Läkare jobbar med medicinska nyckeltal och nationalekonomer med ekonomiska. Det är hårda fakta och professionen tror på dem. Benhårt. Läkare möter med få undantag förståelse och acceptans. Det gör inte Sveriges nationalekonomer vare sig bland politiker eller folk.

John Hassler är en av de nationalekonomer som ofta är tidigt ute och påpekar bekymren med Sveriges låga BNP-tillväxt och numera nästan obefintliga ökning av arbetsproduktiviteten. Men BNP-bekymmer biter inte. Att den offentliga sektorn har lika mycket resurser nu för tio miljoner invånare som Sverige hade 1990 för drygt åtta miljoner imponerar inte. Att landet pressar in nya volymer service i befintlig offentlig verksamhet bekymrar inte.

Undertecknad har försökt bryta mönstret genom diskussioner med utgångspunkt från andra ekonomiska nyckeltal. Ett sådant nyckeltal är förvärvsfrekvensens utveckling från 1985 till nu. Det nyckeltalet visar samma sak som BNP-utvecklingen, BNP ökar för sakta och förvärvsfrekvensen sjunker över åren.

Ytterligare ett nyckeltal är försörjningskvoten. Media har i åratal pressat politikerna framför sig med budskapet att massinvandring behövs för att förbättra befolkningens sammansättning så att de som är i årsklasserna mellan 20 och 64 år växer snabbare än dem som ska försörjas i åldersklasserna 0 till 19 år och 65 till 100 +. Om hela befolkningen divideras med antalet i åldrarna 20 – 64 år fås försörjningskvoten, ett tal, som är 1,75 för Sverige och 1,68 för Norge år 2017, se diagramkommentar.

I Sverige försörjer alltså en person i produktiv ålder förutom sig själv ytterligare 75 procent av en, som inte är i produktiv ålder. Dessa 0,75 personer kan delas i en yngre kvot på 0,41 och en äldre kvot på 0,35.

Norge har en lägre och bättre försörjningskvot men i diagrammet finns ett annat nyckeltal, nämligen antal män per 100 kvinnor, vilket speglar åldersfördelningen. Där framgår bl a att männen efter 65 års ålder är mycket ”dödligare” än kvinnorna och något mer så i Norge. Sverige har mer yngre män (0 – 19 år) än Norge och även äldre män 65 – 100+. Däremot synes Norge ha mer män än Sverige per 100 kvinnor i det produktiva intervallet. Alltså, tre faktorer ger det bättre resultatet för Norge för försörjningskvoten.

Slutsatserna ovan stämmer med migrationsteorin att en jämfört med Sverige mycket liten, ransonerad och mer styrd invandring efter UNHCR:S regler som i Norge ger bättre utfall än oreglerad massinvandring. (Man tillämpar UNHCR:s regler mer strikt i Norge gällande flyktingskäl enligt min uppfattning). Det senare sägs ofta kunna försämra befolkningens sammansättning ur ett resursperspektiv. Invandringen fyller på relativt jämt i alla åldersklasser i Sverige, dock inte könsmässigt. Men när den yngre kvoten är 0,40 för Norge och 0,41 för Sverige medan den äldre kvoten är 0,28 respektive 0,35 så blir frågan om inte antalet äldre växer snabbare i Sverige.

Argumentet som framförs i debatten att Sverige behöver invandrare i produktiv ålder som kan klara vården av våra äldre är inte fel men verkar sakna saklig grund sett till vad som sker i verkligheten. Nu blir frågan i stället varför den svenska urbefolkningen ska betala för att invandrare flyttar hit och vårdar sina äldre här?

Jämförs med 1990, före det att invandringen tog fart så ser det ut som i diagrammet nedan. Då hade Sverige en marginellt bättre försörjningskvot 1,73 jämfört Norges 1,75. Nu, 2017 har Norge förbättrat sin försörjningskvot från 1,75 till 1,68 och Sverige har gått andra vägen från 1,73 till 1,75. Den yngre kvoten indikerar att Norge jämfört 2017 hade fler unga, 0,46 mot Sveriges 0,43. Sverige hade något mer äldre, 0,31 mot Norges 0,29.

