Den som vill hitta intressanta ämnen att skriva om i Sverige idag har inga problem. Igår den 15 februari läste jag att Ulla Gustavsson fått sparken från sitt jobb som ordförande för Svenska Simförbundet för att hon kritiserat religiös klädsel på barn.

’Slöjan är ett religiöst, politiskt och sexistiskt plagg. I Riksidrottsförbundets värdegrund är jämställdhet viktigt och slöjan står för något annat. När sådana bilder visas normaliserar de förtrycket’, sa hon till tidningen Aftonbladet.

Kommentaren fällde hon efter att ha Riksidrottsförbundet lagt upp en bild på en flicka i slöja på sin hemsida. Inte för att Ulla Gustavsson på något sätt misstyckte att Riksidrottsförbundet lade upp en bild på en idrottande flicka med invandrarbakgrund, naturligtvis – utan för att hon, i likhet med majoriteten av svenska folket, anser att det hade gett betydligt bättre signaler med en bild på en flicka utan det förtryckande klädesplagget.

Ulla Gustavsson har naturligtvis fullkomligt rätt. En hijab är verkligen inget vanligt, alldagligt plagg för unga flickor, utan ett plagg som i grunden bygger på att flickors och kvinnors frihet ska begränsas. Ändå är det dessa negativt särbehandlade flickor som lyfts fram av Riksidrottsförbundet. Bara det är ren skandal. Att det sedan leder till avsked att kritisera normaliseringen av detta frihetsbegränsande plagg är att sätta både demokrati och yttrandefrihet ur spel.

Det är i sanning märkligt att beslöjade barn ska väcka en sådan instinkt hos så många politiskt korrekta att försvara sedvänjan. Man kunde annars tro att sekulariserade svenskar, och kanske särskilt de som har hjärtat till vänster eftersom vänstern traditionellt varit skarpt kritisk mot religiösa seder i största allmänhet, istället borde igång på det orättfärdiga i att redan från tidig ålder utsätta flickor för negativ särbehandling. I ett land där orden hon och han successivt byts ut mot hen redan på dagis, på grund av att alla ska vara jämställda, och där flickor i mesta möjliga mån ska uppmuntras att välja leksaker som av tradition brukar anses som ”pojkaktiga” borde det blir kollektivt ramaskri när små flickor göms undan bakom en slöja.

Ulla Gustavsson borde lyftas fram som en förebild för jämställdhet istället för att avskedas.

Det gemene man troligen funderar över nu är varifrån kraven på Gustavssons avsked kommer. Det räcker med att vistas ute bland människorna i vårt hyfsat jämställda land för att förstå att en majoritet av medborgarna är helt emot att barn beslöjas eftersom det är en sedvänja som är otvetydigt könsdiskriminerande. Så vem eller vilka tar sig tid, och rätten, att kräva någons avgång på grund av att denna inte ser gillande på könsdiskriminering? Och vilka är de dönickar i ledande ställning som är naiva nog för att gå på deras linje?

Det finns krafter i samhället idag som hävdar att många flickor frivilligt bär hijab. Så kan det säkert också vara. ”Om mamma ska, då ska jag också” liksom, och det är ingenting konstigt med det. Jag minns att jag själv som barn brukade stappla omkring i mammas högst obekväma, högklackade innetofflor och satte på mig en av hennes hattar därtill, och tyckte det var jättespännande att få känna mig vuxen. Och mamma tillrättavisade mig inte; förmodligen hade hon själv lekt vuxen i sin mammas kläder en gång i tiden.

Däremot skulle min mamma aldrig ha sagt ja till att jag skulle klä mig i obekväma vuxenkläder till vardags, om jag så hade skrikit mig blå. Min mamma ville att jag skulle ha bekväma kläder, att jag skulle kunna leka som de andra barnen, vare sig jag klättrade i träd eller lekte med dockor.

Det är här hijaben skiljer sig så markant från alla andra klädesplagg. Det är ett plagg som inte bara symboliserar en religion utan som också symboliserar en sedvänja där flickor och kvinnor anses oanständiga om de inte döljer sitt hår.

Naturligtvis är det än värre med burka och niqab, som tvingar kvinnan att gömma undan allt utom ögonen. Och hittills har åtminstone jag sett ytterst få flickebarn i detta djupt kvinnokränkande plagg. Men anledningen är densamma. Flickan – kvinnan – ska dölja sig för männen, annars är hon oanständig och därmed ett lovligt villebråd för män som inte förmår hantera sin egen sexualitet.

Oavsett om ett barn tar på sig slöjan frivilligt, eller utsätts för press från föräldrarna, är det med andra ord ett oskick i varje demokratiskt land. Inte bara för att det signalerar att små flickor är sexuella varelser – utan också för att det signalerar att små flickor dessutom bör ta ansvar för vuxna mäns sexualitet.

Därför borde det svenska samhället hjälpa de föräldrar, som själva har svårt att förstå den frihet som råder i en demokrati och som kanske därför inte förmår förklara för en liten flicka vad det egentligen innebär att bära hijab. Den hjälpen ges bäst med hjälp av en lagstadgad åldersgräns.

Kvinnor som använder hijab helt av fri vilja då? Varsågoda att fortsätta med det! I Sverige har vi nämligen ett fritt val, till skillnad från i huvuddelen av den muslimska världen. Att markera med ”hijabdagar” och skriva långa pekoral om stolta ”hijabistas” är bara ett spel för gallerierna. Det är pinsamt uppenbart att det huvudsakliga målet för dessa aktivister endast är att dra fokus från det klädtvång som gäller för miljontals kvinnor i världen.

Med avskedandet av Ulla Gustavsson kan man dessvärre konstatera att strategin hittills är lyckad. Vi har fått ett samhälle där yttrandefriheten inskränks genom hot, och verkställande, om avsked. Vad blir det kvar? I värsta fall en mjäkig tysthetskultur där ingen längre vågar stå för det goda och sunda samhället, av risk för att stå utan att gå från hus och hem – samtidigt som en stor grupp flickor och kvinnor offras på den politiska korrekthetens altare.

Jag tror inte att det kommer att gå därhän. Jag tror – jag måste tro – att majoriteten av svenskarna, infödda såväl som utlandsfödda, fortsätter att stå upp för jämlikhet och jämställdhet och inte låter sig skrämmas.