Jag har tidigare skrivit här om det i sociala medier uppmärksammade ”Ekeröprojektet” som gick ut på att en grupp likasinnade skulle vilja bosätta sig i en utvald kommun för att där påverka politiken så att de kunde leva befriade ifrån massinvandringens och mångkulturens negativa konsekvenser. De ville slippa skenande kriminalitet och att oroa sig för sina barns framtid. Läs gärna den texten först så får ni en bakgrund.

Jag avslutade med att berätta att det finns fler grupper som har liknande ambitioner med att vilja leva efter vad de definierar som svenskt. En sådan grupp kallar sig Svenska zoner. Den har nyligen framträtt med ett genomarbetat och detaljrikt program, vilket går att ta del av på gruppens hemsida  samt i dess öppna Facebookgrupp.

Så här beskriver en medlem, som vill vara anonym på grund av rädsla för att mista jobbet, grunden för sitt engagemang i gruppen:

Jag VILL helt enkelt inte ha ett samhälle som i hög grad befolkas av människor som inte har sina rötter här. Människor som inte delar vår historia, våra minnen, våra seder eller ens vårt språk. Var har alla dessa människor innerst inne sina lojaliteter? Hur vet vi med säkerhet att de spelar på vårt lag när det kniper? De kanske inte ens VILL vara en del av vår gemenskap, utan bara är ute efter våra tillgångar, våra pengar eller vårt territorium?

Medan det för invandraren har inneburit privilegier och efterlängtade möjligheter att flytta in till vårt land, så har det för landets ursprungliga befolkning/oss inneburit ett främliggörande i vårt eget land. Vi känner oss bekymrade och rädda, bestulna och överkörda. Aldrig har vi tillfrågats om vi önskar leva våra liv bland främlingar från alla kontinenter. Aldrig har vi fått ta ställning till om vi tycker det är okej att bli reducerade till en minoritet i vårt eget land. Hur kan detta ha pågått så länge i ett samhälle som kallar sig demokratiskt?

Lyssna nu noga. ”JAG VILL INTE DETTA!”. Jag vill leva i mitt eget land, omgiven av mina egna, som jag känner samhörighet med och som jag känner att jag kan lita på. Till alla er som älskar det annorlunda mer än det familjära – emigrera eller res ut och upplev världen, men ta inte ifrån mig min trygghet, mitt hem och det som rättmätigt är mitt!

MEN, det finns ett sätt att lösa detta på, och mer rättvist och rimligt kunde det inte göras… Dela upp landet! Låt dem som vill leva ”svenskt” få göra det i vissa kommuner/regioner (det inkluderar även dem som ursprungligen kommer från andra delar av världen, och som aktivt har VALT att leva som vi, bland oss!), och låt dem som VILL leva i ett globalistiskt SÄRhälle, med allt vad det innebär, fortsätta med det. Den enes bröd BEHÖVER inte betyda den andres död. Skapa Svenska zoner för dem som vill leva svenskt, så får folk helt enkelt rösta med fötterna…

Grundaren av Svenska zoner heter Stefan Fahlander och är en egenföretagare i reklam- och hemelektronikbranschen, som närmar sig pensionsåldern. Han bor i Uppsala, men är uppväxt i Norrland, och är till hälften av finsk härkomst. Det sistnämnda ser han som en förklaring till att han vågar sticka ut offentligt, ”dessutom jobbar jag i en bransch där man inte kan komma åt mig”, tillägger han. Stefan Fahlander berättar att han först för fem år sedan blev medveten om att landet håller på att falla isär och att den ”utomeuropeiska massinvandringen av ofta outbildade och inte sällan destruktiva migranter” var det största orsaken till det pågående nationella sönderfallet.

Han kom också fram till att de ständigt höga volymerna av migranter i kombination med den mångkulturella propaganda som genomsyrar hela samhället, omöjliggjort en dialog om en gemensam framtid. För honom var det hela som ett dåligt äktenskap där parterna måste gå skilda vägar; efter lång och varaktig söndring måste landet delas. Ett underliggande hot bakom projektet, betonar han, är att genom kraftigt förändrad demografi hotas de med svensk bakgrund att bli en minoritet i sitt eget land. 1,8 miljoner uppehållstillstånd har totalt sett beviljats sedan millennieskiftet och nu ska Sverige få en ännu generösare politik för asyl- och anhöriginvandring.

”Det här är ett fenomen i tiden”, förklarar han. ”Fler och fler börjar känna så här. Min idé växte fram ur den desperation som jag kände efter valnatten. Jag hade fått nog eftersom jag har levt i Uppsala sedan sjuttiotalet och sett en idyll i stora delar förvandlas till No Go-zoner.”

”Gick det bra för tjecker och slovaker att gå skilda vägar, så bör det också kunna gå bra för oss”, resonerar han och föreslår att vänsterliberalerna får sköta sitt utopiska rike själva medan de konservativa och nationellt sinnade får sitt eget Sverige.

Läser man Fahlanders dokument så blir det emellertid tydligt att det inte handlar om några skarpa gränser mellan de skilda svenska områdena. Jämfört med Tjeckiens och Slovakiens gränsdragning liknar det ett konglomerat som för tankarna till Bosnien eller Västbanken. Han har dammsugit hela landet och nogsamt utarbetat ett kluster av mindre kommuner från nord till syd, som skulle lämpa sig för projektets syfte att kunna vända den politiska majoriteten till sin fördel. (dessa kan studeras här).

”Generellt kan man säga: röda städer, blå landsbygd. Med ganska små förändringar kan man förhoppningsvis åstadkomma mycket i kommuner som exempelvis Staffanstorp och Bromölla. Jag tror att om utvecklingen sätter igång så har den en självreglerande effekt. Svenska zoner importerar skattebetalare och exporterar bidragstagare.”

Stefan Fahlander är den som har myntat begreppet ”Visegradkommuner”, som efter Ungerns och Polens uppror mot eliten i Bryssel skulle kunna tänkas göra samma sak mot riksdagens och regeringens vanstyre i Stockholm. Askersund, Gullspång, Karlsborg och Laxå är några potentiella Visegradkommuner (fler finns här) som han har listat som kommande föredömen, om allt skulle gå på det sätt som han hoppas och tror.

Liksom Ekerö-projektet är Svenska zoner ett tecken i tiden, som är svårt att förbigå. Man kan sätta många frågetecken, undra om det handlar om haverister utan verklighetskontakt, och ställa sig frågan om det hela inte bara är en utopi som odlas inom en mindre grupp. Jag har talat grundligt med flera medlemmar i dessa projekt, och det går inte att förneka att de är välanpassade, rent av framgångsrika och drivs av en uppriktig och välartikulerad oro över vad som händer med vårt land. Men är inte en delning en alltför drastisk och destruktiv åtgärd att sträva efter? Vi skulle ju i sådana fall få en massa zoner som är icke-svenska. Vill vi det?

”Jag ser det här som ett sätt att undvika en kommande inre väpnad konflikt. Vi vill ju också inkludera invandrare som har anammat det svenska, och vi vill ’ta över’ kommuner fredligt, genom kommunalval. Vi har inga dolda avsikter”, försäkrar Stefan Fahlander.

”Vi ser att landet är i upplösning. Vi kan väl inte vara så flata att vi bara tittar på när vårt land tas ifrån oss. Rädda det som räddas kan!” utbrister han och avslutar vårt samtal med att berätta att under första delen av mars kommer varje kluster/region i landet få en sluten Facebookgrupp. Dessa grupper har redan sjösatts och ska jobba vidare med frågan om vårt sargade lands framtid.