Den svenska religionsfriheten är ett ständigt aktuellt ämne, inte minst på senare år då religion, inte minst genom ökad invandring, fått en allt större betydelse för många människor. Men vad är då religionsfrihet? I religionsfrihetslagen står inte mycket mer än att man har rätt att som individ, eller i grupp, utöva sin religion. Så här ser formuleringarna ut:

1 § Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse.

2 § Det står envar fritt att för religiös gemenskap deltaga i sammankomst och sammansluta sig med andra.

3 § För offentlig gudstjänst gäller ej andra hinder än sådana som i allmänhet äro stadgade för sammankomst, till vilken allmänheten har tillträde.

4 § Ej må någon vara skyldig tillhöra trossamfund. Åtagande i strid mot denna bestämmelse vare utan verkan.

Det hela är med andra ord ganska luddigt formulerat, och lämnar stort utrymme för personliga tolkningar. Hur mycket får religionsfriheten exempelvis inverka på omgivningen? Är böneutrop en nödvändighet för att kunna utöva islam, är den katolska tron beroende av sina processioner för att kunna utövas på ett korrekt vis och så vidare. Vad stör ”samhällets lugn” – och vem avgör om så är fallet?

I morse, när jag åkte till jobbet, mötte jag en vän och vi kom att prata just om detta. Vännen, som inte utövar någon religion men som har en stark kulturell anknytning till den svenska kultur som avsevärt präglats av kristen luthersk tro, menar att det vi egentligen borde värna i Sverige är just denna – den svenska kristna traditionen. Det är den vi borde identifiera oss med och det är utifrån den lagen om religionsfrihet bör utgå, enligt honom.

Trots att jag själv är katolik håller jag till stor del med. Född och uppvuxen i ett ateistiskt hem har jag ändå fått mycket av den svensk(kyrklig)a luthersk-kristna traditionen med mig i livet. En religion, som varit statsreligion i hundratals år, blir med tiden så invävd i kulturen att det ofta är svårt att skilja den från den sekulära kulturen. Hur många tänker till exempel på att adventsljusstaken de tänder på den första adventssöndagen, eller stjärnan som glimmar i fönstret under hela december, har en kristen innebörd? Det är klart de vet det – men tänker de på det? Tveksamt.

Semlorna då? Trots att de säljs från januari och framåt numera är det ändå på Fettisdagen konditorier och butiker säljer allra flest. Men de är högst tveksamt om svenska folket generellt är särskilt medvetet om att frossandet på fettisdagen har sin grund i att den kristna fastetiden börjar dagen efter och att folk helt enkelt ville festa till det ordentligt innan de gick in i den mer asketiska fastetiden.

Även om jag själv bekänner mig till en minoritetsreligion är jag generellt av den uppfattningen att det i ett majoritetssamhälle bör vara majoriteten som sätter normen. Men om det ska fungera så måste lagen om religionsfrihet också definieras på ett mer precist sätt, inte minst när det gäller vad som är frihet från religion. Vad man har rätt att slippa, helt enkelt. Har man rätt att slippa höra klockringning inför gudstjänster och mässor? Har man rätt att slippa höra den muslimska trosbekännelsen eka ut över nejden från alltfler minareter? Har man rätt att slippa se människor bära kors runt halsen, eller hijab?

Personligen kan jag tycka att man gott kan se åt ett annat håll när man möter människor som bär kläder eller symboler man ogillar, vare sig dessa är av religiös art eller inte. Inte när det gäller heltäckande burka och niqab givetvis (om ju faktiskt innebär en form av maskering som i sig är oroande för allmänheten), men när det gäller symboler som korssmycken eller torshammare och hijab (på vuxna). Men ljuden är svårare att undvika. Var ska gränsen gå för människor tolerans gentemot religiösa företeelser?

Dessutom utgör religionen, om man ska vara helt ärlig, ibland ett problem när det gäller den feministiska politik som sägs vara Sveriges signum. Hur ska man till exempel kunna försvara utbredningen av religioner där ena könet värderas högre än det andra i ett sekulärt land där alla människor har samma lagstadgade rättigheter?

De här frågorna bör diskuteras, och ingående dessutom. För ingenting tyder på att religionen kommer att få en mindre roll i det svenska samhället – tvärtom. Tydliga lagar och regler tjänar hela samhället på, både de som vill ha frihet att tro och de som vill ha frihet att slippa tro.