Jag ägnar avsevärd ansträngning åt att försöka förstå hur politiskt korrekta människor tänker. Vi kan inte avfärda hela PK-ismen med att PK-isterna inte tänker. Gruppen har förstås sin beskärda del av dumskallar men, som Richard Sörman påpekat, gör vi det alltför lätt för oss om vi avspisar hela gruppen som mindre vetande.

För något år sedan råkade jag träffa ett antal framgångsrika unga kvinnor som exempelvis ville ha fri invandring. Jag lyckades hitta något slags begriplig logik i deras tänkande vilket jag redovisade här.

Men det är inte bara unga kvinnor, utan även medelålders, som gillar fri invandring och ser med full förtröstan på Sveriges framtid. Häromdagen träffade jag en av dem, en begåvad och välutbildad person. Hon förklarade att det saknades anledning att misströsta såväl i frågan om invandringen som det tillkommande eftersom hon hade goda grunder att våga hoppas på det bästa.

Hennes argument var rätt bestickande. Hon sa att när hon själv växte upp i en mycket konservativ miljö så var utbildning för kvinnor inget som särskilt prioriterades. Ännu värre hade det förstås varit på hennes mammas och mormors tid, sa hon, vad gällde kvinnors chans att ta sig fram i samhället.

Jaha, sa jag, vad har det med migrationen att göra?

Kvinnor var en förtryckt grupp, förklarade hon. Kvinnor räknades inte med. Ingen trodde att det var lönt att behandla kvinnor som likvärdiga och ge dem chanser att lyckas i livet. Men nu gäller ett annat synsätt och se så mycket bättre det blivit!

Jag sa att jag fortfarande inte fattade vad det hade med migrationen att göra.
Varför skulle det inte vara med migranterna idag som det var med kvinnorna förr i tiden? frågade hon.

Så du menar att somalierna representerar samma underutnyttjade tillskott till den svenska ekonomin som kvinnorna gjorde för femtio år sedan eller mer?

Hon log lite uppmuntrande som för att antyda att jag slagit huvudet på spiken. Själv blev jag rådlös. Det kändes som att ha blivit fångad i en lavin av tvingande politisk korrekthet. Hur skulle jag kunna kravla mig ur den fällan?

Först måste jag ju nedgöra myten om patriarkatet och det strukturella förtrycket av kvinnor och förklara för denna intelligenta kvinna att hennes mormor troligen inte alls varit ett offer för någon könsmaktsordning utan att hela den berättelsen är en social konstruktion uppfunnen av kvinnorörelsen och accepterad av männen bara för att de lärt sig genom årtusendena att inte stå beslutsamma kvinnor emot. Snacka om uppförsbacke!

När detta jobb var klart skulle jag dessutom behöva presentera den ovälkomna tanken att alla människor innerst inne inte alls är precis likadana som traditionella svenskar och att det kan bli systematiska och obehagliga spänningar när olika kulturer plötsligt konfronteras med varandra.

Om jag inte lyckades göra upp med dessa två politiskt korrekta myter på vilka den intelligenta damens verklighetsuppfattning åtminstone delvis vilade så hade jag inga trovärdiga argument. För att över huvud taget komma någonstans i detta för mig så bildande och upplysande samtal så måste jag alltså först göra rent hus med några av vårt samhälles fundamentala dogmer. Först då förstod jag den sanna innebörden av berättelsen om hur hjälten Heraklas behövde leda in floderna Alpheus och Peneus i guden Augias stall för att få bort all lort. Jag gick bet på uppgiften att omvända damen i denna fråga.

Jag gick även bet på nästa uppgift som var att finna hållbara argument mot damens enligt min uppfattning orealistiskt optimistiska föreställningar om vart Sverige är på väg. Hon sa att allt såg ljust ut eftersom den svenska ungdomen är så kompetent och självsäkert övertygad om att den kommer att kunna ordna allt till det bästa. Hon illustrerade sin tes med att ge exempel på framgångsrika ungdomar typ några extremfall som hade blivit miljardärer på att konstruera praktiska appar.

Det är klart att det kommer att gå bra för vissa, sa jag. Hon såg på mig som om jag just kommit ut som vänsterpartist. Och? frågade hon uppfordrande.

Jag kom med mitt vanliga resonemang om att det en gång så homogena, jämlika och solidariska Sverige håller på att brytas samman i två delar, ett innanförskapssamhälle och ett utanförskapssamhälle som bråkar med varandra och att vi därför blir som ett Kenya eller ett Brasilien.

Äsch, sa hon. Jag tror på ungdomen.

Visst, sa jag, det går ju bevisligen att leva även i Brasilien. Men det var inte något sådant jag tänkt mig för de kommande släktena.