Just nu är det stort fokus på så kallade ”IS-återvändare” i svenska medier. Men det finns också återvändare som kommit tillbaka till Sverige från andra platser än det islamistiska kalifatet. Det Goda Samhället har intervjuat en av dem.

Vi träffar Tina, som vi valt att kalla henne, en gråkall förmiddag i början av mars. För några år sedan återvände hon efter många år i USA och hon känner inte längre igen det land hon växte upp i.

-Människor sitter som grodor i kokande vatten och märker inte hur illa det är, säger hon.

Tina närmare sig de femtio, och precis som så många andra svenskar växte hon upp i ett socialdemokratiskt hem. Hon fann heller ingen anledning att vara något annat än just socialdemokrat.

-Sverige fungerade ju, förklarar hon. Vården, skolan, omsorgen och även invandringen. Invandring är ju inget nytt, i alla fall inte för oss som bor i Stockholm. Och jag gick i en väl fungerande skolklass där det fanns elever av alla möjliga ursprung. Även när jag gått ur skolan och började jobba på restaurang var det en mångkulturell miljö som jag trivdes jättebra i.

Det Sverige hon lämnade när hon flyttade till Los Angeles på 1990-talet var ett land som hon älskade och trodde på. Men under åren i USA tog hon inte del av särskilt mycket nyheter från Sverige och när hon kom tillbaka hade allt förändrats.

På vilket sätt tycker du att Sverige har förändrats?

-På alla sätt, svarar hon med eftertryck. Vi har gått från att vara ett av världens mest toleranta och framstående länder till ett samhälle där vi accepterar barnäktenskap och månggifte och där vi inte längre står upp för mänskliga rättigheter. Jag blev chockad!

Tina menar att även om invandringen, och framför allt den stora invandringsvågen 2015, är en starkt bidragande orsak till det nya, förändrade Sverige så är det inte invandringen i sig hon är kritisk till utan den förda invandringspolitiken.

-Jag är för invandring, jag har ju själv varit invandrare. Och som invandrare satte jag en ära i att anpassa mig efter det samhälle jag hade flyttat till, liksom jag menar att de som invandrar till Sverige ska anpassa sig till den svenska kulturen, lära sig svenska och så vidare. Det var de värderingarna som fanns i Sverige innan jag flyttade, de värderingar som byggde det här landet. Och jag anser fortfarande att det är det som är den rätta värdegrunden.

Vad händer om du säger det till dina vänner och bekanta?

-Då får jag ofta höra att jag är rasist och nazist och att jag ställer grupper mot varandra. Om de är välvilligt inställda så lägger de till att jag inte själv förstår att jag är rasist. Det är i stort sett det enda argumentet de har, och de verkar dessutom tro att det räcker. Det gör det fullständigt omöjligt att föra en vettig diskussion.

Tina tror att den attityden har att göra med det som i USA brukar kallas White guilt syndrome, och som har sina rötter i slaveriet. Men varför Sverige är så hårt drabbat förstår hon inte riktigt, säger hon.

-Vi kanske blev bortskämda medan Sverige fungerade bra, och skäms för det? För det måste ju vara någon sorts skuldkänslor som gör att vi hela tiden tassar på tå för minoriteter även när deras sedvänjor till och med strider mot svensk lag. Som detta med barnäktenskap och polygami som jag nämnde tidigare, som samhället ser mellan fingrarna med bara för att det är företeelser som finns i minoritetskulturer.

Samtidigt förnekas ofta den svenska kulturen, något som Tina är djupt upprörd över.

-När folk säger till mig att svensk kultur inte existerar så brukar jag säga åt dem att bo utomlands ett tag. Jag brukar förklara att allt det där som de de saknar när de bott utomlands ett tag är det som utgör den svenska kulturen, säger hon och fortsätter.

-En av de saker jag gillar så mycket med USA är att där är folk verkligen amerikaner, samtidigt som de också bevarar sin ursprungskultur. Det skulle gå lika bra att vara svensk och ändå bevara sin kultur från Iran, Afghanistan eller var man nu kommer ifrån, men då är ju förutsättningen att den svenska kulturens existens också erkänns i samhället.

Numera undviker hon att prata om de här frågorna med de flesta av sina vänner och bekanta. Att vara frispråkig har sitt pris, menar hon.

-Jag har vänner som har sagt upp kontakten med mig på grund av att vi har olika åsikter om det här. Och de här människorna, de som hela tiden pratar om att ”vi är så rika, vi har råd”, och att vi inte ”ska ställa grupper mot varandra”, de tror verkligen på fullt allvar att de har rätt. De tror verkligen att man är rasist om man ifrågasätter att människor kan få asyl utan att identifiera sig, eller om man påpekar att skattepengarna faktiskt inte räcker till allt och alla. De tror att de lever på 1930-talet och att de står upp mot någon form av nazism när de försvarar sådana här absurditeter.

Hon är också orolig för det ökande våldet och den otrygghet som blivit vardag för många. Själv kände hon sig tryggare i Los Angeles än hon gör i Stockholm, säger hon.

-Människor hade ett helt annat civilkurage där. Om någon blev antastad på gatan där så dök det alltid upp människor och hjälpte till. Å andra sidan blir man inte straffad för civilkurage i USA, där har man rätt att försvara sig själv och andra. Här verkar det vara väldigt luddigt, att döma av sådant man läser i tidningarna om människor som åtalas för att de försvarat sig, så det är kanske inte att undra på att folk undviker att ingripa när någon råkar illa ut.

Vad tror du då om framtiden?

-Tyvärr ser jag väldigt negativt på framtiden, svarar hon eftertänksamt. Som det ser ut nu lämnar vi fältet fritt för extremister av olika slag, inte minst islamister. Hur många terrordåd ska behövas innan vi förstår att vi måste vara tuffare? Dagens Sverige är som en bilolycka i slow motion, som sker mitt framför ögonen men som vi inte kan förhindra med den politik som förs idag.