För sådär hundra år sen var det populärt att förklara skillnader mellan olika folk med hjälp av klimatet. Att vi nordbor var så melankoliska och arbetsamma berodde förstås på att det var kallt och mörkt där vi bodde, medan sydlänningar är mer sorglösa för att de året runt kan plocka frukter från träden.

”Klimatläran” är ett arv från antiken, men vidareutvecklades av den franske 1700-talsfilosofen Montesquieu – vars största bidrag till idéhistorien är den så kallade ”Maktfördelningsläran”, enligt vilken den lagstiftande, verkställande och dömande makten bör separeras från varandra. Allt i syfte att förhindra uppkomsten av despoti. ”Makt kan bara hejdas med makt”.

Montesquieu var alltså med tidens mått en demokrat. Ändå sammanföll hans lära med många av de rasistiska idéer som spirade under 1800-talet, och kulminerade i nazismens vurm för rashygien. Under efterkrigstiden behäftades klimatläran med dåligt rykte och placerades längst in i det nazistiska giftskåpet. Numera föredrar vi att tala om socioekonomiska faktorer när vi vill förklara varför alla inte är stöpta i samma form.

Ändå tycker jag klimatläran har en poäng. Under nästan hela vår utvecklingshistoria var vi strikt beroende av naturen, vilket naturligtvis gjort avtryck i våra gener. Samtidigt har vi på bara ett par decennier gjort oss oberoende av samma natur. Från att ha betytt ALLT, eller nästan allt, betyder naturen idag knappt någonting för individens överlevnad.

Aboriginers extremt goda luktsinne till exempel, var säkert en framgångsfaktor så länge man levde av naturen, men knappast någon spetskompetens på dagens arbetsmarknad. Hade Australiens naturförhållanden istället gynnat utveckling av exceptionellt bollsinne hade de kanske alla varit miljonärer.

Vi bär alla på egenskaper som i modern kontext kan te sig irrelevanta, eller rent av skadliga. Läste nyligen en teori om varför kulturer kopplade till ökenlandskap så ofta uppvisar aggressiva drag. Teorin gick ut på att livet på sådana platser kräver tillgång till vatten, och varje vattenhål kan bara försörja ett begränsat antal individer. Klanerna blev med nödvändighet ganska små och därmed sårbara, vilket kompenserades med större aggressivitet. Det är lätt att föreställa sig hur samma egenskaper ställer till problem när man vill bygga mer komplexa samhällen. Tröskeln för krig, våld och intolerans blir låg.

På liknande sätt kan man förklara skandinavers höga beredvillighet till samarbete. En gles befolkning som under halva året tvingas överleva i mörker utan vegetation, kanske inte slösar onödig energi på att slåss med sina grannar. Samarbete lönar sig helt enkelt bättre. Däremot har vi felaktigt fått lära oss att samarbete alltid är en dygd. När samhällen expanderar och grupper kommer i kontakt med varandra kan överdriven samarbetsvilja vara lika destruktiv som överdriven aggressivitet. I mötet mellan svensk och arabisk kultur ställs klimatläran på sin spets.

Klimatlärans svaghet är förstås att den är deterministisk. Den förutsätter att människan inte förändras. På 1700-talet skilde man inte så noga mellan kultur och arvsanlag, man visste inte vad genetik och evolution var för något, och hade förstås inget begrepp om hur kultur kan påverkas av till exempel IT-media. Människorna var som dom var, och hade av Gud placerats ut i sina respektive klimatzoner.

Lustigt nog verkar Gud i det här avseendet mera modern än Montesquieu. Redan för 3000 år sen presenterade han ett 10-punkts-program för mänsklighetens utveckling. De stentavlor han överräckte till Moses på berget Horeb, beskriver i korta ordalag hur vi med hjälp av kulturella koder kan upphäva primitiva och mordiska impulser som vår natur belastat oss med, oavsett vilket klimat vi råkat växa upp i. Det är tydligt att Gud i det här fallet är optimist, annars hade han väl knappast besvärat sig med en sån sak – kanske heller inte valt att publicera stentavlorna just i Mellanöstern.

Om vi leker med tanken att Gud istället valt Sverige som plattform, och överräckt de tio budorden på Kebnekajses topp till någon av Stefan Löfvéns företrädare. Hade de i så fall sett likadana ut? Eller hade han infogat någonting om att umgänget med andra inte alltid bör präglas av största möjliga tolerans? Efter det inledande talet om att vi ska ta hand om våra mammor och pappor, låta bli att mörda, våldta och stjäla andras egendom, kanske han hade tillagt: ”I skolen icke vara naiva”.