När jag googlade på ”Vi har varit naiva” så fick jag 11 400 träffar där framstående socialdemokratiska politiker som statsminister Löfven och socialminister Strandhäll intar ledande positioner. De självkritiska uttalandena om naivitet verkar komma när något obehagligt och av den självkritiske politikern oförutsett inträffat, till exempel att pensionsskojare härjat. ”Det är helt förkastligt”, sa Strandhäll om pensionsskojet. Men för det mesta hänger naiviteten ihop med migrationen, terrorismen och den religiösa extremismen. Jan Björklund har också enligt egen utsago varit naiv om Putin.

Naiviteten beror på att de ansvariga politikerna inte förutsett det obehag som kommit att inträffa. Hur kan det komma sig när så många andra förutser den ena olyckan efter den andra (varav en del ännu inte inträffat)? Jag tror inte denna skumögdhet inför potentiella fördärv beror på en samling tillfälligheter. Vi står snarare inför ett syndrom eller ett systemfel. Politikerna vill inte tänka framåt om de då riskerar att upptäcka något otrevligt.

Men egentligen misstänker jag att det är ännu ett snäpp värre. Det är inte bara så att våra ledare är allmänt rädda för att måla fan på väggen utan dessutom så att de ryggar i fasa och skam inför vissa tankar och inte ens törs artikulera dem i kretsen av de närmaste. Jag har hört andra- eller tredjehandshistorier om poliser som vallat runt Morgan Johansson och Anders Ygeman i utsatta förorter och förklarat att läget är värre än man tror och att ministrarna vägrat lyssna. Det kan vara onda rykten. Men Sverige har ett akut fall på halsen med några hundra IS-terrorister i kurdiska fångläger. Vi har haft åratal på oss att, som våra grannländer, kriminalisera olika slags medverkan i terrorverksamheter, men det har vi inte orkat med. Nu står Sverige här och kliar oss i huvudet och vet inte vad vi ska göra med terroristerna om de lyckas ta sig till hemtrakten. Det blir väl lägenhet, körkort och bidrag som vanligt.

Lokaltidningen Mitt i Östermalm förklarar den 19 februari att polisen i stort sett har övergett östermalmarna. Den senaste tidens skjutningar måste prioriteras. ”Kvar blir det som kallas mängdbrott. Vardagsbrott som fickstölder, bilinbrott eller bedrägerier. Det som folk vanligast blir drabbade av.” Eller som tidningen med en axelryckning konstaterar på förstasidan, nämligen att ”vardagsbrotten inte hinns med”. (Men låt inte det avhålla dig från ett besök i stadsdelen för, som förstasidan också konstaterar, ”Sveriges bästa korvkiosk hittar du på Östermalm”.)

Min förmodan är att ingen i verkligheten kan vara så naiv att han inte ganska lätt kan se handskriften på väggen. Men det gör inte våra härskare. Jag tror att det handlar om det vanliga. Härskarna klarar inte av ens de enklaste insikter om de bryter mot politiskt korrekt tabun. I stället får det bli så att skolan, försvaret, kampen mot kriminaliteten och så vidare ”inte hinns med”.

Om jag hade haft ett hopp eller en känsla av att härskarna i hemlighet utan skygglappar funderade över dessa jätteproblem så hade jag varit på bättre humör. Gud må förlåta mig, men jag tror inte det. Jag tror att de tvärtom skjuter problemen framför sig för att slippa tänka på dem. Det syns inte tecken på att varken denna regering, den förra eller den förrförra ens inlett ett långsiktigt tankearbete i syfte att komma fram till något användbart och praktiskt för att hantera utmaningarna.

Eftersom ingen bryr sig om vad jag säger behöver jag inte ta några PK-istiska hänsyn utan kan idag läsa innantill i handskriften på väggen för att i morgon slippa erkänna att jag varit naiv.

Jag ser inga tecken på att islam fredligt kommer att integreras i det svenska samhället. Att det inte råder inbördeskrig är inget tecken på att integrationen är på väg att vinna framgång. Jag kan bara se – eller tror mig bara se – att islam gradvis flyttar fram positionerna och att de svenska institutionerna och den svenska kulturen lite förvirrat och vänligt och med de bästa avsikter drar sig tillbaka utan att göra särskilt mycket väsen av sig såsom exempelvis i fall som terrorister, hijab, kvinnlig könsstympning, könsseparerade badhallar samt att viktiga saker ”inte hinns med”.

Jag tror att alternativa, muslimska samhällen kommer att konsolideras med den svenska våldsapparatens goda minne i en del utanförskapsområden. Än så länge går det nog att sätta stopp för en sådan utveckling under förutsättning att den svenska våldsapparaten vill gripa in.

Men jag tror inte den vill. Och ju längre den väntar, desto svårare blir det. Till slut kan den inte hur mycket den än skulle vilja. Priset blir för högt. Då är det så dags att säga att vi har varit naiva.