Ju större erfarenheter jag får av livet och världen, desto mer förvånad blir jag att människor faktiskt kan samarbeta och att samhället faktiskt, i lyckliga fall, kan fungera. De självklaraste ting blir vid närmare betraktande obegripligt motsägelsefulla.

Ta exemplet västerländska statsskick, Sveriges eller något annat västerlands. Det trodde man kanske var ett någorlunda sammanhållet och konsistent projekt, men så är det inte. Jag har länge retat mig på att vi systematiskt bortser från konceptets fundamentala inre motsägelser eller kanske, ännu värre, väljer att sopa dem under mattan för att människor inte ska fatta hur underligt och rentav magiskt allt är.

Låt mig illustrera konstigheterna i deras kanske mest lättillgängliga, uppenbara och flagranta form, nämligen den logiska oförenligheten mellan vårt statsskicks två mest hyllade principer: liberalismen och demokratin.

Demokrati betyder att folket styr, i det svenska fallet genom att rösta fram en lagstiftande församling som i sin tur utser en verkställande makt, alltså en regering. All offentlig makt utgår från folket eller, rättare sagt, en majoritet av folket eftersom det normalt i vår kulturkrets räcker med 50+ procent av rösterna för att fatta alla offentliga beslut.

Demokratin, att folket bestämmer, är nog det enskilda drag i det svenska samhället som svenskarna, i varje fall dess styresmän, är mest stolta över (kanske i kombination med att vi deklarerats vara en humanitär stormakt).

Jag ska inte en sekund förneka demokratins omistlighet, men bara för att virra till det hela en aning kan jag inte låta bli att påpeka att den regim i modern tid som mest av alla framhävt sin demokratiska fullkomlighet var den tyska nazismen. Goebbels kallade nationalsocialismen ”den noblaste formen av europeisk demokrati”. Naziledaren Rudolf Hess hävdade att nazismen var ”världens modernaste demokrati” och byggde på ”majoritetens förtroende”.

Pratade dessa nazister bara i nattmössan eller fanns det någon tanke bakom deras ord? Jag tror de baserade sig på en idé som inte är helt främmande för svensk tankevanor inom politiken, nämligen att ingenting är högre än folkviljan (vare sig folkviljan låter sig representeras av ett folkvalt parlament eller av en härskare som anser sig förkroppsliga folkviljan och därför inte behöver konsultera den i allmänna val).

Risken med demokratin, hur den än väljer att uttrycka folkviljan, är att den blir totalitär eftersom den glömmer bort liberalismen. Liberalismen representerar de frihetens principer som, enligt min uppfattning, inte har något med demokratin att göra och som till och med ofta står i motsatsställning till demokratin. Till exempel säger demokratin att de fattigaste 50+ procenten av folket kan ta ifrån de rikaste 50- procenten deras ägodelar och att detta representerar den ädlaste samhällsformen som mänskligheten lyckats tänka ut. Eller att majoriteten bestämmer sig för att utrota någon grupp som inte ingår i majoriteten. Jag tror inte man kan hävda att den nazistiska judepolitiken var odemokratisk. Däremot var den inte liberal just eftersom det liberala inslaget i det västerländska statsskicket syftar till att bevara vissa mänskliga rättigheter vad demokratin och folkviljan än får för sig att bestämma (plus att judepolitiken naturligtvis var ondskefull, men där kompliceras det hela av att en helt ny bedömningsgrund presenterar sig).

Jag vill alltså hävda att det finns en motsägelse mellan liberalism och demokrati. Vi föreställer oss normalt att motsägelser är dåliga saker som på något sätt bör avlägsnas, till exempel genom att glömmas bort eller passeras med tystnad om de kommer på tal. I det här fallet är detta beteende olyckligt, ty motsättningen mellan demokratin och liberalismen är oundviklig och fundamental för att vårt samhällsskick ska fungera väl. Den här motsägelsen bör erkännas och vårdas ty både demokratin och liberalismen behövs för att det ska bli ett gott samhälle.

Då och då frågar jag skolungdomar vad de får lära sig i skolan om vårt samhällsskick. De brukar komma fram till att de fått lära sig att Sverige är en demokrati. Då frågar jag vad demokrati är för något. De ser förvånade ut för svaret på den frågan vet väl alla, det är att folket får rösta. Jag tror aldrig jag hört någon förklara att de liberala fri- och rättigheterna är minst lika betydelsefulla för systemets goda funktionssätt som någonsin det här med att folkviljan ska råda.

Demokrati utan liberalism existerar. Det finns i många länder där folk röstar efter stamtillhörighet och den stam som får 50+ procent av rösterna förtrycker sina motståndare så mycket det går.

Liberalism utan demokrati existerar också, till exempel under upplysta despoter som den svenske kungen Gustav III.

Jag tycker att man i vårt land har en olycklig tendens att sätta det demokratiska röstandet över sådant som äganderätten och yttrandefriheten. Samhället kan bli gott först när både demokratin och liberalismen får sitt i lika mått.

Vad ska man för övrigt kalla ett samhälle där friheterna värderas lika högt som rösträtten?