Har vi någonsin talat så mycket om ”vansinne” och ”galenskap” som vi gör idag? ”Something is rotten in the state of Denmark” heter det i Shakespeares Hamlet, men nu verkar det vara den svenska statsbildningen som angripits av röta. Sverige är sjukt säger många. Och svenska politiker har blivit galna. Somliga tycker till och med att vårt land borde tvångsomhändertas eftersom vi uppenbarligen inte kan ta hand om oss själva.

Vad galenskapen i grund och botten beror på får vi nog återkomma till. Det är ett ämne som kräver tid och reflektion. Men vi kan försöka säga något om galenskapen i sig. När brukar vi anse att någon är galen? När ska en tidigare mentalt frisk person klassas som sjuk? Av vilka orsaker skulle det vara berättigat att tänka att svenska politiker – eller kanske svenskar i allmänhet – faktiskt är fullständigt vrickade i huvudet?

Låt oss först göra en kort sjukdomsbeskrivning av vår stackars patient. Några symptom kan vara bra att journalföra även om det är sjukdomskriterierna som intresserar oss och även om vi väntar med att ställa diagnos.

Vi har exempelvis den pikanta detaljen att Sverige under fem år tagit in upp till en miljon immigranter (mellan 800 000 och en miljon beroende på hur man räknar) och därmed utsatt sig självt för opåkallade påfrestningar vars långtidseffekter är omöjliga att förutsäga men som mycket väl kan komma visa sig vara högst menliga för patientens allmäntillstånd. Det tål verkligen att funderas över om detta riskbeteende är naturligt för en person vid sunda vätskor.

Därtill kommer det oroväckande faktum att de som försökt hävda orimligheten i befolkningstillväxten har utmålats som ett gäng extremister som ställt sig på fel sida av den svenska historien. Bara detta skulle kunna motivera en orosanmälan till ansvariga myndigheter: något står inte rätt till. Ett annat symptom på begynnande vansinne är att svensk public service ständigt matar oss med vänsterimpregnerad propaganda om jämställdhet, jämlikhet och mångfald samtidigt som de ljuger oss rätt upp i ansiktet och påstår sig vara opartiska och oberoende. Total inkonsekvens och trotssyndrom är knappast psykiska hälsomarkörer.

Våra dagstidningar imponerar inte heller i grenen hälsosam klarsynthet. För någon vecka sedan kunde vi läsa en indignerad artikel i Svenska Dagbladet om att konsertarrangörer faktiskt flyger in artister till Sverige! Just det! Artisterna flygs in till Sverige! Vi ska ju rädda jorden undan den annalkande klimatkrisen! Hur kan vi då unna oss lyxen att gå på konserter med artister som flugit hit? Segelbåt eller landsvägen med häst och vagn tack!

Vårt sinne för ekonomiskt ansvar verkar också angripen av någon mystisk funktionsnedsättning. BNP per capita, till exempel, vad är det? Det är väl bara att fylla på vårt land med outbildade människor som aldrig kommer få in en fot på arbetsmarknaden: vi betalar gärna för det med våra skattemedel. Vi tycker nämligen om att betala skatt i Sverige. Vi älskar att lämna ifrån oss vår inkomst. Speciellt när den går till föreningsbidrag till islamister som vill krossa vår demokrati och påtvinga oss den ende guden. Och apropå det! ”IS-svenskarna”. Ja det är ett för sorgligt kapitel, men de här människorna måste också kunna återintegreras i samhället. Alla kan hamna fel i livet. Det har vi alla gjort någon gång. Och vilka signaler skickar det ut om vi fråntar hänsynslösa mördare som förklarat krig mot Sverige deras svenska medborgarskap? Hur går det då med integrationen?

Och så vidare. Und so weiter. Et cetera. Journalsystemet kanske kraschar om allt ska tas med som med röda bostäver indikerar sjukdom och vanvård. Symptomen tar aldrig slut. (Vi kan väl nämna nedläggningen av försvaret också? Eller förresten, glöm det! Det var ju bara ett särintresse.)

