Jag hörde en gång, på finsk teve, en telearbetare berätta hur han drog in en ny telefon till Mannerheim, tidigare rysk general, finsk överbefälhavare och finsk president.

Mannerheim var hemma (om man nu kan använda detta vardagliga ord för M:s residens, med Karl II:s värja i hallen och alla andra minnen). Allteftersom arbetaren gick från ett rum till nästa hörde han hur Mannerheim, som ett osynligt spöke, också bytte rum, uppenbart i avsikt att slippa stå ansikte mot ansikte med arbetaren.

Varför då? Mannerheim var så rädd om, så inlåst i sin under årtionden utmejslade persona, att han inte visste hur han skulle bete sig i mötet med en enkel arbetare, en vanlig medborgare. Han skulle ställas inför ett för honom omöjligt val: antingen spräcka sin persona med vardaglig vänlighet, eller skydda den med en för arbetaren obegriplig högdragenhet.

Varför skall vi bry oss om detta begrepp – persona? Därför att det är allestädes närvarande i svensk politik.

Alla gamla partier och alla etablerade massmedia är, på samma sätt som Mannerheim, inlåsta i sina respektive persona. De har låst sig vid ett förhållningssätt som utformades efter världskriget, med dess och trettiotalets erfarenheter som byggmaterial. Då var det viktigt att ta avstånd från varje form av rasism, också inbillad sådan. Då var det nödvändigt att visa samma förhållningssätt mot varje religion, mot varje kultur. Då kände vi oss rika och väl förmögna att utan någon social återverkan ta hand om världens styvbarn och deras problem.

Och vi var och är angelägna att betala av den skuld vi kände efter den påtvingade eftergiftspolitiken mot nazisterna. (Jag känner själv, fortfarande, denna skuld när jag tänker på alla fegheter vi trodde oss tvungna att underkasta oss).

Det gick länge bra. Vi hade nytta av dem som kom – mer än vi behövde betala för dem. Själv fick jag en gammal fransk krigsfånge som granne. (I Norge hade han tvingats vara med och bygga Blodsveien. Därifrån flydde han till Sverige). Han hjälpte mig att lära franska.

Detta förhållningssätt är för vissa fortfarande helt oproblematiskt. De ser inte problemen som följer med denna öppna, helt oförbehållsamma attityd. Och de njuter av att få utöva godhet, som de ser det. Denna attityd uppvisar framförallt ungdomar och de av dem ockuperade partierna, till exempel Mp.

Men de flesta, kanske framförallt de som hunnit bli medelålders och mer än det, ser problemen och är bekymrade. Hur skall de våga spräcka sin persona? Hur skall de våga avslöja sig inför omgivningen? Vart skulle de då kunna ta vägen?

Våndan inför detta har ökat med SD:s tillkomst. Många hyser en uppenbar rädsla för att på något sätt kunna förknippas med SD och dess åsikter och värderingar. De hålls fångna i ett järnhårt socialt grepp. Detta gäller inte bara väljarna utan också partiledningarna. Hur skulle Björklund våga visa sig ute på gatan efter att ha spräckt den persona, som till och med byggts upp på hans oskyldiga barns bekostnad? De andra partiledarna och – ledningarna har möjligtvis en inte fullt lika besvärlig situation.

Dessa människors belägenhet – och de är många – uppvisar samma låsning som den som styr de äldre, invandrade muslimerna från Mellanöstern. Hedern håller dem i sitt järngrepp. Fadern i den traditionsstyrda muslimska familjen dödar hellre sin dotter än förlorar sin och familjens persona inför det muslimska samhället (det svenska bekymrar honom inte).

Finns det något sätt för ansvariga politiker och journalister att slippa ur detta järngrepp? De kan göra som Reinfeldt. Göra sig osynlig, delvis redan fysiskt men framförallt verbalt och intellektuellt. Han har redan inträtt i de högre sfärerna, som en antik kejsare när denne upphöjdes till gud.

Ett annat sätt är att pensionera sig, faktiskt eller bara socialt. De kan emigrera från alla sociala sammanhang och därmed slippa att öppet erkänna sina dumheter.

Men enklast är förstås att framhärda, att inte spräcka sin persona. Det kommer de i det längsta att göra. De kommer att fortsätta den etablerade invandringspolitiken.

De utför alltså ett långdraget hedersmord på det svenska samhället.