats med mig genom åren – får mig att dra slutsatsen att de inte är tillnärmelsevis så många som de borde vara med tanke på alla pengar som läggs på dem. Dessutom kan aldrig en fritidsgård ersätta ett gott hem, med ansvarsfulla föräldrar.

Fritidsgården är, med andra ord, ett misslyckat projekt, både som förebyggande av våld och som bot mot redan existerande våld. Därför är det dags att börja tala om konsekvenserna av att vara kriminell. Det ska kosta att hota, misshandla, våldta och råna. Det ska kosta att mörda en medmänniska. Det ska vara dyrt att utsätta skattebetalande medborgare för våld och hot.

Idag ger politikerna alltför ofta helt fel signaler till brottslingar, när de avfärdar allmänhetens rop på handling. Den dag de börjar intressera sig för medborgarnas väl och ve, och agerar därefter, kan våldet minska. Då – men inte tidigare.