Hur mycket kostar invandringen till Sverige? Jag har funderat mycket på det. Tyvärr är det svårt att få ett klar och tydlig information om den saken. Ämnet verkar tabubelagt. Politiker ger anmärkningsvärt lite om ens någon information till oss väljare, vare sig före eller efter riksdagsvalen. Massmedia, som kan lägga ner mycket tid och spaltkilometer på att utreda alla turer omkring kostnaderna för Nya Karolinska, ägnar förstrött eller inget intresse åt att klara ut för oss läsare vad invandringen kostar. Med risk för felaktigheter och missförstånd tvingas den enskilde väljaren på egen hand försöka bilda sig en uppfattning. Det som följer är några av mina trevande försök att orientera mig om saken:

Kostnaderna för invandringen till Sverige består av två delar. Dels kostnaderna för mottagandet, dvs kostnader för migrationsverket under utgiftsområde (uo) 8, integration under uo 13 och nystartjobb under uo14.

Under senare år var kostnaderna:

2015: 33,6 mdr
2016: 60,4 mdr
2017 : 69,9 mdr
2018: 48,5 mdr
2019: 37,0 mdr (budget)
2020: 31;6 mdr (prognos)
(Källa: finansdepartementet)

Den andra delen av kostnaderna är den del av offentlig konsumtion (skola, sjukvård, rättsväsende osv) och transfereringar (försörjningsstöd och alla andra former av bidrag) som går till invandrare efter avdrag för de skatter som invandrare betalar in. Ett seriöst försök att beräkna dessa kostnader gjordes år 2009 av professor Jan Ekberg i ESO 2009:3. (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) Han kom fram till en grov uppskattning av kostnaderna avseende år 2006 till 1,5-2% av BNP, (vilket tillämpat på år 2018 skulle innebära 1,5-2% av 4580 mdr eller 68,7-91,6 mdr) Siffran gäller de kostnader som överförs från inrikes födda till utrikes födda och inrikes födda barn till två utrikes födda föräldrar, (som enligt Ekberg år 2006 uppgick till 1 530 000 personer) Om man ska få fram de sammanlagda kostnaderna skall, såvitt jag kan utläsa, adderas migrationsverkets kostnader. (Det finns här troligen en viss risk för en mindre överlappning) Totalkostnaderna 2018 skulle då hamna på i storleksordningen 117,5-140,1 miljarder sek. Denna siffra kan, med samma beräkningsmetod, vara betydligt högre 2018, eftersom den befolkningsgrupp som avses nu är betydligt större än den var 2006.

Joakim Ruist och Lennart Flood utförde en beräkning i bilaga 6 till långtidsutredningen 2015, avseende siffror gällande år 2013. Resultatet blev att 26 miljarder per år, eller 0,7% av BNP, överförs från inrikes födda till utrikes födda. Migrationsverkets kostnader var dock endast inräknade till viss del. Kostnaderna för inrikes födda barn med en eller två utrikes födda föräldrar hade också lämnats utanför. Adderas dessa två poster bör kostnaderna hamna på någonstans i storleksordningen 60-70 miljarder. Detta gäller alltså tiden före den stora invandringen från 2015 och framåt. Med stor sannolikhet är siffran betydligt högre idag.

En senare utredning, ESO 2018:3, ”Tid för integration….” av Joakim Ruist visade att 690 000 flyktingar år 2015 kostade 41,5 miljarder. Prognosen framöver är en nettokostnad på 74 000 sek per år och genomsnittlig flykting, eller ca 51 miljarder sek per år. Efter en inledande period då den genomsnittliga flyktingen lever på bidrag följer en period då flyktingen arbetar och betalar skatt. Därefter går flyktingen i pension. De skatter som hinner betalas in täcker inte de kostnader som uppkommer före och efter perioden med arbete. Nettoeffekten, sett över flyktingens livstid, blir en årlig nettokostnad för det offentliga på 74000 per (genomsnittlig) flykting. Nuvärdet av denna kostnad blir, med 2% ränta, 2,2 mkr sek. För 690 000 flyktingar blir nuvärdet av den totala diskonterade kostnaden 1 518 miljarder sek. Det förhållande som bör uppmärksammas är att dessa flyktingar aldrig under sin livstid i Sverige klarar av att ”bli lönsamma”. Allt tal om att flyktingarna så småningom kommer att bidra ekonomiskt till Sverige kan alltså nu avfärdas.

