I samband med att det islamiska kalifatet håller på att luckras upp ber IS-terrorister de svenska myndigheterna om hjälp att få komma tillbaka till landet de lämnade. Män och kvinnor, som lämnade Sverige för att strida för IS, sitter nu fängslade och oroar sig för sin framtid.

Flera av dem, och deras anhöriga i Sverige, har fått tala ut om sin oro och sin svåra situation i svenska medier. Många röster, bland annat representanter för Rädda barnen, påpekar också att Sverige har ett ansvar för terroristerna, framför allt för kvinnor och barn.

Hur tänker då deras offer, som flytt till Sverige för att komma undan deras terrorvälde, nu när så många vädjar om att få komma tillbaka? Det Goda Samhället har träffat Simon och Marja, som flydde till Sverige från Irak efter att flera familjemedlemmar och släktingar avrättats.

Simon och Marja heter egentligen något annat, men ingen av dem vågar framträda med sitt rätta namn av rädsla för de terrorister som redan befinner sig i Sverige.

– Vi har sett med egna ögon vad de här människor gör, säger Simon.

Familjen kom till Sverige hösten 2015, med sina två barn. De bodde i Mosul när IS tog över staden, och bevittnade med egna ögon hur flera släktingar, bland annat Simons far, halshöggs av terroristerna för att han vägrade avsvära sig sin kristna tro. De såg också hur terroristerna mörda andra muslimer, som de ansåg vara ”dåliga” muslimer. Med hjälp av släktingar som befann sig i Syrien och Turkiet kunde Simon och Marja fly och ta sig till Sverige.

Kände ni er säkra när ni kom till Sverige?

– Nej. Redan när vi kom hit märkte vi att det fanns IS-sympatisörer på det första asylboendet vi kom till. Stämningen var hemsk. Vi var tvungen att smyga med att vi var kristna, och jag började bära hijab på asylboendet för att de skulle tro att jag var muslim. Det kändes inte säkert att vara kristen här heller, svarar Marja.

Efter ett halvår på asylboendet fick de hjälp av kontakter i den kyrka de tillhör att få ett eget boende. Där har de nu bott i snart tre år. De har båda börjat läsa svenska på SFI, och behöver bara hjälp av en tolk med vissa ord och uttryck., och de trivs i Sverige. Men sedan kalifatet fallit isär har oron växt igen.

Vad är det ni oroar er mest för?

– För att de ska få komma tillbaka hit och fortsätta att förfölja oss kristna och andra även här. Och vi tänker på våra släktingar och vår familj, människor som blivit torterade och mördade. Gamla, sjuka, barn… Men det verkar som om det finns människor här i Sverige som inte tar deras brott på allvar, utan verkar vilja att Sverige ska hjälpa terroristerna tillbaka, säger Simon.

De som har intervjuats av svenska medier säger att de inte har begått några brott under sin tid hos IS, och att kvinnorna varit hemmafruar. Vad tänker ni om det?

– Det är klart att de säger det, de vill väl inte erkänna att de mördat människor nu när de är fångade. De är så fega, säger Marja med en fnysning.

Hon berättar att hon läst ett reportage i Expressen, där en 35-årig man berättar att han rest till Syrien för att lämna blod. Hon är besviken på journalisten som hon tycker ställer alldeles för lätta frågor till mannen:

– Han säger att han åkte till Syrien för att lämna blod och hjälpa folk och journalisten frågar på vilket sätt han ville hjälpa, och frågar vad han vill att Sverige ska göra. Och när han säger att att han aldrig har gjort något brott och aldrig sett någon bli avrättad så verkar journalisten nöjd med det och frågar inget mer. Jag blir både ledsen och arg.

Vad skulle hända om IS-svenskarna kommer tillbaka, tror ni? De säger ju själva att de inte är något hot mot det svenska samhället.

– Varför ska vi tro på dem? De som har lämnat Sverige för att de vill ha en islamistisk stat. De ljuger. Det är jag säker på, säger Marja.

– Det har ju redan kommit många tillbaka och det händer ingenting med dem. De får hjälp att klara sig i samhället. Jag har läst att en del av dem har fått skyddad identitet. Men i så fall borde väl vi få skyddad identitet, vi som blivit förföljda av dem? Vi och våra barn borde skyddas först och främst. Det kan inte vara rätt att de får komma hit när de vill mörda alla som inte har samma religion som de har, menar Simon.

Simon och Marja är särskilt oroliga för sina barns skull. De vill inte att barnen ska tvingas att utstå samma förföljelse som de själva, säger de, och hoppas att svenskarna ska ta till sig vad som hände under IS kalifat och förstå hur farliga terroristerna är.

– Men många verkar inte göra det, säger Marja. Jag såg en advokat i TV som sa att de här människorna i första hand inte ska straffas utan få hjälp att komma tillbaka in i samhället. Men jag vill inte leva i ett samhälle där terrorister får gå runt på gatan som alla andra, jag vill inte att mina barn ska gå i samma skola som ett barn till en terrorist, ett barn som har lärt sig mörda.

Men terroristernas barn kan ju inte rå för vad föräldrarna gjort?

– Nej, det kan de förstås inte, och mitt hjärta gör ont när jag tänker på dessa barn. Jag vet inte vad man ska göra med barnen, jag vet verkligen inte. Kan de hämtas hit utan föräldrarna så borde Sverige göra det. Men då måste de komma till andra familjer, riktiga familjer, så att de kan lära sig vad som är rätt och fel. Annars tror jag de är förlorade, säger Marja.

Bör man då inte ge människor en andra chans? Är det inte viktigt med förlåtelse?

– Förlåtelse är det viktigaste kristendomen lär oss, medger Simon, men man kan inte få förlåtelse om man inte ångrar sig, om man inte erkänner vad man har gjort och gör bot. Det verkar inte som om de personerna ångrar sig.

Marja håller med.

– De gråter och pratar om hur svårt de har det men de säger ingenting om hur deras offer har haft det, de erkänner ju inte ens att det finns några offer. Jag tycker inte ens att de borde få yttra sig i svenska tidningar och TV så länge de inte erkänner vad som har hänt. Varför intervjuar de inte oss istället, alla IS offer?

Hon tillägger att det borde gå att straffa terroristerna för det de har gjort, antingen på plats i Syrien och Irak eller här i Sverige.

– Om de bara får komma tillbaka och leva som vanligt, utan att straffas, då finns det varken förlåtelse eller rättvisa, avslutar Marja.