Socialdemokraterna var ursprungligen ett socialistiskt parti vilket betydde att det föresatte sig att göra världen bättre genom att befria arbetarklassen från dess position som löneslavar – proletärer – och ta kommandot över samhället.

Det socialdemokratiska partiet drabbades snart av ”Michels lag”, en sociologisk grundlag, även kallad ”oligarkins grundlag”, som baseras på iakttagelser av utvecklingen inom det tyska socialdemokratiska partiet vid 1900-talets början. Lagen (som utger sig för att gälla för alla slags politiska partier) säger att partiets ledare och administratörer så småningom tar makten över partiet. En klyfta bildades sålunda mellan funktionärer och medlemmar i det socialdemokratiska partiet.

Med arbetarklassens stöd kom partiet att framgångsrikt styra Sverige under lång tid. Dess ideologi övertogs mer eller mindre av de borgerliga oppositionspartierna. Det socialdemokratiska partiet blev kärnan i det parti- och politikervälde som sedermera skapades. Partiet ansågs ”statsbärande”. ”Vi byggde landet” sa partiets ledare om sina insatser för Sverige.

Partiets ledning och funktionärer ville använda staten – som de kallade ”samhället” – för att skaffa sig mer makt. Skatterna höjdes kontinuerligt och ett välfärdssystem byggdes upp. Detta fick två betydelsefulla effekter.

Den första effekten var att välfärdsapparaten blev en födkrok för det ökande antal funktionärer som bemannade den och som lärde sig att hela tiden öka dess omfattning och uppgifter. Så uppstod det välfärdsindustriella komplexet.

Den andra effekten var att en ny klientgrupp växte fram som alltmer försörjde sig på välfärdssystemet. Ursprungligen bestod välfärdssystemets klienter av medlemmar av arbetarklassen som tillfälligt blivit sjuka eller arbetslösa. Gradvis utvecklades dessa så att klientgruppen kom att bestå av välfärdsspecialister som delvis rekryterades från arbetarklassen, delvis och alltmer ur en växande grupp migranter.

Mellan välfärdsfunktionärerna och välfärdsklienterna etableras en nära intressegemenskap. Funktionärerna vill hela tiden ha fler klienter för att kunna utveckla det välfärdsindustriella komplexet, således den gren de sitter på, och klienterna uppskattar nya försörjningssätt, till exempel nya slags bidrag.

Det socialdemokratiska partiet består därmed av tre grupper – om vi bortser från det numerärt mycket begränsade men mäktiga ledarskiktet – nämligen välfärdsfunktionärerna, välfärdsklienterna och arbetarklassen.

Med tiden utvecklas något av en konflikt mellan välfärdsklienterna och arbetarklassen vilket i grunden, om man ska tillämpa Karl Marx synsätt, beror på att dessa två skikt försörjer sig på helt olika sätt. Arbetarklassen försörjer sig genom lönearbete i privata, vinstmaximerande bolag. Välfärdsklienterna försörjs av arbetarklassen som av politikerväldet tvingas betala skatter som i huvudsak går till att finansiera det välfärdsindustriella komplexet med dess funktionärer och vidlyftiga bidragssystem.

Denna utveckling finns märkvärdigt nog redan antydd i skriften Det Kommunistiska Manifestet som Friedrich Engels och Karl Marx publicerade redan år 1848. Författarna drog en skarp linje mellan å ena sidan vad de ansåg var den riktiga och pålitliga arbetarklassen eller proletariatet, den grupp som i Sverige kom att skämtsamt och lite självironiskt benämnas gråsossar, och å den andra vad författarna kallade trasproletariatet, vilket idag motsvaras av välfärdsklienterna. Engels och Marx uttryckte sig med yttersta förakt om trasproletariatet som de betraktade som ett samhällets avskum:

Trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av det gamla samhällets understa skikt, blir genom en proletär revolution stundtals indraget i rörelsen, men i enlighet med hela sin livssituation kommer det dock att vara mer villigt att låta sig köpas för reaktionära syften.

Därmed har vi kommit till vad som sker inom dagens svenska socialdemokratiska parti. Där finns två falanger, dels resterna av den gamla proletära gråsossiga arbetarklassen av privata lönearbetare, ofta medlemmar i LO, dels klienterna och funktionärerna inom det välfärdsindustriella komplexet. (Dagens reaktionära kraft är det svenska politikerväldet som är berett att förstöra nationen för att kunna sitta kvar i orubbat bo.)

De förra är normalt nettoskattebetalare och därför inte i första hand anhängare av höjda skatter och ökade offentliga utgifter. Många av dessa röstar numera på Sverigedemokraterna snarare än på Socialdemokraterna även om de tills vidare fortsätter att vara medlemmar i LO.

Jag skrev några veckor före valet i september att jag trodde att Socialdemokraterna skulle spricka genom att klyftan mellan gråsossefalangen och välfärdsfalangen vidgades. Tillkomsten nyligen av den socialdemokratiska föreningen Reformisterna kan vara ett tecken åt det hållet. Reformisternas program är som skräddarsytt efter välfärdsfalangens önskemål. Skatterna ska höjas rejält och välfärdssystemet byggas ut. Skattebetalarna, särskilt de rika, ska klämmas åt ordentligt och staten ska ta fastare kontroll över ekonomin.

Sedan jag skrev detta har LO-förbundet Kommunal deklarerat att det kommer att skära ned sina bidrag till partiet. Ytterligare en spik i kistan, som jag tolkar det.