I det informationsblad som Uppsalas klimatstrejkare delar ut framgår det bland annat att

Vår uppgift är att påverka politiker, beslutsfattare och företag, så att de bemöter klimatfrågan med reella krafttag och tar den kris som vi står inför på allvar.

Det råder som synes inget fel på engagemanget. Oron är verklig. Det man kan undra över är bland annat ”reella krafttag”. Vad innebär det? Lite längre fram i bladet får vi svaret:

För att den här enorma omställningen ska kunna göras krävs det att man utlyser ett globalt undantagstillstånd. Klimatkrisen måste behandlas som en sådan för att lagar, sanktioner, regleringar och ransoneringar ska kunna träda i kraft så snart som möjligt.

Här har man verkligen bränt av det tunga artilleriet: ”globalt undantagstillstånd”. Tydligen är det önskvärt med något slags diktatur för att lösa ”klimatkrisen”. Logiken tycks vara att politiker kan styra jordens klimat. Hur skulle det i så fall gå till?

Man föreställer sig ett rum fyllt med styr- och regleranordningar. Bara politiker har rätt att komma in dit. Det finns ett särskilt litet bås med skylten Klimatstyrning. Här finns bara en enda, men stor knapp. Ovanför den står det koldioxid. (Det är ju enligt klimatstrejkarna bara den gasen som har betydelse för klimatet.) Det finns också vred och reglage för själva koldioxidmängden. Det får en att undra: Hur mycket ska CO2-halten sänkas, vilket mål har man med reduceringen? När är man nöjd? Hur mycket mindre CO2 ska det vara? Har man inget mål är det rimligen svårt att veta att man är på rätt väg, eller?

Visst, det är raljerande, men raljerandet är svårt att undvika. Enligt strejkarna styrs ju klimatet enbart av en enda parameter: koldioxid. Men rimligen har solen, haven och kosmisk instrålning – bland en oerhörd mängd andra faktorer – stor betydelse. Till det kommer övertron att politiker kan lösa allt bara de får a) makt och b) resurser.

Eftersom de klimathotstroende strejkarna fått för sig att allt med kol är av ondo, fokuserar man inte bara på koldioxid i sin kamp utan på kol i allmänhet. Här uppstår ett problem. Världens efterfrågan på kol ökar. Skälet är att kol utgör bas för billig el, bland annat, och det är något som självklart är av stor betydelse för jordens växande befolkning, snart åtta miljarder människor.

Så här ser efterfrågan på kol ut 1990 – 2017 (uppgifterna för 2018 är inte klara än):

Förkortningen ”Mtoe” i diagrammet betyder miljoner ton oljeekvivalenter. (Källa här)

Inte minst i Kina är förbrukningen hög. Kina står för runt 50 procent av världens kolförbrukning (Källa här). Och hur ser det ut i andra länder? Indien är också en storkonsument med sina 12 procent men ändå långt efter Kina. USA förbrukar 9 procent och Europa 8.

Är det så att politikerna i den kommande globala diktaturen – den som klimatstrejkarna vurmar för – ska bestämma över såväl Kina och Indien och i den heliga klimatstridens namn låta stänga av deras kolkraftverk? Hur ska det praktiskt gå till? Dessutom byggs allt fler anläggningar. Beräkningar visar att runt 2 400 kolkraftverk ska byggas globalt fram till år 2030, varav nästan hälften av dem i Kina. Bara under 2017 byggde Kina ut sin kolkraft ytterligare, denna gång med 39 gigawatt.

Därför blir den svenska kampen mot koldioxid så märklig och kan inte tolkas som något annat än ren plakatpolitik – en klassisk godhetsmarkör. 2017 släppte Sverige ut 48 miljoner ton CO2. Det ska ställas i relation till världens utsläpp på 33 444 miljoner ton. Sveriges andel är således 1,4 promille. (Se sidan 49 i BP-rapporten ovan.) För att uttrycka sig drastiskt: Sverige skulle kunna upphöra att existera. Den väldigt lilla påverkan vårt upphörande skulle ha på de totala utsläppen skulle således sakna betydelse väldigt snabbt.

Inte heller oljekonsumtionen minskar. Enligt uppgift ökar den istället med cirka en procent om året och den dagliga förbrukningen ligger på cirka 100 miljoner fat olja.

Frågan är om människan över huvud taget kan förändra klimatet, oavsett om denna människa är politiker eller inte. Naturkrafterna är rimligen väsentligen starkare och viktigare. Exempelvis är människans bidrag till atmosfärens koldioxid avgjort lägre än den som naturen själv står för. Enligt IPCC (FN:s klimatpanel) och dess Assessment Report 4 är det bara 3 procent av de årliga utsläppen av koldioxid som orsakas av människan, till exempel från industri, fordon och kolkraftverk. Således kommer 97 procent av utsläppen från naturen själv – utan människans inblandning.

Inte ens Uppsalastrejkarna kan väl tro att våra politiker kan stänga av naturen?

Rolf Oward är copywriter och översättare som kört egen låda i över 30 år. Arbetat en hel del i Kista, till och med startat företag där. Formellt: fil kand, fil lic, DIHR. Hyfsad i spjut (61.14). Mer och mer förvånad och irriterad över hur Sverige styrs och hur PK-tänkandet fått in sina tentakler i stort sett överallt.