Följande är en översättning av en intervju i den franska tidskriften Le Point med Christophe Guilluy om globaliseringens splittrande effekter på det franska samhället. Christophe Guilluy (född 1964) är Frankrikes just nu kanske mest inflytelserike samhällsforskare. Han är något för oss i Sverige så ovanligt som en erkänd intellektuell som öppet kritiserar den dominerande vänsterliberalismen och dess dogmer om öppenhet och mångfald. Guilluy är geograf med inriktning på socioekonomisk demografi (vilka fransmän bor var och varför?).

I sina korta och koncisa böcker beskriver han hur det har uppstått ett ”perifert Frankrike” för de fransmän som globaliseringen tenderar att göra överflödiga. Dessa medborgare har det gemensamt att de inte tillhör de två samhällsgrupper som enligt Guilluy kunnat dra nytta av den globaliserade ekonomin: (1) de resursstarka och välutbildade människor som har råd att bo i innerstäderna och (2) den invandrade arbetskraft som arbetar åt de rika, lagar deras exotiska mat, städar deras arbetsplatser och bor på pendlingsavstånd till stadskärnorna i de förorter som fransmännen själva har flytt.

Guilluy blev känd för en bredare publik 2014 då han gav ut sin bok La France périphérique (”Det perifera Frankrike”). 2016 kom en första uppföljare: Le Crépuscule de la France d’en haut (”Frankrikes nedgång uppifrån”) – och det är med anledning av utgivningen av den boken han ger nedanstående intervju. Och 2018 kom No Society – La Fin de la Classe moyenne occidentale (”No Society – slutet på den västerländska medelklassen”). I denna senaste bok fördjupar han sitt tänkande och hävdar att de moderna eliterna inte känner något ansvar varken för nationalstat eller samhälle i sin helhet och att de faktiskt verkar vara på väg att överge desamma.

Man har talat mycket om Guilluys begrepp ”det perifera Frankrike” i samband med den folkliga revolt mot den EU-vänlige Emmanuel Macron som Gula västarna drog igång hösten 2018. Demonstrationerna började som en protest mot höjda bensinpriser. I Guilluys perspektiv är dyrare bensin ett sätt för en globaliserad storstadselit att lindra sitt dåliga samvete för människans påverkan på miljön genom att påbörda människor som bor ute på landet eller på mindre orter en avgift de själva inte drabbas av. De fransmän som inte har råd att bo i innerstäderna och som inte längre vill bo i de invandrartäta förorterna är hänvisade till sina bilar för att komma till jobbet (om de har något). Resultatet blir att just de människor som inte tjänar på globaliseringen får stå för notan för de globala ambitionerna medan de som driver dessa ambitioner eller som bor i förorten och tar pendeltåget till jobbet kommer undan.

Frankrike är ett mycket klassmedvetet land där man öppet talar om eliter och vanligt folk. Guilluy använder uttrycket ”la classe populaire” i sina böcker vilket ordagrant betyder ”den folkliga klassen”. I sin recension av Guilluys senaste verk No Society – la Fin de la Classe moyenne occidentale publicerad i Axess decembernummer 2018, diskuterar statsvetaren Katarina Barrling just detta begrepp, ”den folkliga klassen”: ”När Guilluy talar om medelklass – ofta använder han istället uttrycket ”la classe populaire”, den folkliga klassen – menar han inte den priviligierade del av medelklassen som uppbär maktpositioner, utan snarare vad vi på svenska skulle kalla småfolk eller vanligt folk, det vill säga: en lägre medelklass, löntagare, arbetare, småföretagare, lantbrukare, ofta – men inte alls bara – boende i landsorten.”

Det är dessa ”vanliga fransmän” med traditionella yrken som Guilluys hjärta klappar extra hårt för och som han anser ha övergivits av sin egen politiska och ekonomiska elit. Och de som redan tidigare ansåg att Guilluys beskrivning av det franska samhällets splittring var träffande och relevant har inte varit sena att påpeka att det till stor del är just dessa människor som givit sig ut på gatorna och sjungit Marseljäsen och krävt presidentens avgång. Macron har i sina tal till nationen öppet erkänt att han försummat sin egen befolkning och det är denna befolkning ute i landet han nu försöker vinna tillbaka genom att ge sig ut på samtalsturnéer och genom att föreslå nya samhällskontrakt där alla ska känna sig inkluderade.