Så vad är det för fel på oss? Ingen vet. Dårskapen är ett mysterium precis som infantiliteten och dumsnällheten. Men om vi ännu inte riktigt kan sätta fingret på den djupgående orsaken till besvären kanske vi i alla fall kan beskriva galenskapen i sig på ett mer abstrakt plan. Vad består det galna i? Vad är grundkriterierna för det psykiskt ohälsosamma?

Galenskap är till att börja med brist på verklighetsförankring. Den som inte ser eller kan hantera verkligheten är på något sätt psykiskt defekt. Realitetsprövningen fungerar inte. Man ser världen utifrån sina egna förvrängda föreställningar. Man kanske projicerar sina önskningar på verkligheten eller också förnekar man existensen av komponenter av verkligheten man inte vill veta av. Man lever som i en dröm, som i en fantasi. Man hallucinerar och man vägrar lyssna på dem som försöker tala en till rätta. Ibland kan fantasin delas med andra och då kan det vara fråga om masspsykos eller masshysteri. Hur som helst är galenskapen oförmåga att se omvärlden på ett sätt som de flesta andra gör och som vi skulle beskriva som korrekt och funktionellt.

Men mer intressant för oss i Sverige idag är kanske att galenskapen också kan beskrivas som en oförmåga att hantera proportioner, förhållanden och sammanhang. Det är när verklighetens ordning, dess principer, dess logik sätts ur spel som vi upplever att allt blir sjukt, absurt, barockt, vansinnigt och förryckt. När grundregler för rätt och fel, högt och lågt, mitt och ditt, viktigt och oviktigt, relevant och irrelevant inte längre gäller blir världen upp och ned, bak och fram eller kanske ut och in. Det blir ingen ordning på någonting och allt blir bara fel. Som när eleven bestämmer över läraren till exempel, eller när barnen kommenderar föräldrarna, när landets ledning inte sätter sin egen befolkning främst, när den inte tar ansvar för ekonomin eller skyddar kvinnor och barn från främmande våldsmän, när massmedia döljer istället för avslöjar signalement på rånare och våldtäktsmän, när dagstidningar för vuxna skriver infantila artiklar som hör hemma i Kamratposten, när identitet inte längre har med ursprung att göra, när vem som helst ska vara lika mycket svensk som Kalle Svensson från Valdemarsvik vars förfäder bott i Sverige i tusen år, när de andra går före de egna, när förövare blir offer, när terrorister ska få bostad och bostadsbidrag fast 10 000 svenskar över 50 år går hemlösa på våra gator.

Vad som saknas i allt detta är logik, proportioner, ordning och mening. En regering är en regering är en regering. Och en sådan har att ta hand om sitt land och bevara och utveckla landets särart och kultur. En invandrare är en invandrare är en invandrare. Och en sådan ska anpassa sig till det land han eller hon kommer till och naturligtvis inte ta med sig sedvänjor som är en del av de problem han eller hon anses ha flytt ifrån. Svenskt samhällsliv är inte längre som en pjäs där handlingen är logisk och begriplig utan som en absurd teater där allt kan hända och ingen verkar bry sig om hur allt ska sluta.

Brist på verklighetsanknytning alltså, men också brist på rimlighet, ordning och sammanhang. Och de båda hänger ihop. Det är när verklighetsanknytning ersätts med idealism och framåtanda som vi frånsäger oss vårt ekonomiska ansvar och glatt hävdar att alla problem bara är ”utmaningar”. Det är när det krassa konstaterandet av ondskans realitet får ge vika för en idealiserad människosyn där alla är värda en andra chans som vi får för oss att den som aktivt stöttat en militariserad terrororganisation med ofattbara brott på sitt samvete ska ges möjlighet att återintegreras i det svenska samhället.

Kanske handlar det om en internationell epidemi, men i så fall verkar sjukdomsförloppet ha avancerat längre hos oss än hos andra. Vi ser inte det som andra ser. Vi vill inte se det som andra ser. Vi ser inte verkligheten och gör ständigt nya felbedömningar.

Vi är helt enkelt inte riktigt kloka.

Vidare sjukdomsutredning anbefalles!