Slutsatsen blir att denna jämförelse stärker misstanken att den svenska urbefolkningen betalar för att invandrare flyttar hit och vårdar sina äldre här. Sveriges försörjningskvot har försämrats jämfört Norges och det har främst skett genom att försörjningsbördan för de äldre växt.

Bilden att Sveriges kommuner är lika varandra och bara skiljer sig i storlek är grundfalsk. Kommunerna är mycket olika. Det är på kommunnivå ytterligare intressanta slutsatser kan dras. Läget i Kramfors kommun refererades i en artikel här på DGS tidigare i januari 2019. Rubriken var: ”Kommunen med 139 män på 100 kvinnor i åldersgruppen för studentklassen på gymnasiet och som mest 169 män på 100 kvinnor i åldersgruppen 27 år”. I diagrammet nedan jämförs Kramfors kommun med Riket. Olikheterna är slående.

Försörjningskvoten för Kramfors är 1,93 och Riket 1,75. Skillnaden förklaras inte av ett överskott yngre utan i Kramfors är det snarare tvärt om. Kvoten yngre är 0,38 för Kramfors och 0,41 för Riket. Kvoten för äldre sticker ut och är 0,55 för Kramfors och 0,35 för Riket. Experterna säger att kvinnorna flyttar från denna typ av kommuner i större utsträckning än männen. Men är det inte lite extremt? Det är speciellt i intervallet 65 till 85 år som överskottet finns men inte efter 85 år.

Vad är det som gör att männen i Kramfors under dessa tjugo år fram till 85 är så mycket mindre ”dödliga” än kvinnorna jämfört med männen i Riket? Eller flyttar stora volymer kvinnorna ut även i detta åldersintervall? Kramfors är det röda Ådalen med tunga arbetarjobb som borde slitit hårt på urbefolkningens män och ändå ser det ut så här. I överskottet 65 – 85 finns volymer äldre invandrade män då kvinnor lever längre än männen även i Kramfors.

Jag minns FUT-utredningen: Åtgärder mot felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen. Listan var lång över hur bidragsfusk gick till. Ett var att som invandrad åldring bli kommunplacerad, få en lägenhet, meritera sig för svensk pension och bostadstillägg, låta någon annan bo i lägenheten och därefter resa hem. Incitamenten att ange en för hög ålder ansågs betydande.

Man kunde gå i pension som 65-åring redan vid 50+. Det funderades också mycket i utredningen hur man skulle kunna kontrollera om dessa pensionärer levde när de flyttat hem. Incitamenten eller lönsamheten för de anhöriga att anmäla sin släktings frånfälle till svenska myndigheten ansågs inte särskilt starka.

Med nuvarande invandrarvänliga regering med stödpartier (S, MP, C och L) kommer under innevarande mandatperiod cirka 500 000 nya uppehållstillstånd att beviljas. Drygt 133 000 beviljades under 2018. Inte heller nyckeltalet försörjningskvoten för Sverige indikerar något annat än att ytterligare kanske 500 000 blir en fortsatt gigantisk samhällsekonomisk förlust för folkhushållet.

Det blir en ytterligare tung belastning på samhällskontraktets minst angelägna verksamheter, de som lades till sist, äldreomsorg, hälso- och sjukvård, barnomsorgen, psykiskt och fysiskt handikappade och nyskadade. Ansvaret flyttas nu successivt tillbaka till det civila samhället och folk får återigen utföra eller betala dessa verksamheter själva. Det är de verksamheter som sällan finns som offentlig service i de länder som invandrarna kommer ifrån. Här är de globalt lockande rättigheter utan skyldigheter så länge urbefolkningen ställer upp och betalar.

Hans Jensevik är pensionär. Han har varit VD och delägare i Svensk Kommunrating, storstadsutredare, administrativ biståndsarbetare i Afrika och kommunekonom och ekonomichef i Uppsala kommun. Lärare i Nationalekonomi, Göteborgs Universitet och forskarassistent på stadsbyggnad, CTH.