Nu ska jag avslöja en del av min lumpenhet. Häromdagen gjorde min portugisiskafröken mig förvånad och tvingade mig därigenom att granska mina reaktioner och motiv.

Hon tycker mycket illa om president Jair Bolsonaro och allt han står för, det visste jag från tidigare. Plötsligt sa hon att hon verkligen hoppas att han ska lyckas med allt han föresatt sig och att det kommer att gynna Brasilien.

Men du gillar ju inte Bolsonaro, sa jag.

Och? sa hon.

Hon har bott länge i USA och vet hur folk tänker där så jag påminde henne om hur halva den amerikanska befolkningen tycks resonera. Dessa amerikaner hatar president Trump och vill inget hellre än att hans ska misslyckas med allt han tar sig för och dessutom helst bli avsatt och stoppad i fängelse. Varför vill du inte att Bolsonaro ska misslyckas när du ändå ogillar honom? frågade jag.

Hon funderade en sund och sedan sa hon att amerikaner tror att de är oövervinnerliga. De tror att inget riktigt ont kan hända dem. Det spelar egentligen ingen roll vilken president de har, landet travar på i alla fall. Om Trump misslyckas är det synd om Trump, men det drabbar inte USA så mycket. Därför tycker de att det är bra straff för Trump om han gör fiasko.

Så varför känner du inte på motsvarande sätt för Bolsonaro?

För att Brasilien inte är oövervinnerligt. Om Bolsonaro går i stöpet så går Brasilien i stöpet. Om Bolsonaro lider nederlag så kommer det att kännas i mitt liv vad jag än tycker om honom. Om ekonomin tappar förtroendet för Bolsonaro och BNP-tillväxten halveras eller går under noll så märker jag det direkt i min orderbok (hon översätter tekniska manualer och IT-instruktionsböcker). Därför håller jag på honom även om han tänker som en grottmänniska.

Där fick jag något att bita i. Jag tror att vi svenskar av tradition har förhållit oss till vårt politiska ledarskap ungefär som portugisiskafröken hävdar att amerikanerna har förhållit sig till sina presidenter. Hur mycket vi än gillat eller avskytt partierna vid makten så har våra egna liv utvecklats oberoende av vad politikerna tagit sig före och därför har vi kunnat unna oss lyxen att ge fritt utlopp åt våra känslor. Det har inte kostat oss något att tycka. Det är egentligen ansvarslöst.

Jag själv, till exempel, är så småsint jag kan gotta mig åt att de politiker som jag inte drar mig för att förakta gör bort sig. Jag är så nedrig att det stämmer mig på gott humör när de så uppenbart och tydligt klantar till det för sig. Hela den långa regeringsbildningsprocessen artade sig därför delvis till en festival i skadeglädje. Vilken triumf att se våra härskare tvingas avslöja sin ynkedom.

Men att ge efter för sådana känslor är lättsinnigt och omoget även om det kan kännas bra för stunden. Jag skjuter mig själv i foten när jag gläds åt våra härskares klanterier. Sverige är nämligen inte längre som USA, som kanske ångar fram vad en president än hittar på, utan som Brasilien, ett svagare samhälle där de styrandes beslut faktiskt kan inverka stort på medborgarnas tillvaro. Vi kan därför inte bara håna och skratta åt våra styrespersoner. Situationen är för allvarlig för det.

Kanske borde jag därför, i portugisiskafrökens efterföljd, önska den svenska regeringen lycka till och hålla tummarna för att politiken går vägen. Men jag kan inte förmå mig till det. Inget som regeringen gör ger mig hopp.

Tanken att politiken faktiskt spelar roll är skrämmande och ju större roll desto mer skrämmande. I välutvecklade och välmående länder så gör politiken inte så mycket nytta och ej heller så mycket skada. Men i länder med svag självkänsla och osäker utvecklingskraft så spelar politiken stor roll, inte minst därför att den kan ställa till stort elände. Så känns det alltmer i Sverige. Politikerna blir farliga för nationen.