När denna intervju görs – redan i september 2016 – har Macron ännu inte vunnit det franska presidentvalet – valet ägde rum i maj 2017 – och ingen har ännu sett några gula västar ute på gatorna. Men det är den snart uppblossande konflikten mellan en globaliserad och EU-entusiastisk elit och ett folkligt Frankrike som är trött på vanstyre och ekonomiska pålagor som behandlas i intervjun. Fransk tidningstext är full av referenser till ett franskt samhällsliv som vi i Sverige inte har mycket kunskap om. Därför är översättningen kompletterad med några förklaringar inom parentes. Christophe Guilluy intervjuas av Saïd Mahrane och intervjun publicerades på veckotidningen Le Points hemsida 21/9 2016.

Le Point: I denna bok ifrågasätter ni det klassiska begreppet ”elit”, det vill säga den politiska elit som kommer från ENA [elithögskola för politiker] och som Bruno Le Marie [högerpolitiker] nu vill stänga. Ni insisterar mer på den ödesdigra roll som en ny borgerlighet, ”borgar-bohemerna”, spelar och som ser sig som moraliskt överlägsna och vars framgång bygger på att de äger dyra bostäder, på deras rörlighet och på deras kulturella självhävdelse. Förklara!

Christophe Guilluy: Det finns ingen konspiration, men det finns sätt att agera som är ekonomiska. Borgar-bohemerna [en ny typ av borgare som är rika men som också vill vara moderna och hippa] vill bevara en social position, åtnjuta frukterna av sina dyra bostäder, bevara sina inkomster och se till att deras barn får fördelar av dem. Om de kan undvika att sätta sina avkomlingar i närmsta högstadieskola där det går invandrarbarn tvekar de inte att göra det.

Det är av den anledningen jag kallar dem för ”Rougon-Macquart förklädda som hipsters” [Rougon-Macquart är en familj hos författaren Émile Zola där alla vill klättra uppåt i den sociala hierarkin]. De anammar borgerlighetens klassiska scheman men lägger till en ”cool” attityd när det gäller öppenheten mot det andra. Och förresten är det de unga som kommit ur immigrationen som blivit den här komedins bortgjorda offer eftersom de trott på denna vänsterdiskurs. De har inte förstått att det var borgerlighetens diskurs. När man ser på graden av öppenhet mot det nya i Socialistpartiet, i pressen eller i filmens värld, som är miljöer där man förespråkar mångfald, konstaterar man att det vita dominerar – med några färgade alibin förstås. Vi har ett förfärligt krig just nu om vilka som ska synas var. Och i vissa förorter lever de unga i ett ständigt offerskap just precis för att vänstern har tagit ifrån dem möjligheten att förstå förhållandet mellan klasser [snarare än mellan etniska grupper]. De vet inte att en ung arbetare på landsbygden i Picardie, som är lika missgynnad som de själva, kan arbeta i jordbruket för 600 euro i månaden. De känner inte till det eftersom vänstern har fått dem att tro på myten om ”den store elake vita rasisten” som bär ansvaret för deras bekymmer.

Le Point: Enligt er existerar det ett perifert Frankrike precis som det existerar ett perifert Amerika, ett perifert England. Förhållandet till eliterna, utbildningsnivån och den kulturella bakgrunden är likväl långt ifrån identiska. Men vad är det som förenar dem?

För de människor som röstar på Trump, på Nationella fronten, för Brexit eller på Afd i Tyskland är den gemensamma faktorn att medelklassen är på väg ut ur samhället, även om det sker på olika nivåer i olika länder. Den känsla man delar är att inte vara ekonomiskt integrerad i samhället. Den globaliserade samhällsmodellen skapar samma territoriella, kulturella och politiska problem överallt i världen, med en spricka mellan storstäderna och resten av landet, som blir ”perifert”, lämnat kvar vid sidan av. Den lägre medelklassen har blivit den nya folkliga klassen. Man hittar dem i småstäder, i mellanstora städer och på landsbygden. Vissa vill felaktigt göra en motsättning mellan land och stad, mellan det rurala och det urbana. Det är en felaktig bild av sprickan i samhället, ty man kan vara urban i Guéret eller i Montluçon [små orter mitt i Frankrike]… Alla dessa grupper, arbetare, lägre tjänstemän, pensionärer och bönder, har numera ett gemensamt sätt att se på globaliseringen, vilket inte var fallet tidigare. Arbetaren var motsatsen till bonden. Den förste röstade vänster, den andre höger. Kort sagt hade vi en tydlig politisk uppdelning. Idag lever de båda där det statistiskt sett skapas minst antal arbeten. Alla prognoser visar att vi kommer få en ännu större koncentration av arbetstillfällen i storstäderna.

