Som ung reste jag en del i Latinamerika. Det var ofta lätt att avgöra om man befann sig i ett överklassområde eller ett underklassområde. Överklassen brukade bo i välordnade villakvarter, med blankputsade bilar på garageinfarten och prydliga barn i skoluniform gick omkring på gatorna som var relativt välsopade.

Fattiga människor bodde i ruckel, hade rostiga bilar eller inga alls. Barnen kunde vara glada, men de lekte barfota och såg inte lika prydliga ut. Sophämtningen verkade inte ha fungerat på ett tag.

Blev man hembjuden till folk var skillnaden ändå större. Fattigas hem bestod mest av sovplatser, medan måltider, umgänge och hushållssysslor försiggick utanför huset. Det fanns helt enkelt inte plats för så mycket möbler. Rika människors hem hade däremot helkaklade badrum, generöst tilltagna umgängesytor och en hushållerska som serverade kaffe när man kom på besök.

Förflyttar man sig till Sverige 2019 består skillnaden mellan överklass- och underklassområde mest i graden av skadegörelse. I underklassområden är slitaget på offentliga miljöer mångdubbelt större. Skolor och bibliotek måste renoveras oftare. Klotter är vanligare, liksom bilbränder, inbrott och sönderslagna hållplatser. Det brukar vanligen förklaras med fattigdom, men övriga fattigdomskriterier är inte lika tydliga.

Låt oss ta P-platserna till exempel. Det är sällan man ser en rostig bil i ett utanförskapsområde. De flesta bilar är relativt nya och av ungefär samma modeller som i ett svenskt
medelklassområde. Märken som BMW, Cadillac eller Ferrari är förstås sällsynta, men dom är inte vanliga någonstans.

Klasskillnader avspeglas heller inte i hur folk klär sig. Begagnade, trasiga och omoderna kläder är inte påtagligt vanligare i förorter än på andra håll. Människors cyklar, mobiltelefoner och barnvagnar håller ungefär normalsvensk standard.

Jag utesluter inte att det finns lägenheter där man sover på golvet och där det varken finns möbler eller mat i kylskåpet, men det är i så fall undantag. De hem jag har besökt ser ut ungefär som vilket IKEA-hem som helst. Också i förorten händer det att folk renoverar sina kök och tvättmaskiner byts ut när de blir trasiga.

Den amerikanske journalisten Tim Pool blev chockad när han kom till Sverige och såg bostadsstandarden i Rosengård. ”I’ve been to some parts of Chicago, and other places… and if this is the poorest part of Sweden, WOW!”.

Fattigdom kan förstås yttra sig på mer subtila sätt. Ett ofta anfört exempel är att många invandrarfamiljer inte har råd att skicka sina barn på skolresa, eller delta i skolutflykter. Men det finns alternativa förklaringar. För många svenska familjer är det en hederssak att deras barn ska åka på språkresor, ha tillgång till de bästa fritidsaktiviteterna, medlemskap i hockeyklubbar etc. För många invandrarfamiljer är det en lika stor hederssak att skicka pengar till släktingar i hemlandet, sponsra någon kusins bröllop eller göra en donation till ett buddhistkloster. Olika kulturer gör olika ekonomiska prioriteringar. Svenskar kan till exempel vara ganska njugga när det gäller att hjälpa fattiga släktingar, eftersom man tycker att man redan betalar tillräckligt mycket i skatt.

Utlandsresor är en annan klassmarkör som stämmer dåligt med den svenska förorten. Många vanliga familjer reser regelbundet till andra länder för att hälsa på släktingar.

Inte ens medelinkomst är ett tillförlitligt mått på fattigdom. Svenskar brukar anses vara de mest samvetsgranna i världen när det gäller att redovisa inkomster till myndigheter, medan arbete inom den grå sektorn är vanligt förekommande i förorten.

Förorten toppar statistiken när det gäller utbetalade bidrag och borde rimligtvis också stå för en större del av bidragsfusket. Många menar att bidragsfusk är det vanligaste brottet i Sverige och bara under 2018 har antalet anmälningar fördubblats. Många uppfattar det inte ens som ett brott, utan mera som ett sätt att vara ”smart”. Försäkringskassan har små möjligheter att upptäcka alla fall, vilket borde göra förortens samlade ekonomi betydligt bättre än sitt rykte.

Drogförsäljning och kriminalitet omsätter också stora belopp. Magnus Ranstorp är en av de forskare som slagit larm om hur Sverige blivit ett ”ekobrottsparadis”, där enbart handel med falska identiteter vuxit till en mångmiljonindustri. Han pekar också på att stora belopp flyter in i landet från gulfstater som Quatar och Saudiarabien för att finansiera religiös och i många fall tveksam politisk verksamhet.

I dagsläget är alltså inte fattigdom något jätteproblem i svenska förorter. Det finns betydligt allvarligare saker att ta itu med. Såsom bristande respekt för lärare i skolan, skadegörelse, kriminalitet, sexuellt våld, politisk och religiös extremism, konflikter mellan olika etniska grupper etc. Och det är antagligen bråttom att lösa dem – innan konjunkturerna vänder och Sverige på allvar blir fattigt.