Härom kvällen, när jag zappade bland TV-kanalerna, råkade jag hamna i filmen Lyftet, byggd på Kennet Ahls bok med samma namn. Den handlar om Kennet, som åker in och ut på fängelse och som har svårigheter att anpassa sig till samhället när han väl kommer ut och ska försöka bli hederlig. Få arbetsgivare vill anställa en missbrukare och kåkfarare, och när Kennet till sist lyckas få ett arbete klarar han inte trycket utan återfaller i kriminalitet.

Kennet Ahl var en pseudonym, eller snarare ett författarkollektiv, där bland andra Lasse Strömstedt, själv med ett kriminellt förflutet, och Christer Dahl ingick. Liksom de flesta andra av Kennet Ahls andra böcker är Lyftet en skönlitterärt utformad debattbok med tyngdpunkt på att det svenska samhället i princip bär skulden för att vissa människor väljer ett kriminellt liv.

Tanken är, förmodar jag, att man ska känna empati för huvudpersonen Kennet och hans kriminella kompisar Bromsbandet, Sundsvalls-Jesus och allt vad de heter. De har det minsann inte så lätt när samhället pressar dem med sina oförsonliga normer och när medelsvenssons inte förstår dem, liksom. I själva verket är det dock huvudpersonerna själva som är oförsonliga och föraktfulla mot skötsamma, hederliga medborgare.

Ändå var det just Kennet Ahl-mentaliteten, om man får kalla den så, som blev sanning i 1960- och 70-talens Sverige. De kriminella var det synd om, eftersom de aldrig fått en chans och den som inte förstod det var en usling och en borgarbracka. Ingen stannade upp och frågade sig om de föraktade medelsvenssönerna verkligen hade fått så många fler chanser än de omhuldade kriminella. Det togs bara för givet att den som skötte sig och levde i harmoni med samhället var särskilt privilegierad medan den som blev kriminell hade haft det särskilt svårt.

I samma anda tilläts vänstersinnade proggrockgruppen Nationalteatern turnera i landets högstadieskolor med pjäser som dissade den så kallade ”borgarklassen”, och mata tonåringarna fulla med texter som:

”Ni slår vakt om er ruttna moral
Ni skyddas av press och polis
Men det är ni som gjort oss till drägg”
(Sveriges styvbarn, 1971)

och

”En del får sin betydelse i livet
På grund av pengar, makt och tradition
Andra blir små nollor det är givet
som får leva mest på hopp och illusion”
(Veronika, 1977)

”Er ruttna moral”. Underförstått ”den där ruttna moralen som får folk att jobba och betala skatt och kräva att andra ska göra detsamma, så att vi som vill vara fria att göra vad vi vill får en massa press på oss”.

Jag växte upp med den moralen. Det var den moralen som fick min morfar att arbeta hårt som dräng och på byggen ända från tolv års ålder, innan han till sist kunde skaffa sig en egen gård där hans familj kunde växa och leva. Som fick min far att varje dag, i ur och skur, cykla till fabriken och mamma att arbeta i hemtjänsten tills hennes rygg inte orkade mer. Som fick svenska folket att med gemensamma ansträngningar förändra Sverige från ett fattigt och ojämlikt land till ett välfärdsland.

Ändå lyssnade jag som tonåring till Nationalteaterns ytliga generaliseringar. Svor över borgarklassen och ömkade missbrukare och kriminella tillsammans med dem. Och jag var inte ensam. Det pågick en hjärntvätt utan like, en hjärntvätt som skadat generationer som många ännu inte lyckats frigöra sig från. Den utgör grunden för dagens bisarra samhälle där det förutsätts att varenda kriminell gärning har sin grund i utsatthet och utanförskap. Bilbränder, rån, mord, hot mot blåljuspersonal – allt förklaras med utsatthet och allt ska hanteras med dialog och fler fritidsgårdar.

Sanningen är att ytterst få föds med ”pengar, makt och tradition”. Dock har de allra flesta i Sverige ändå relativt goda förutsättningar för att leva ett hederligt liv, och så har det varit i decennier. De allra flesta väljer också studier och jobb och ett skötsamt liv framför kriminaliteten. Det är därför på tiden att Sverige vaknar ur den röda slummern och slutar tro på myten om de kriminella som underprivilegierade offer för borgarklassens uselhet.