Postnord har ansökt om att få dela ut posten varannan dag. Att döma av postutdelningen i det område där jag bor började de praktisera denna nya policy långt innan de gick ut öppet med sin ansökan, för här har vi inte fått post på daglig basis på ett par år nu. Två eller högst tre gånger i veckan syns brevbäraren till, och han brukar numera dyka upp vid femtiden på eftermiddagen. Om man får den post man väntar på blir man glatt överraskad, allra helst om förpackning och innehåll är oskadat. Numera är det långtifrån säkert att posten faktiskt kommer fram till adressaten.

Det här är naturligtvis inte brevbärarens fel. En brevbärare gör så gott hen kan, och inte ens en brevbärare kan göra underverk under de förutsättningar som uppenbarligen råder på Postnord idag. Men såsom varande en bra bit över femtio minns jag med viss saknad den tid då man kunde ställa klockan efter postgången – sex dagar i veckan – och då postgången var så pålitlig att det blev rubriker i morgontidningarna om så mycket som ett litet gratulationskort försvann någonstans på vägen.

Den tiden är längesen förbi. Dagens Sverige är så modernt och kostnadseffektivt att sådana petitesser som samhällsservice inte längre prioriteras särskilt högt. Det finns så många andra viktiga områden att lägga pengarna på, som exempelvis långdragna och dyrbara statliga utredningar om hur man kan få flickor att vägra leka med dockor, eller hur man bäst hjälper IS-terrorister till jobb och lägenhet när de kommit hem till trygga Sverige när det inte längre är roligt att mörda för kalifatet.

Ändå ska man kanske inte klaga. Vi som bor i städerna får ju åtminstone fortfarande post, om än oregelbundet. Det mesta kommer också fram. I glesbygden tycks dock Postnord ha förklarat krig mot medborgarna. De politiska parollerna om vikten av en levande landsbygd har föga med verkligheten att göra, och i Arjeplog är invånarna fullkomligt på det klara med att det inte finns en enda minister som bryr sig ett skvatt om dem. Där ska nämligen de, som varit olydiga nog att inte bosätta sig i en tätort, straffas genom att deras postutdelning dras in helt. En postbox några mil bort är tillräckligt. Eftersom man får förmoda att glesbygdens befolkning betalar skatt som alla andra, och därmed borde vara i sin fulla rätt att få åtnjuta samma samhällsservice som alla andra, kan man endast dra slutsatsen att Postnord anser att glesbygdsbefolkningen är mindre värd än den befolkning som bor i städerna.

Den uppfattningen tycks också regeringspartierna dela, eftersom de nu avser att straffa glesbygdsbefolkningen med höjd bensinskatt som grädden på moset. Regeringen måste ju göra allt för att svenskarna ska ta sitt ansvar för klimathotet, eftersom vi utgör en så stor del av världens befolkning. Det innebär, enligt Isabella Lövin, att man måste använda både ”både piska och morot”. Och piskan, den viner givetvis över glesbygdsbefolkningens ryggar medan morötterna delas ut i storstäderna, där bilen inte alls behövs på samma sätt.

Ingenting av detta går medborgarna förbi. Varken Postnords förfall eller politikernas mystiska attityd till de medborgare som avlönar dem. Postnord är numera ett av de mer populära samtalsämnena i fikarummen, och när grannar möts på gården. Och jag har hittills faktiskt inte mött en enda människa som inte ironiserar över den förr så pålitliga och omtyckta posten. Förra våren, vecka 18 om jag inte missminner mig, delades en meme på sociala medier, där man angav att ”denna vecka är absolut sista veckan att lägga på julkorten om de ska komma fram i tid.” Begreppet snigelposten har helt enkelt blivit verklighet.

Men Postnords förfall är inte bara skrattretande. Det är också ett tydligt tecken på att något mycket allvarligt håller på att hända i vårt land. När samhällsservicen monteras ner så till den grad som sker idag, och mängder med medborgare utestängs från den service de betalat skatt för, sätts demokratiska rättigheter ur spel. Och om regeringen inte tar Postnord i örat och klargör detta en gång för alla så har de rödgröna visat att det är precis som Arjeplogborna säger – att de inte bryr sig ett skvatt.