En allt starkare övertygelse hos mig, som jag också noterar hos andra där den i vissa fall närmar sig förtvivlan, är att saker och ting i Sverige på punkt efter punkt blir allt sämre utan att några övertygande motåtgärder inletts av, eller ens börjat diskuteras bland, våra politiska ledare.

Låt mig ge ett exempel, nämligen skjutningar. Våren 2018 presenterades en vetenskaplig studie i tidskriften European Journal on Criminal Policy and Research som baserades på statistik från tretton västeuropeiska länder för perioden 1996 till 2015 och handlade om skjutningar med dödlig eller icke-dödlig utgång bland personer mellan 15 och 29 år.

Det visade sig att sannolikheten för att råka ut för en skjutning för en man i det åldersspannet i Sverige ökat fem gånger under tjugoårsperioden, en snabbare ökning än i något annat undersökt land. Vidare visade det sig att Sverige låg högst av alla de tretton länderna vad gäller skjutningar per 100 000 manliga invånare och år. I bild blir det tydligare:

Forskarna drar slutsatsen att det ”endast kan beskrivas som en endemisk situation av skjutvapenvåld”. Det betyder nog att detta våld inte handlar om hanterbara tillfälligheter utan har blivit ett fast inslag i det svenska samhällslivet ungefär som vildsvinen i skogarna, i varje fall lokalt.

Rapporten kom i god tid före valet i september. Om det hade funnits något parti som haft något meningsfullt program mot brottsligheten så hade den sensationella statistiken kunnat lyftas fram som argument för nya tag mot kriminaliteten. Men i varje fall jag hörde inget särskilt trovärdigt om brottsbekämpning i valdebatten.

Jag tror detta beror på att vårt lands ledning har gett upp. Jag menar allvar. Politikerna tror inte att de kan göra något åt brottsligheten annat än att utfärda lama löften om fler poliser och att ösa på med mer socialpolitik (vilket de vid det här laget väl inte längre själva kan tro på). Även polisen har gett upp.

Att politikerna har gett upp är bara min känsla och gissning, men att polisen har gett upp finns det papper på. Papperet är en polisutredning från 2017 med titeln Utsatta områden – Social ordning, kriminell struktur och utmaningar för polisen.

Polisens inställning framgår redan på rapportens första sida. Där återges ett fotografi från 1948 av några killar som springer från polisen. Bildtexten förklarar:

Stenar, flaskor och föremål kastades mot polisen. Bilar sattes i brand. Tusentals personer deltog. Kravallerna berodde enligt intervjuade ungdomar som deltog på att de upplevde att de utsattes för trakasserier från polisens sida för att de var från Södermalm. Dessutom saknade man lokaler och någonstans att vara.

Polisens första budskap är alltså att vi har haft det så här i sjuttio år (vilket förstås inte är sant, men det är en annan sak). Det är svårt att läsa in något annat än att vi får räkna med att det fortsätter i ytterligare sjuttio år. Allraminst.

Under rubriken Slutdiskussion andas polisen uppgivenhet:

Problemen grundar sig i en social utsatthet som utvecklats under lång tid, och som inte kan förändras i grunden genom insatser mot enskilda kriminella. Strukturen och den sociala ordningen i områdena är långt mer komplex än en kriminell företeelse…

Förekomst av hederskultur och den radikalisering som sker i områdena är därtill två faktorer som gör bilden än mer komplex…

Problemen är sedan länge väl kända och många områden har varit föremål för olika insatser som dock saknat uthållighet. Insatser har inte alltid riktats utifrån en förståelse av hela problembilden och dess orsakssammanhang. Följden har då blivit att en kriminell förmåga har byggts upp och en ny lokal social ordning har fått fäste i områdena…

Det är en stor utmaning för samhällsaktörer att hantera det stora antalet kriminella och personer som befinner sig i riskgruppen. Individinriktade åtgärder för ett så omfattande antal blir nästintill ogörligt. I områdesdokumenten menar den lokala polisen att varken polis, socialtjänst eller skola är tillräckligt resurssatta för att ta sig an problemen långsiktigt. Utifrån det kan konstateras att det saknas en institutionell förmåga att hantera problemen när antalet personer är så pass stort. Även kriminalvården har lyft att de inte upplever att deras insatser hjälper denna kategori av kriminella utan det krävs nya angreppssätt [som naturligtvis ännu är okända; PE:s kommentar]…

En försvårande faktor i områdena är att brottsligheten i vissa fall är familjers enda inkomstkälla. På så sätt blir de kriminella aktiviteterna också en del i en försörjning av fler än de kriminellt aktiva…

I de utsatta områdena är inte staten lika stark som den traditionellt varit i det svenska samhället…

De kriminella sätter regler för vad som gäller i områdena genom att ta över det allmänna, genom att förvara narkotika i trapphus, i affärer och genom att öppet sälja narkotika. När väl makten har befästs behövs inte mycket för att upprätthålla den och styra och det krävs små medel för att få andra att göra som man vill…

Polisen upplever att våldströskeln har sänkts i områdena och hänsynslösheten har antagit nya dimensioner. Om inte samhället lyckas vända trenden finns det inget som tyder på att den våldsutveckling som ägt rum kommer avta. Sannolikt kommer den att fördjupas i takt med att problemen i de utsatta områdena ökar.

Polisen går så långt att den flaggar för möjligheten av ett framtida krig mellan muslimer och högerextrema och andra ”kontra-jihadister”:

Då radikalisering och rekrytering bland ungdomar med muslimsk bakgrund fortgår i många utsatta områden kan en konsekvens av denna oro vara att än fler radikaliseras som en motrörelse till högerextrema krafter. Detta kan i sin tur leda till att kontra-jihadistiska rörelser vinner fler anhängare och slutresultatet blir en ökad polarisering i hela svenska samhället.

Vad kan det hjälpa med ytterligare 10 000 poliser som tänker på det viset? Sverige verkar handlingsförlamat.

Förlåt om jag verkar opassande fascistisk men jag kan inte låta bli att längta efter en stark man som kan dänga näven i bordet och genomdriva ett antal självklarheter som politikerväldet inte ens törs uttala, till exempel att immigrationen måste upphöra tills vidare, att ungar som stör på lektionerna ska kastas ut i korridoren, att ämbetsmannaansvaret måste återinföras så att försumliga tjänstemän ska kunna ställas till ansvar, att lagen gäller och regler ska följas även i struntsaker som till exempel att cykelåkning på trottoarer ska bestraffas.

Det som skrämmer mig är att det officiella Sverige inte ens har börjat tänka på det slags enkla men ack så politiskt inkorrekta åtgärder som är nödvändiga.