För drygt tio år sedan, 2006, skrev jag en Brännpunktsartikel i SvD  där jag funderade över vad som var fel i vårt marknadsekonomiska system. Framförallt vände jag mig mot bonuskulturen. Två år senare, 2008, kom den amerikanska finanskraschen med följder över hela världen . Denna berodde dels på politiska beslut, dels på omoraliskt, eventuellt kriminellt, beteende av finansbranschen. Inga av de ledande internationella finansmännen (eller advokat- eller revisionsbyråer eller ratinginstitut) åtalades eller dömdes (förutom på Island). Däremot fick nästan alla Wall Street-banker i USA miljardböter (utan att erkänna någon skuld) för sina inblandningar i finanskraschen. Toppdirektörerna däremot kom undan med sina obscena bonusar.

Man hade hoppats att finansbranschen därefter lärt av sina fel och missbedömningar. Så blev dock inte fallet. Genom de så kallade Panama- och Paradisläckorna har det uppdagats att flera internationella banker medverkat till skattefusk och pengatvätt i stor skala. Nordea har vid ett flertal tillfällen prickats och fått miljonböter av Finansinspektionen. Dessutom har det framkommit att Finansinspektionen ett flertal gånger hållit storbankerna ”under armarna”, trots starka protester hos de egna utredarna (som i protest sagt upp sig).

En annan bankskandal uppdagades i höstas. Nästan alla stora banker i Europa (även SEB) och USA, såsom JP Morgan Chase, Morgan Stanley, Merrill Lynch, Société Générale, Commerzbank, Macquarie, Hypovereinsbank (HVB), Credit Suisse, Deutsche Bank, Barclays samt BNP Paribas har pekats ut som delaktiga i de påstådda skattebedrägerierna. Bankerna har deltagit i så kallade cum-cum och cum-ex upplägg som av vissa skattemyndigheter anses vara Europas största skattesvindel. Hundratals miljarder kronor lär ha undanhållits statskassorna i flera europeiska länder under åren 2005 – 2011.

Nyligen har Den Danske Bank avslöjats med att tvätta hundratals miljoner ryska rubel via sin baltiska filial, något som banken sedan flera år av interna visselblåsare blivit upplyst om, men valt att förbise. Strax efter var det Swedbanks tur och häromdagen även Nordea igen. Ofattbart många miljarder lär ha ”tvättats” genom dessa banker, ofta från Ryssland via Baltikum och de svenska storbankernas filialer där, till olika skatteparadis. Det anmärkningsvärda är att trots de olika ländernas finansinspektioner och bankernas egna kontrollfunktioner har det varit tidningar och tv-bolag som avslöjat oegentligheterna.

Vad är drivkraften i alla dessa krascher och bedrägerier hos finansaktörerna? Den brittiske forskaren David Wootton – professor i historia vid Yorks universitet – undersöker i sin nya bok Power, pleasure and profit vad vår uppfattning om lycka är. Dygd, skam, ära och skuld har ersatts av jakten på pengar och framgång. Lyckan är inte stilla kontemplation i en klosterträdgård, utan att jaga framgång så att man blir rikare, mäktigare och får större tillgång till njutningar än andra. En tysk visselblåsare i cum-cum-härvan medgav nyligen i SvT dokumentären ”Männen som plundrade Europa” hur han blev fartblind och från sitt kontorsfönster högt upp tittade ner på människorna och ansåg dessa som ”losers”.

Med andra ord är drivkraften girighet. ”Greed is good” sa huvudrollsinnehavaren Gordon Getty i Oliver Stones film Wall Street 1987. I uppföljaren Wall Street, Money never sleeps 2010 sade Gordon Getty ”Greed is legal” med tanke på att inga finansaktörer straffades. Tyvärr speglar delvis dessa två filmer verkligheten i finansbranschen.

Om girighet är drivkraften så är bonusen verktyget. En gång i tiden, om en bank (eller företag) gick bra, utbetalades en belöning, en bonus. Bonusarnas storlek idag är ibland så gigantiska att många finansaktörer, som ovan beskrivits, är villiga att förbise regel- och skattebrott och ibland begå kriminella handlingar.

Finansbranschens aktörer har alltid framställt sig som smarta och briljanta och har tillskansat sig de högsta lönerna och bonusarna. Systemet var, och är, uppbyggt så att det i princip bara finns en uppsida men ingen nedsida om man spekulerar med olika derivat. Tar man stora risker och utfallet blir positivt så blir bonusarna enorma, går spekulationen dåligt förlorar andra, ofta skattebetalarna. Det innebär att man privatiserat vinsterna och socialiserat förlusterna.

Att vissa skrupellösa finansaktörer, som orsakat turbulens i det finansiella systemet, ska kunna fortsätta att ta ut skyhöga bonusar är problematiskt. Det är nämligen bonussystemet som är problemet (inte höga löner). Det är viktigt att återställa förtroendet för det marknadsekonomiska systemet.