Ordet symbol har knappast ändrats från sitt grekiska ursprung. Symbolon representerar en sak, ett abstrakt begrepp, en idé eller en egenskap. Medlemmar av det socialdemokratiska partiet bär en nål med en stiliserad röd ros. Numera bär dock även vår socialdemokratiske statsminister en nål med en svensk flagga som även bärs av riksdagens talman. Det ser klädsamt ut och betonar att Sverige ändå fortfarande är en nation även om många tycker det antyder en oacceptabel form av nationalism. Det skulle inte ha gått för sig för några år sedan ty då hade de kanske fått ägg och tomater över sig och skarp kritik från huvudstadspressen över att gå sverigedemokraternas ärenden och inte vara ett dugg bättre än Viktor Orbán.

Minst lika vanligt och viktigt är det att bedriva en symbolpolitik. Medialt sett är detta nära nog lika viktigt som riktig politik. Det är speciellt vanligt när det gäller klimatpolitiken. Inget förefaller i dag vara viktigare i Sverige, inte minst i media. Klimatet håller på att tippa över i ett oregerligt kaos, menar man, där en Venusartad värmedöd finns som ett troligt slutstadium. Sverige och västvärlden bär skuld härtill inte minst genom sitt överdådiga leverne. För en sådan synd finns det fortfarande en viss botgörelse genom att återgå till ett enkelt liv utan resor, minimal konsumtion och helst en helt växtbaserad eko-konsumtion.

Sveriges överhet inom stat, kommun och näringsliv kan dock inte i verkligheten ställa sig bakom en sådan frugal livsföring eftersom de inser att landets ekonomi inte kan fungera utan blomstrande handel och kommers. Finns inte detta går företagen omkull, folk blir av med sina arbeten, stat och kommun blir av med sina skatteintäkter varefter anställda där till slut också blir arbetslösa ungefär som i Venezuela.

Av denna anledning får man i stället bedriva klimatpolitiken på låtsas. Man gör den helt enkelt till symbolpolitik. Den fungerar nästan lika bra, eftersom de flesta uppfattar symboler som lika viktiga som verkligheten. Att låtsas äta veganmat kan kännas nästan lika riktigt som att verkligen göra det. När centerpartiet åkte på kongress till Umeå tog man inte det klimatriktiga tåget utan hyrde ett större flygplan. När detta kritiserades blev svaret att för detta hade man klimatkompenserat. När vanligt folk vill flyga till en varmare plats för att slippa svensk kyla och ruskväder blir de utsatta för fördömelse och får betala en extra klimatskatt. De kan förvisso också klimatkompensera med det räknas liksom inte då de är enkelt och simpelt folk som inte kan konsten att klimatkompensera.

Sverige tar ett allt fastare grepp om den symboliska klimatpolitiken. På senare tid har man börjat mobilisera skolbarn. Flickan Greta har till och med gått och blivit en världssymbol och som följd har barn världen över börjat skolka från skolan. När världen ändå är på väg att gå under, även om det bara är symboliskt, är det ju ingen vits att gå i skolan längre. Att barn har svårt att skilja på symboler och verklighet är förståelig – själv trodde jag som litet barn att Jesus verkligen kunde gå på vatten samt väcka döda till liv för det sa man i söndagsskolan. Jag hade dock turligt nog föräldrar och andra vuxna som visste skillnaden mellan verklighet och fantasi och gjorde också detta klart för mig.

Var finns idag dessa vuxna som kan göra klart för skolbarnen att symbolpolitik inte är detsamma som verklig politik?