För övrigt ser bostadsmarknaden till att fransmännen inte kan hyra ens en liten etta i Paris eller i de inre förortsområdena. De blir alltså kvar där de är, hemma, vilket skapar en betydande orörlighet i samhället.

Trots att man uppmanar till rörlighet?

Absolut. De som rör sig lever i storstäderna och tillhör ett hyperrörligt Frankrike. En ung människa i de övre samhällsskikten har valet att flytta utomlands eller att flytta inom storstadsregionen. En majoritet av fransmännen lever däremot i det departement där de föddes eftersom de inte har möjlighet att vara rörliga. Både de unga som de yrkesaktiva och våra äldsta stannar kvar där de redan bor. När man ser på det uppifrån kallar man detta fenomen för ”reträtt”. Men egentligen är de folkliga klasserna pragmatiska. I början var de inte emot globaliseringen och inte heller emot liberalismen. I förorterna, om Macrons retorik blir framgångsrik, röstar alltså de unga på Macron som president – vilket inte hindrar dem från att vilja ha kvar välfärdsstaten. Dessa fransmän inväntar inte vad intellektuella och politiker har att säga för att se vad som händer i deras liv.

Somliga, politiker och journalister, talar om att det perifera Frankrike uttrycker ett förkastande av den andre. Vad kan ni se rörande detta?

Den här attityden är typisk för dem som vill kontrollera en livsmiljö, ty i det mångkulturella samhället är den andre inte jag själv men behöver för den skulle inte bli min fiende. Ångesten runt migrationsfrågorna är intressant att analysera. I förorterna kan man konstatera att det uppstår en åldrande nordafrikansk borgerlighet. Samtidigt anländer det människor med ursprung söder om Sahara i dessa kvarter. Det finns en tydlig vilja hos denna nordafrikanska borgerlighet att dra sig undan, att inte beblanda sig. Vissa tvekar för övrigt inte att säga det öppet till de sociala hyresvärdarna: de vill inte leva nära denna subsahariska befolkning. Det är inte rasism. Det handlar bara om att leva på en plats som inte är utsatt för en stark demografisk instabilitet. De vill inte behöva ta hand om mångkulturen utöver de svårigheter de redan har med sina vardagsliv.

Vad säger ni om dem som förespråkar mångkultur för att skapa fred och öppenhet?

Det är en bluff! Det är ett tomt prat om öppenhet från intelligentsian som aldrig, när det gäller den själv, praktiserar någon verklig etnisk eller social öppenhet.

Kan vi föreställa oss att det en dag uppstår en gemensam front för dessa olika perifera Frankrike?

Elitens Frankrike vill alltid att alla historier slutar väl. Men vi är vuxna människor, inte barn, och vi bör alltså hålla oss till det sanna. Vi kommer att genomleva en komplex period med sociala spänningar utan någon som helt politisk utväg i sikte och med en allmän identitär paranoia. Det är problemet med det mångkulturella samhället: vi är alla paranoida. Det finns en misstänksamhet och verkliga spänningar i förhållande till de andra med anledning av att de är annorlunda. Den folkliga klassen lever som förrymda slavar eller som illegala svartarbetare och det blir svårt att vända utvecklingen.

Hur kommer denna frikoppling från samhället, som ni jämför med flykt från slaveri eller svartarbete, till uttryck?

Detta är ett Frankrike som byter mönster, man lämnar sina lojaliteter. Arbetarna brukade rösta vänster, människor från landet röstade höger, de som bodde i förorten röstade vänster… Allt det där tenderar att inte längre gälla på samma sätt. Arbetarna var de första som lämnade medelklassen, sedan en del av tjänstemännen, människor från landsbygden, och förortsborna. Det är utifrån en ekonomisk och social rationalitet som lokalsamhället nu istället växer i betydelse. Dessa människor lever på platser med få arbetstillfällen. Vad de kan göra med sina liv är alltså kraftigt begränsat, vilket förklarar att människor blir kvar där de känner sig hemma och att de utvecklar nya nätverk för samarbete och solidaritet. Det handlar inte om hippiedrömmen från 60-talet. Det som händer är att människor anpassar sig till en ny värld.

