Kom Eugenie, för Guds skull, det här blir olidligt…

– Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi..

Detta är ett berömt citat från Röda rummet av Strindberg (Den som vill läsa hela kapitlet kan se här ).

Strindberg beskriver motsättningen mellan de besuttna och de obesuttna, mellan överklassens omedvetna högmod och underklassens elände, som tvingade den till bitter realism. Det var en konflikt lätt att beskriva. Det var en tvekamp mellan två stridande, bundna vid varandra som två fornnordiska kämpar, förenade med ett rep om bådas liv. Detta ömsesidiga beroende tvingade med tiden fram en länge hållbar kompromiss.

Konflikterna idag gestaltar sig annorlunda. Välgörenhetstanterna har blivit professionella. De sitter i sina kontor, oåtkomliga för det hån som snickarn uttryckte ovan. De utsätts däremot av kritik från massmedia, därför att de inte tillräckligt månar om välfärdssamhällets klienter, eller rättare sagt främst vissa av dess klienter: invandrarna.

I stället för en tvekamp har vi fått en trekant: Överheten, de nya, professionella välgörenhetstanterna och de med dem lierade: massmedia och den urbana övre medelklassen är den ena kanten. Invandrarna i sina getton är den andra kanten. De gamla områdena i små städer och på landsbygden är den tredje kanten, övergiven av utvecklingen och av de två andra.
Denna tredelning av det svenska samhället har först nu börjat bli uppmärksammad.

Anledningen till att den så länge förblivit obeskriven är koalitionen mellan de två första kanterna i samhället. Välfärdsstatens professionella och deras politiska stöd – de sju gamla partierna – har nytta av invandrarna. Dessa kan förse välgörenhetens nutida intressen med otaliga, oändliga argument för fortsatt expansion.

Invandrarna har inget emot att bli politiskt utnyttjade. De tjänar på det och betalar enbart små bråkdelar av de med den fortsatta expansionen förenade kostnaderna. De är nettobidragstagare. Just denna lättåtkomna försörjning är i många fall anledningen till deras invandring.

Somalier är mest nöjda med sin livssituation av alla grupper i Norge, trots sin enligt nordiska synsätt eländiga situation:

For nå har det seg slik at somaliere i Norge er på på bunn av alle statistikker, de er nesten ikke sysselsatt, betaler nesten ikke skatt til fellesskapet, har høyt forbruk av trygder og stønader, de lider under trangboddhet, føder mange barn som de egentlig ikke har råd til, mange er enslige forsørgere da de er (norsk) skilt, barna deltar i liten grad på fritidsaktiviteter, flere av dem er kriminelle og det i ung alder, ja, de har rett og slett mange levekårsutfordringer – men skårer høyest av alle på nettopp på spørsmålet om hvordan de selv er fornøyd med livskvaliteten.

Denna paradox – har det sämst, trivs bäst – säger sig vissa ha svårt att förstå. Varför det? De har kommit hit för att bli försörjda. De blir försörjda.

Det är andra som missgynnas. Det är de som befinner sig på den tredje kanten.
Det är inte främst förhållandena i Sverige som gör att dessa – boende i mindre städer och på landsbygd, äldre, lågutbildade och ofta arbetslösa – kommit att uppmärksammas. Det är reaktionen från dessas motsvarigheter i Frankrike, uttryckta bland annat och främst genom De gula västarnas revolt, som kommit situationen i Sverige att så smått börja uppmärksammas.

Det är en del av den franska ursprungsbefolkningen som revolterar. Invandrarna står tysta bredvid. De känner sig inte berörda. Och det är de inte. De trängs i förorterna, nära de större städernas arbetsmarknader och sociala omvårdnad. De känner sig inte träffade av globaliseringen – trots att de själva är just ett resultat av denna. Deras situation förändras inte. De är inte bilberoende. De behöver inte bli förbannade över att hastigheten sänks från 90 till 80 kilometer i timmen och att skatten på drivmedel höjs.

Samma politik genomför den nya regeringen i Sverige: miljöskatter som gör bil- och flygåkande dyrare och besvärligare. Samtidigt fungerar tågen allt sämre. Näringslivet utarmas, vilket inte kan skyllas på regeringen. Den kan snarare kritiseras för löften, omöjliga att hålla om att hela landet skall leva – löften som lurat väljare och deras lokala företrädare. De som lämnar för att flytta till större städer är de mer välutbildade och de klyftigare. (Anna Kinberg Batra hade rätt).
Kvar blir allt fler orter med glesare näringsliv och bebyggelse och torftigare intellektuell och kulturell miljö.

Ingen bryr sig. Invandrarna i gettona är nöjda. Och skulle de känna sig missnöjda bränner de lite bilar och skolor och får så nya insatser.

I storstädernas kärnor bor vinnarna. Det är den politiska korrekthetens kärntrupper. De ser globaliseringen vidga deras livsrum, ekonomiskt, socialt och kulturellt. De är rörliga i sinnet och i rummet. De har redan så långt avlägsnat sig från sina orörligare landsmän att de inte ens ser dessas svårigheter. Sitt sociala samvete håller de lugnt genom att måna om de invandrare som de har nära sig, i förorterna.

Från denna miljö kommer Macron. Han blev totalt överrumplad av De gula västarnas rörelse. Löfven har en annan bakgrund, men hans aktiva partivänner är urbana medelklassare (de flesta av gråsossarna har redan gått över till SD). Miljöpartiets sympatisörer är så utpräglade urbana globalister att de nästan framstår som karikatyrer.

Revolten har kommit i Frankrike. Landet har högre skattekvot och lägre tillväxt än Sverige. Det är mer sönderreglerat och dess elit är mer homogen än vår. Men också här lever vår elit farligt. Kanske blir det inte en öppen revolt som i Frankrike. Det beror i så fall att vi har ett skickligare populistiskt parti i SD än motsvarigheten i Frankrike.

Mp:s och L:s kollaps är en förvarning. Till allt det som har beskrivits ovan kommer den andliga fattigdom som så väl beskrivits av Kjell Westö att jag citerar honom. Ordet ”socialism” kan utbytas mot vilken som helt annan ideologibeteckning.

”Jag vet att jag var en dålig agitator”, sa Ivar sorgset … ”Det spelar ingen roll, sa Henning oberört …min poäng, Ivar, är att jag stod och lyssnade till dig då … Du trodde inte på det du sa. Du har ingen tro, och du har aldrig haft någon. Du ogillar borgare och kapitalister men du har inget att erbjuda i stället. Du har alltid vetat att socialismen är bara dunster och att människans natur ställer hinder i vägen för alla utopier. Du menar väl, men du tror inte på människans godhet och du är för intelligent för att tro på sagor. Och ändå framhärdar du i att låtsas att du tror”…
(Kjell Westö: Där vi en gång gått).