För halvtannat sekel sedan började socialistiska idéer få spridning i vårt land. Ibland tänker jag med respekt och nästan beundran på vad de tidiga arbetaraktivisterna lyckades med. De fick inte in sina artiklar i klassfiendens tidning – redan då Dagens Nyheter – och startade därför egna tidningar. De tyckte inte att arbetarklassen var tillräckligt bildad så de startade bildningsförbund. De tyckte inte att de politiska partierna dög något till så för 130 år sedan startade de det socialdemokratiska partiet. De menade att de privata handlarna skörtade upp arbetarklassen och därför startade de Kooperativa Förbundet med Konsumbutiker över hela landet. Och dessutom sjukkassor, begravningskassor, arbetslöshetskassor och en massa andra institutioner på vilka de lyckades bygga ett stabilt och långvarigt maktsystem när de så småningom med demokratiska metoder fått kontroll över staten.

Detta var under lång tid var en framgångssaga som sömlöst gled ihop med den spännande berättelsen om det lovande framtidslandet Sverige. ”Vi byggde landet” skröt socialdemokraterna och inte utan viss trovärdighet. Numera har båda dessa skildringar förlorat sin lyskraft. Det kommer troligen en tid när nya stolta sagor börjar spinnas. Människor vill ha upplivande sägner om sig själva.

Men tiden är inte riktigt mogen, för vi som representerar det politiskt inkorrekta tänkande och det sunda förnuft och konservativa värderingar som kommer att bli nästa dominerande stora politiska mönster i Sveriges historia saknar ännu fullt självförtroende. Till hälften litar vi på oss själva, till hälften skäms vi eftersom vi fortfarande låter oss påverkas av PK-isternas smutskastning av folk av vår sort.

Vårt stämningsläge idag är ungefär som arbetarklassens under 1800-talets slut. Arbetarklassen var visserligen havande med framtiden, men det kunde ju dess enskilda ledamöter inte vara så alldeles säkra på. Även om arbetarklassens aktivister inte nödvändigtvis trodde på våldsam revolution så hade de ett nog så omvälvande budskap avseende det framtida samhällets konstruktion. Det är klart att den tidens makthavare ogillade detta och gjorde vad de kunde för att svärta ned socialdemokraterna, deras ledare, deras budskap och allt de stod för.

Jag tror att den tidens makthavare betedde sig mot socialisterna ungefär som vår tids PK-istiska makthavare försöker hantera sådana som läser den här bloggen, det vill säga brunsmeta, rasiststämpla och förklena. (Själv utnämndes jag till ”demokratins främste dödgrävare” för ett tag sedan. Det känns lite ärofyllt även om det i sak förstås är helt bakvänt.)

Därför tror jag också att det kommer att gå för de konservativa som det för hundra år sedan gick för socialisterna, nämligen framåt. Och det är inte utan att man känner igen sig i litterära skildringar av arbetarnas känslor. Stockholmsskildraren Per Anders Fogelström skriver så här om hamnarbetaren Tummen i Mina drömmars stad som handlar om åren 1860 – 1880:

Tummen hade börjat agitera för en hamnarbetarnas egen förening. Motståndet var geléartat, samtidigt segt och dallrande, ängsligt undanglidande… Tummen blev bitter ibland. Han kunde erkänna att riskerna var stora för dem som gick med. Fast något måste väl göras ändå, några måste väl offra sig? För övrigt fick de väl dröja med att framträda öppet, handla först i det rätta ögonblicket… Men många ville inte offra sig, de fick offra tillräckligt för att försörja hustru och barn… Kanske allt skulle ordna sig så småningom – utan kamp… [En jobbarkompis till Tummen var den försiktigare Henning, som såg lite annorlunda på sakerna.] Några måste gå i bräschen för att få till stånd en ändring. Men de som offrade sig skulle också offra sina familjer. Och Henning kunde inte offra familjen för klassen.

Krystad liknelse? Jag tycker den är på pricken. Sådär har folk låtit, åtminstone fram till för ett par år sedan när luften började gå ur PK-isterna. En fördel med den historiska parallellen är att det ger kurage att tänka på att det var just framtidens vinnare som stod där och hummade och inte vågade tala ur skägget. Så gör det.