Studien ovan omfattar bara en begränsad grupp av 690 000 flyktingar. Det är rimligt att anta att totalkostnaderna är betydligt högre för samtliga utrikes födda och deras inrikes födda barn med en eller två utrikes födda föräldrar. Den 31 december 2017 fanns 1 877 050 utrikes födda i Sverige. (Enligt SCB) Dessutom finns ca 500 000 inrikes födda barn med två utrikes födda föräldrar samt barn med en utrikes född förälder. Hur mycket kostar alltså dessa? Jag hittar inget bra svar på den frågan. Jag tvingas konstatera att om jag ska tro på forskarna ovan bör svaret ligga någonstans mellan 60 och 140 miljarder per år. Jag tror att siffran är ännu högre. Men jag kan inte bevisa det. Det är troligen inte heller meningen. Som väljare ska jag hållas i okunnighet. Men regeringen borde ta fram och redovisa den informationen fortlöpande.

Varför är det viktigt att känna till dessa kostnader? Det handlar om demokrati och om Sveriges nationella suveränitet. Om svenska väljare inte får veta hur mycket skattepengar som spenderas på invandring blir det omöjligt att fatta upplysta beslut på valdagen. Demokratin försätts ur spel. Det väljarna får veta är på sin höjd vilka partier som vill öka invandringen (Mp, C och V) vilka som vill begränsa den (S och M) samt vilket parti som vill ta ner den till ett minimum (SD). Men om väljarna ska kunna ta ställning borde det vara en demokratisk självklarhet att partierna redovisar åtminstone i grova drag hur många invandrare de planerar för och hur mycket det kommer att kosta. Även väljare som tycker att Sverige bör betala för invandringen – avsikten är ju att hjälpa flyktingar, inte att tjäna på dem, eller hur? – behöver veta vilka summor det handlar om. Annars väljer man ju helt i blindo. Rimligen har man en gräns för hur mycket man vill att hjälpen ska få kosta. Hur många tycker att 1 518 000 000 000 är lagom?

Om vi antar att vi (inrikes födda) betalar 140 miljarder per år (troligen mer) för utrikes födda och deras barn så är det 2,5 gånger vad det svenska försvaret kostar och tre gånger hela det svenska rättsväsendet och nästan två gånger hela UNHCR:s årsbudget. Många säger att ”Sverige har råd med invandringen”. Hur kan man veta det, om man inte känner till beloppet? Uppenbarligen har vi inte råd med tillräckligt försvar, tillräckliga löner till poliser och sjuksköterskor eller tillräckligt god åldringsvård. Att säga sådant anses vara att ”ställa grupp mot grupp”. En uppmaning till att blunda för verkligheten och att hålla tyst.

Man bör också komma ihåg att en svensk krona ger 40-50 gånger mer i köpkraft i många av de länder invandrarna kommer ifrån. Om vi hjälper 2 miljoner migranter i Sverige kan vi kanske för samma belopp hjälpa 80 miljoner på plats. Vilket är mest humant? Att hjälpa människor som har pengar och kraft att ta sig hit eller att hjälpa dem som har det för svårt för att kunna ta sig någonstans?

En gång i tiden har Sverige undertecknat ett antal internationella konventioner som idag anses ligga till grund för vår migrationspolitik. Våra politiker anser att Sverige måste följa konventionerna och därmed har vi inte längre något val. Jag säger inte att besluten att underteckna internationella konventioner inte har fattats i demokratisk ordning. Men man kan idag ifrågasätta om politiker och väljare då insåg de långsiktiga konsekvenserna tillfullo. Det är också tydligt att konventionerna kan tolkas olika. Våra Nordiska grannländer tycks göra andra tolkningar än Sverige. Kanske är det tid att för en gångs skull ta upp och diskutera innehållet i de konventioner som vi så slaviskt anser oss böra följa. Är de verkligen fortfarande fullt adekvata och ändamålsenliga för vår tid? Det förefaller som om svenska väljares valmöjligheter – och med det själva demokratins funktionssätt – idag är underordnad dessa konventioner. Kostnaderna för svenska skattebetalare att följa konventionerna blir vad de blir, allteftersom människor från hela världen väljer att ta sig hit. Det kan tyckas att vi givit upp vårt nationella självbestämmande på denna punkt. Det är inte längre svenska väljare som genom demokratiska val kan avgöra vilken migrationspolitik vi ska bedriva och vilka belopp vi vill betala för den.

Är detta en rimlig ordning?

Sven Robach är pensionerad civilekonom med universitetspoäng i historia, filosofi och teologi. Han har varit verksam inom statlig förvaltning, finansbolag och tillverkningsindustri, senast som etableringschef på ett färgföretag.