När jag gick i skolan hade vi en lärare som var så strikt när det gällde lektionstider att han låste dörren till klassrummet fem minuter efter att lektionen hade börjat. Den som inte behagat komma då fick vackert klara sig utan undervisning den dagen. Istället blev det kvarsittning en timme, något som vanligen skedde schemalagt på tisdagar.

Effekten av hans agerande blev att närvaron på hans lektioner var omkring 99,9 procent. För vem vill ha kvarsittning när alla andra äntligen får går hem? Inte många.

Den där läraren tillhörde vad man brukar kalla ”den gamla stammen”. Han var en klassisk magister, helt enkelt, som stod vid katedern och undervisade med skärpa och auktoritet. Och vi hade ytterligare några sådana lärare, både manliga och kvinnliga. Lärare som utbildat sig och skaffat sin yrkeserfarenhet under en tid då det ansågs helt naturligt att det var läraren som skulle styra undervisningen, medan eleverna satt tysta och uppmärksamma för att lära sig. Den som störde undervisningen åkte helt enkelt ut ur klassrummet, och att någon skulle få för sig att hota läraren var otänkbart.

Men i mitten av 1970-talet, i efterdyningarna av det universitetsrebelliska 1968, var det inte så många av de gamla lärarna kvar. Istället hade skolan börjat berikas med en mer ”modern” typ av lärare. Lärare som lät eleverna styra det mesta under lektionstid och uppmuntrade grupparbeten och andra projekt för att komma ifrån den, i deras tycke, förlegade katederundervisningen. Lärare som var du och tjena med eleverna och som ville bli kallade Lasse eller Lisa eller vad som helst utom ”magistern” eller ”fröken”.

Resultatet var inget vidare. Själv minns jag merparten av lektionerna under högstadiet som stökiga och högljudda, med elever som släntrade in när de hade lust och som, när de väl dök upp, hellre satt på bänkarna och tuggade tuggummi och diskuterade hur de skulle få tag i mellanöl till det kommande skoldiscot än att delta i undervisningen. Om det nu överhuvudtaget pågick någon undervisning. De moderna lärarna tycktes föredra att luta sig tillbaka med en god bok och låta eleverna sköta sig själva, framför att undervisa.

Det var ett jävla liv, helt enkelt. Förutom på ”magistrarnas” och ”fröknarnas” lektioner. Där var det ordning och reda och studiero. Och dessutom var de gamla ”förlegade” lärarna oerhört populära bland eleverna. Det spelade ingen roll om man gillade fysik eller ej – man respekterade helt enkelt magister W och fröken A, och kände sig dessutom trygg när de höll i taktpinnen. Och trygghet, det är a och o för ett barn, kanske allra mest just i de känsliga tonåren.

Det var vid den tiden den så kallade flumskolan infördes, och då de vuxna i skolan började omdana sig själva till barnens jämlikar. Och såvitt man kan utläsa av det som sker i skolvärlden idag har den aldrig försvunnit. Snarare tycks den ha förstärkts. Idag kan en lärare bli bötfälld om hon eller han säger åt en stökig elev att lämna klassrummet. Senast den hände fick eleven 25 000 i skadestånd. 25 000 kronor i belöning för att ha stört undervisningen och förstört lektionen för en hel klass, alltså.

Det här är inte bara ett hån mot de lärare som försöker göra sitt jobb och förmedla kunskap – det är än mer ett hån mot alla de elever som faktiskt vill lära sig något. Och som i så många sammanhang i samhället idag är det en signal som väcker otrygghet, frustration och vrede hos de ”vanlisar” som inte fattar varför en stökig elev ska prioriteras högre än både läraren och de skötsamma eleverna. De flesta av oss är ju trots allt fortfarande av åsikten att man bör sköta sig på bästa sätt, och respektera sina medmänniskor. Det är så vi blivit uppfostrade och det är så vi själva uppfostrat våra barn.

Skolan har för länge sedan fjärmat sig från det synsättet. Barnen har tillåtits att ta över skolan, och lärarnas auktoritet har underminerats på ett skamligt sätt. Det är alltså inte att undra på att Sverige har en enorm lärarbrist, och synnerligen svårt att fylla platserna på lärarhögskolan. Vem vill arbeta på ett ställe där ens kunskaper inte är värda något, och där barnen tagit över vuxenansvaret?

För det är ju det allt egentligen handlar om. Att vi har fått ett samhälle där ingen vill ta ansvar. Där alldeles för många vuxna vill förbli tonåringar och där de vuxna som faktiskt beter sig som vuxna inte sällan blir straffade av den anledningen. Det är ett fruktansvärt svek mot barnen.

Så hur ska då skolan räddas? Jag vet ärligt talat inte. Men en sak vet jag. Den kan inte räddas genom att vuxna gör sig till barn.