Det råder numera sedan kanske tjugo år tillbaka en besvärande känsla av att västerlandet är fel ute. Vari felet ligger vet man inte. En del – som i 2019 års svenska regeringsförklaring – inleder med att peka på populismen:

Runtom i Europa breder högerextrema rörelser ut sig. I flera länder har krafter med en antidemokratisk agenda nått ända fram till regeringsmakten. Men i Sverige står vi upp för människors lika värde. Vi väljer en annan väg.

En skolad men numera avfällig marxist som jag kan inte läsa detta utan att tänka på Marx och Engels stridsskrift från mitten av 1800-talet som inleds så här. Läs ”populism” i stället för ”kommunism” för att komma i stämning:

Ett spöke går runt Europa — kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter har slutit sig samman till en helig hetsjakt mot detta spöke, påven och tsaren, Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser [kunde idag vara påven och EU, Annie Lööf, Angela Merkel, Dagens Nyheter, Georg Soros och franska poliser; PEs anmärkning].

Var finns det oppositionsparti som inte utropas som kommunistiskt av sina regerande motståndare, var finns det oppositionsparti som inte slungat tillbaka den brännmärkande beskyllningen om kommunism såväl mot de mera framskridna oppositionella som mot sina reaktionära motståndare?

Två olika ting framgår av detta faktum. Kommunismen erkänns redan av alla europeiska makter som en makt.

Det är hög tid att kommunisterna öppet inför hela världen framlägger sin åskådning, sina mål, sina syften och gentemot sagan om kommunismens spöke ställer ett manifest av partiet självt. Med detta som mål har kommunister av skilda nationaliteter samlats i London och utarbetat följande manifest, som publiceras på engelska, franska, tyska, italienska, flamländska och danska språken.

Marx och Engels sista punkt visar att kommunismen år 1848 var mer globaliserat välutvecklad än populismen är idag eftersom den hade lyckats samla sig och till en internationell programförklaring som samtidigt publicerades på sex språk. Det borde även vår tids europeiska populistpartier göra för definiera sin agenda, bli lite seriösa och slippa anklagas för att sakna politik.

Om man kan lära något av historien, vilket man enligt omdömesgilla personer inte kan, så är detta en möjlig fingervisning om en framtida historia. I båda fallen handlar det om framväxten av en etablissemangen nedvärderad och föraktad opposition, kommunisterna respektive populisterna.

Kommunisterna lyckades efter avsevärd inre förödelse, förvandling och avknoppning i ibland mindre våldsbenägna rörelser – den svenska socialdemokratin till exempel – ändå sätta sin prägel på hela 1900-talet. Det var oförsiktigt av makthavare att föraktfullt avskriva dem som obildade och beklagansvärda (påminner om ”deplorables”) vilket faktiskt skedde.

När ska populistpartierna mogna så långt att de kan formulera ett gemensamt Populistiskt Manifest på samma vis som tidigare kommunisterna?

Nu till den andra delvis överlappande omläsningen. I den här sammanfattande bilden från min historiebok redovisas de elva svenska historiska epokerna sedan mitten av 1200-talet.

Tre saker bör påpekas.

För det första indelas det hela i tre ekonomiska tidevarv (som Sverige förstås delat med anda länder), feodalismen, nationalismen och industrikapitalismen, var och en med sin speciella uppsättning institutioner, produktionsmetoder, regler, beteenden, tankevärld och livsstilar.

För det andra är tidevarven, även om de är olika, konstruerade på samma sätt. Först kommer en grundarperiod när det nya ekonomiska systemet bygger sitt fundament, i allmänhet under envåldshäskare som Birger Jarl och Gustav Vasa. Sedan tar de rika – ”herreskiktet” som under industrikapitalismen uppträder som just kapitalistklassen – över makten. Detta kan i längden inte tolereras så centralmakten representerad av exempelvis det karolinska enväldet och vår tids politikervälde tar makten och sätter de rika på plats till de kör sig själva i sank.

För det tredje skulle politikerväldet enligt beräkningarna i min historiebok ha kört sig själv i sank redan i början av 1990-talet och ersatts av något annat. Kanske är det detta skeppsbrott som pågår inför våra oförstående ögon. Problemet är att nästa tidevarv, alltså det stora projekt som kommer att ersätta feodalismen, nationalismen och industrikapitalismen, ännu är lika oklart och ansiktslöst för vår tids människor som industrikapitalismen var för det Sverige som bevittnade den karolinska diktaturens krasch år 1718.

Då tog frihetstiden över vilket var jobbigt för samtiden men på sikt oerhört löftesrikt. Epoken kallas också upplysningstiden och ledde gradvis till kapitalismens framsteg. Men det var stökigt på vägen. Gamla institutioner bröt samman. Det karolinska enväldets dominerande sociala skikt som tog alla skattepengarna, den karolinska krigsmakten – motsvarande vår tids välfärdsindustriella komplex – slogs i spillror.

Själv kan jag inte se hur det skulle kunna gå på något annat sätt nu. Historien visar hur världar slås i spillror och andra världar byggs på deras ruiner. I det perspektivet betraktar jag dessa dagars svenska politik. Jag kan inte se annat än sönderfallstendenser som inte bygger något värdefullt utan bara rensar plan för något okänt som kommer. Förra gången var det något riktigt bra som kom, nämligen industrikapitalismen. Men det kan också vara något helt annorlunda, till exempel islam.