Det pågår en debatt om konservatismens återkomst. Joel Halldorf skrev i Expressen 11/2 att det behövs en existentiell konservatism som odlar tradition och gemenskap. Människan, menade han, måste vara något mer än en nyttomaximerande homo œconomicus. Mattias Svensson svarade i Opulens 18/2 och hävdade att konservatismens förespråkare – till skillnad från liberalismens – inte förstår det existentiella värde som ligger i människans frihet. Debatten mellan konservativa och liberaler kompliceras därtill av att borgerliga intellektuella ofta definierar sig som ”liberalkonservativa”. Lars-Anders Johansson skrev i Smedjan 6/2 att konservatismen inte alls ska förstås i opposition till klassisk liberalism (de går utmärkt att kombinera menade han) men som en reaktion på modern radikalism.

Konservativa mot liberaler alltså. Eller konservativa med liberaler? Och varför konservatism snarare än liberalism just nu? Låt oss gå till det väsentliga.

Ordet ”konservatism” kommer som alla vet från latinets ”conservare” som betyder ”bevara” och som också finns i engelskan ”conserve” och i franskans ”conserver”. Den som är konservativ vill bevara något. Den konservativa människan vill bevara, inte förändra, inte förstöra. Kanske är det inte svårare än så. Människor söker sig återigen till konservatismen eftersom något är på väg att gå förlorat som de har all anledning att vilja bevara.

Diskussionen mellan konservativa och liberaler kan sägas handla om det faktum att det mänskliga livet är både historia och framtid. Vi lever som bekant i nuet, men vi har det förflutna med oss och vi lever dessutom i förhållande till en framtid som vi hoppas kunna utforma enligt våra egna önskemål. Det förflutna är inte bara vår livshistoria, det är också vårt språk, vår kultur och sociala strukturer. Det förflutna är med andra ord det ”givna”, det sammanhang vi kommer ur och som finns närvarande i den värld vi lever i. Men människan är också framtid. Vi är öppenhet mot det nya, mot det möjliga. Vi kan slå oss fria från det förflutna och skapa nya sammanhang, erövra nya kontinenter, skriva nya historier. Och allt detta gäller alltså både individer och samhällen: som enskilda människor och som gemensamma kollektiv har vi att förhålla oss både till dåtid och framtid.

Konservatismen kan sägas betona det förflutna, det givna i människans tillvaro medan liberalismen betonar det öppna, det möjliga. Därmed betonar också konservatismen det kollektiva, sammanhanget, medan liberalismen betonar det individuella, det fria. Finns det en motsättning? Ja det kan det naturligtvis göra om man inte förmår skapa en balans mellan de båda. Då uppstår en motsättning, men motsättningen är inte nödvändig.

För lösningen på problemet huruvida människan ska fungera i förhållande till sin historia eller i förhållande till sin framtid består naturligtvis i att säga att hon ska göra både ock. Vi är både historia och framtid, vi behöver både struktur och frihet. Och om frågan är varför många just nu upplever ett behov av att knyta an till historia och sammanhang bör väl svaret rimligtvis vara att vi alltför länge har fokuserat bara på frihet och individualitet. För om sammanhang eller frihet är att föredra beror på helt och hållet var vi befinner oss i historien. Har vi betonat sammanhang kommer människor uppleva ett behov av frihet. Har vi betonat frihet kommer de uppleva ett behov av sammanhang.

Lars-Anders Johansson skriver att konservatismen uppstår som reaktion på den moderna radikalismen så som den kom till uttryck i den franska revolutionen. Och det stämmer i och för sig med min tes att en god samhällsutveckling förutsätter reaktioner och motreaktioner som tillsammans skapar en balans över tid. Man kan ändå ifrågasätta tanken att konservatismen ”uppstod” efter franska revolutionen. Vad som hände var snarare att människor blev medvetna om vilka ideal som tidigare satt sin prägel på samhället eftersom dessa nu plötsligt hotades av de kraftiga samhällsomvandlingarna. Konservatismen, eller kanske traditionalismen, hade för tidigare generationer varit den självklara värld man levde i och hade därför inte behövt benämnas. I och med att fransmännen fick för sig att skriva en konstitution, halshugga kungen och inrätta en republik uppstod en medvetenhet om värdet av försiktighet och tradition och därmed uppstår behovet att forma en konservativ politisk rörelse.

På samma sätt har den långa dominansen av en för oss samtida radikalism – i form av en ”radikaliserad liberalism” kanske – gjort att en ny konservativ samhällsrörelse nu tar form. Den värld som är vår, som vi föddes till, som kommer ur vår historia, som är vårt givna sammanhang måste nu försvaras för att om möjligt kunna bevaras. För allt ska ju bort! Ett svenskt Sverige har ingen legitim rätt att existera. Män och kvinnor är sociala konstruktioner som kan rekonstrueras efter makthavares tycke och smak. Kristendomen som präglat vårt land under tusen år är inte mer värd än vilken religion som helst: ”det viktiga är faktiskt att vi har religionsfrihet!” Ut med det gamla! In med det nya! Framåt!

Vi mår bra av balans. Lagom är bäst. Och om vi som samhälle mår bra av att över tid upprätthålla en jämvikt mellan sammanhang och frihet, mellan dåtid och framtid är det uppenbart att vi just nu har ett intresse av att vårda vår historia, våra sammanhang, vår identitet. Vi är till den grad frigjorda från våra identiteter att våra intellektuella i mainstream media inte ens förmår bottna i sig själva och hävda legitimiteten av det egna. Fråga vilken etablerad journalist som helst om han eller hon tycker att Sverige ska vara svenskt så får ni se vad de svarar.

Konservatismens återkomst är en sund reaktion på de omvälvande samhällsförändringar vi haft de senaste decennierna. Konservatismen kan inte vara ett allmängiltigt ideal i sig. Det vore orimligt att tänka att vi alltid bara ska leva i tradition och historia. I så fall hade vi aldrig haft någon utveckling överhuvudtaget. Men just nu behöver vi stanna upp. Människan är inte bara frihet och framtid. Vi kan inte bara vara frihet och framtid. Vi måste också vara historia och sammanhang. Vi måste få äga en kollektiv identitet som är vår och inte någon annans. Vi har också rätt till det. Inte bara de andra. Vi måste besinna oss. Vi är inga övermänniskor.