Populism och populist är ord som kommit att användas som slagträ. När argumenten tryter går det alltid att drämma till motståndaren med ”du är ju populist” för att få slut på eller helt slippa en diskussion. Tanken är givetvis att den som får sig tillmälet kastat i ansiktet skamset ska dra sig tillbaka och på så sätt vika ner sig. Ungefär som ”nazist”, ”fascist”, ”rasist” och ”brunråtta” traditionellt har använts som demoniserande, marginaliserande och utmobbande hatepitet när bristen på sakargument är skriande eller när inget annat återstår.

SVT Text låter berätta att: ”S, MP, C och L säger sig samarbeta för att stoppa extremism och populism.”

Vad innebär det? Kanske går tankarna så här:

”De som inte tycker som vi – De goda och fina och moraliskt högtstående – är extrema och står för populism. Vi måste således stoppa dem. Populisterna måste tystas. Och alla som inte tycker som vi hatar oss. Att ha en annan åsikt än den rätta är givetvis ett tecken på hat. Rent av populistiskt hat. Det måste brännmärkas. Det är ett beteende som kännetecknas av extremism.”

Det klassiska sättet att få tyst på motståndare är att skrämmas, att hota med allehanda påföljder som utfrysning, socialt förtryck och stopp i yrkeskarriären. När det gäller oberoende medier är den uppenbara skrämseltaktiken att hota med exempelvis utestängning, indragna tillstånd och åtal för hets mot folkgrupp – allt för att stoppa dessa misshagliga kanaler.

Den här metoden att bruka ”populism” och ”populist” i gravt nedsättande betydelse används av PK-folket inte bara för att smutskasta enskilda individer utan också för misstänkliggöra hela länder. Länder med fel regimer, som Ungern, Italien, Österrike och Polen, utsätts systematiskt för verbala påhopp, inte minst av mästrande PK-politiker som Margot Wallström, och kallas ständigt något i stil med populistiska högerregimer. Det spännande är ju att dessa glashuspolitiker av Wallströmtyp, som är så pigga på att ösa ut sitt hat mot dessa länders så moraliskt defekta politiker, inte ställer sig frågan varför dessa politiker i Ungern, Italien, Österrike och Polen kommit till makten och varför deras folkliga stöd är så starkt. Ett av skälen är rimligen att Ungern, Italien, Österrike och Polen styrs av partier som betonar respektive lands suveränitet, rätt till självbestämmande och inte sjunger globalismens lov.

Folk väljer således bort de gamla partierna, de gamla etablissemangen, för att de inte svarar upp mot vad väljarna i respektive land önskar och vill ha. Att inte försvara nationalstaten är ett gravt misstag och att kalla dem som inte vill radera ut nationsgränserna och verka för gränslös globalism för populister är inget smart drag.

För mig är populism synonymt med folkvilja. Därför är det självfallet besvärande för politikerklassen – folkets formella företrädare – när folket inte gör eller tycker det som politikerklassen påbjuder. Men att konsekvent gå emot folkviljan kan inte vara en framkomlig väg. Därför är det så absurt när man (dvs PK-folket) klassar demokratier som Österrike, Ungern, Italien och Polen som varande icke-demokratiska, när de helt enkelt bara följer folkviljan och exempelvis propagerar för reglerad invandring och för ett bevarande av respektive lands kultur, seder och traditioner.

Väl att märka är också att dagens makthavare i dessa fyra länder inte kommit till makten genom statskupper eller liknande metoder, utan de har blivit valda i öppna och fria val. Väljarna har alltså valt bort etablissemangen. Det är vad som verkligen stör PK-folket och som får de att tala om ”hot mot demokratin” när fel partier blir valda. Men visst är det märkligt och rent av roande att man misstänkliggör demokratin när väljarna i exempelvis Ungern röstar fel!

Vad har då de traditionella partierna – den politiska eliten om du så vill – gjort för att möta den framväxande populismen och tillhörande populistpartier? En vanlig metod från etablissemangens sida är att visa sin moraliska och intellektuella överlägsenhet över dessa okunniga skockar; en typisk vinkling är att frammana bilden av populistsympatisören som genomkorkad – gärna en skinnskalle med järnrör – som inte begriper bättre. Ett bra exempel i nutid är ju Hillary Clinton, som med illa dolt förakt kallade Trumps obegåvade väljare för ”deplorables” (ungefär: beklagansvärda). Och den som leder ett populistparti är givetvis inte bättre. Det är snarare en elak och ond person som bara vill omvärlden illa och som dessutom sägs ha ytterst tvivelaktig bakgrund, oftast påstådd brun.

Hur har det gått? Har den här smutskastningstaktiken varit framgångsrik? Nej, det är uppenbart att så inte varit fallet. Populismen, folkviljan, är för stark. Den knäcks inte så lätt, och i varje fall inte av de etablerade politiska etablissemangen.

Så att ”stoppa populismen” kommer att visa sig vara ytterst svårt, åtminstone med demokratiska medel. Och så länge som PK-politikerna inte lyssnar på folkopinionen och fortsätter att gå på tvärs mot de egna medborgarna – populisterna! – kommer populismen att bestå; väljarna föredrar självfallet partier som företräder, inte motarbetar, dem.

I en demokrati bestämmer folkviljan.

Rolf Oward är copywriter och översättare som kört egen låda i över 30 år. Arbetat en hel del i Kista, till och med startat företag där. Formellt: fil kand, fil lic, DIHR. Hyfsad i spjut (61,14). Mer och mer förvånad och irriterad över hur Sverige styrs och hur PK-tänkandet fått in sina tentakler i stort sett överallt.