Den 11 februari läste jag i tidningen Expressen att Migrationsverket vill stoppa utvisningen av dömda terrorister – av humanitära skäl. Om de misstänkta skickas tillbaka riskerar de nämligen att utstå tortyr och förföljelse.

Jag är fullt medveten om att Sverige numera är – eller i alla fall från myndighetshåll ser sig som – en humanitär stormakt. Men ingår det verkligen i en humanitär stormakts uppgifter att värna terroristers väl och ve? Vi vet alla vad som skedde när myndigheterna underlät att utvisa Rakhmat Akilov. Det var säkert angenämt för honom att kunna gå under jord i Sverige, och till och med dra in pengar på att svartjobba hos en viss underhållare och dennes svåger, men för oss andra? Not so much. Särskilt inte för hans offer och deras anhöriga, när han genomförde sitt terrordåd på Drottninggatan för snart två år sedan.

När Migrationsverket nu motsätter sig utvisning av dömda terrorister hånar de oss alla. De hånar de gamla, som en gång byggde upp vårt lands välfärd genom hårt arbete och skötsamhet. De hånar de unga, som snart ska gå ut i livet och som förtjänar att få göra det utan hot om våld och terror. De hånar alla som betalar skatt och drar sitt strå till stacken. Och de hånar alla de människor som drabbats av den terror som redan skakat Sverige.

Migrationsverkets budskap är faktiskt så absurt att det inte borde få passera utan konsekvenser. På fullt allvar menar denna statliga myndighet – bekostad av skattebetalarna – att Sverige, vi alla, ska ta ansvar för att människor som utnyttjar vår demokrati, som hatar oss och vill oss illa och som planerar att mörda så många av oss på det mest bestialiska sätt de kan, ska få en fristad i Sverige för att slippa utstå otrevligheter hemmavid. Det är helt enkelt inte rimligt.

Samtidigt ser vi något av samma tendens även hos våra politiker, om än i light-version. Men tanken finns ju där, det märks tydligt. Det pratas allt mindre om de medborgerliga rättigheterna och alltmer om universella rättigheter, som om nationalstaten på något sätt inte längre gäller. Men eftersom vi lever i en nationalstat så har vi också den hierarki som är oundviklig just i en sådan stat. Medborgare har vissa rättigheter – icke-medborgare andra, och färre. Så är det i alla nationalstater, och på denna hierarki har Sverige byggt det välfärdssamhälle som många idag ser som en självklarhet.

Redan när Sveriges politiker mer eller mindre förser icke-medborgare med i princip samma rättigheter som medborgarna åtnjuter uppstår ett problem, för välfärd är inte gratis oavsett vad vissa vänsterpolitiker tror. Att staten betalar betyder ingenting annat än att skattebetalarna står för notan, och om den blir allt större utan att antalet skattebetalare ökar uppstår enorma ekonomiska problem. Så har exempelvis skett i Örebro, som nu måste spara miljontals kronor på skolan eftersom antalet elever blivit större medan antalet skattebetalande föräldrar inte ökat i samma utsträckning.

Att prata om detta är, enligt många, att ”ställa grupper mot varandra”. Men att ställa grupper mot varandra är just vad politik handlar om, och dessutom en grundförutsättning för att ett samhälle som Sverige ska fungera. Vem behöver mest, och vad ska prioriteras? Det är den ständiga frågan som politiker brottas med, och den är en fråga som i en nationalstat gäller främst medborgarna. Det ingår i nationalstatens natur att icke-medborgare har färre rättigheter.

Sedan kan man förvisso ifrågasätta nationalstaten som idé. Det är det många som gör, och det är väl fullt naturligt att man funderar och filosoferar om olika sätt att skapa samhällen. Men det går inte att bortse från den och plötsligt strunta i den, och dess hierarkier, bara för att man plötsligt vill vara en ”humanitär stormakt”.

Man kan heller inte bortse från medborgarnas rätt till trygghet i sitt eget land, så som Migrationsverket nu lättvindigt och sorglöst gör. En värdegrund som sätter dömda terrorister före deras potentiella offer är helt enkelt inte en bra värdegrund. Det är direkt flum.

Vi svenskar har inget som helst ansvar för vad som händer med dömda terrorister när de utvisas till sina hemländer. Var och en ansvarar själv för sina handlingar och den som är beredd att mörda oskyldiga människor på grund av hat mot ett öppet demokratiskt samhälle har förverkat sin rätt till vårt engagemang. De får helt enkelt stå sitt kast även om det innebär att de råkar ut för samma sak i sina hemländer som de utan att tveka har utsatt, eller velat utsätta, andra för.

Därför ska domstolen naturligtvis inte ta hänsyn till sådant dravel från Migrationsverket utan, om bevisningen håller och de misstänka förklaras skyldiga, döma ut lagens strängaste straff. Det är det svenska samhället och de svenska medborgarna värda, helt enkelt.

Migrationsverket får sitt uppdrag från riksdag och regering – det vill säga medborgarna – och därmed bör de också agera i medborgarnas intresse. Att protestera mot utvisning av dömda terrorister torde alltså gå helt emot Migrationsverkets uppdrag.