Med Nationella Fronten uppstår en ny tillhörighet…

Ja, men de väljer det parti som står utanför makten och som står längst bort från den politiska representationen. Alltså den tillhörighet som är den mest utestängande… De tänker fortfarande att de ska delta i valen, vilket betyder att de alltså till viss del fortfarande finns i systemet. Men det finns också alla de andra, de som inte längre röstar. Och bland dessa finns många av dem som röstade i folkomröstningen 2005 [då fransmännen röstade nej till EU:s konstitution].

Parlamentarikerna struntade i deras åsikt då de senare lät rösta igenom avtalet i parlamentet. Samma politiker har föraktat Brexit-väljarna genom att kräva, en del av dem i alla fall, en ny omröstning. Detta klassbetonade sätt att se på saker och ting fungerar alltid på samma sätt: ”De här outbildade människorna där nere förstår inte hur de ska rösta eller röstar fel.”

Är klasskänslan fortfarande relevant i detta perifera Frankrike?

Det jag beskriver är inte en ny arbetarklass. Det är bara ett nytt sätt att förhålla sig till världen. Däremot uppfattar dessa människor att det finns ett starkt klassförakt gentemot dem själva. Misstroendet mot media illustrerar detta perfekt. Andelen arbetare som medverkar eller framställs i TV är extremt låg. Vi är, när det handlar om eliten, i en logik av en sluten värld, därav min titel ”Frankrikes nedgång uppifrån”. Eliten är inte med och skapar samhället i dess helhet längre, sprickan är total. Förr fungerade de övre skikten i samhället som förebild. De höll uppe en modell som alla kunde integreras i ekonomiskt, och alla tjänade på det. Fransmännen längst ned i samhället har aldrig haft några problem med de rika. En anti-rik attityd är en borgerlig attityd. Den övre världen, idag, har valt en modell som få fransmän får ut något av. Men den här ordningen kommer att kastas omkull radikalt. Om man inte ställer sig rätt frågor: vad ska det bli av med dessa människor som vi inte behöver, för oberoende av om de arbetar eller inte förändrar det inte mycket när det gäller BNP?

Ni tycker medborgarlön är en dålig idé. Varför?

De som förespråkar denna medborgarlön tänker i principer av fördelning och omfördelning. Bakom detta ligger idén att den fransman som befinner sig långt ned i den sociala hierarkin vill utnyttja systemet och inte arbeta. Det är klassförakt! Människor vill inte sträcka ut handen. De vill stolt kunna föda upp sina barn med hjälp av vad tjänat på eget arbete.

Ni talar om ett maktförhållande mellan borgar-bohemklassen och invandrarna…

Klassrelationer blir allt mindre och mindre synliga och lämnar plats för kulturella relationer. I den nya borgerligheten ses inte en kvinnlig hemhjälp med invandrarbakgrund som en anställd utan snarare som en ”Fatoumata” [malesiskt kvinnligt förnamn] som kommer från Mali och som man hjälper mycket genom att betala henne 800 euro i månaden… Det är väldigt komfortabelt. En ekonomisk rationalitet bevarar denna nya borgerlighet i ett tillstånd av verklig borgerlighet. Det öppna samhället fungerar som ett marknadssamhälle med en tillgänglig invandrad arbetskraft. I grund och botten skulle detta inte vara ett problem för mig om denna nya storstadsborgerlighet verkligen karaktäriserades av öppenhet och moralisk överlägsenhet, men när man tittar närmare finns det få exempel på det.

Richard Sörman är docent i romanska språk och arbetade i tjugo år som forskare och universitetslärare i franska. Han ser sig gärna som sprungen ur en konservativt sinnad arbetarklass där man tror på sunt förnuft och tänker själv. Han är född och uppvuxen i Östergötland men bor sedan många år i Uppsala. Det akademiska arbetet har framför allt behandlat det franska 1600-talet och vad han själv anser att han lärt sig är framför allt att hysa respekt för de värden och mekanismer som höll ihop det förmoderna samhället.