Min förståelse av det moderna västerländska samhället utvecklas i raketfart. Med alltmer vässad skärpa upptäcker jag hela tiden saker som jag redan vet.

Tänk dig att det finns en kraft i ett land som inte bara kontrollerar uppemot halva bruttonationalprodukten utan också har praktiskt taget obegränsade möjligheter att föreskriva hur människor ska bete sig och straffa dem om de inte lyder order. Det finns en sådan kraft i det moderna västerländska samhället. Den kallas staten.

Man kunde tro att staten skulle hitta på att göra nästan lite vadsomhelst med all den där makten. Men så är det inte. Det finns i det moderna västerländska samhället en instruktionsbok för staten. Instruktionsboken kallas konstitutionen eller grundlagen. I Sverige finns flera grundlagar. Den viktigaste är regeringsformen. Där står det precis vad staten ska göra när den är på jobbet och hur det ska gå till.

För att förstå vad den svenska staten ska göra med all sin väldiga makt räcker det med att läsa 1 kap. 2 § i regeringsformen, till exempel följande rader:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Föreställ dig nu att du själv är staten och kommer, ny och oerfaren, till jobbet en måndag morgon och ska göra det där som står i instruktionerna. Många skulle nog i det läget ha sagt att vafan, det där har ju den enskilde grejat med stor framgång på egen hand genom århundradena så jag tror jag struntar i att göra något särskilt och tar ledigt efter lunch. Men det gillas inte. Det är fusk. Du måste utgå från instruktionsbokens föreställningsvärld som innebär att ansvaret är ditt, inte i första hand den enskildes.

Efter att ha läst instruktionen ett antal gånger och grunnat på hur den kan tolkas – håll med om att det påminner om en sådan där sällskapslek där deltagarna får en uppgift och ett antal verktyg för att lösa uppgiften – skulle du nog koncentrera dig på den andra meningen där det står att du särskilt ska göra vissa saker. Där är uppdraget lite mer konkret. Vad betyder personlig, ekonomisk och kulturell välfärd? Att skapa och trygga en massa rättigheter verkar mer görligt.

Så du börjar med att bygga skolor, universitet, sjukhus och bostäder. Så skapar du jobb. Vad betyder ett jobb? Tja, svår fråga, men en typisk grej för ett jobb är att det utgår en lön så du börjar med att inrätta en massa löner vilket visar sig vara jättelätt eftersom du gradvis får nästan halva BNP att leka med.

Allt eftersom du lär dig att använda dina verktyg – budgeten och lagstiftningsmakten – upptäcker du fördelarna för dig själv med hela upplägget. Du har makt. Andra människor vill ha pengar. Du har pengar. Därför är andra människor uppmärksamma på dina önskemål. När du ska färdas finns en svart, nytvättad bil med chaufför och snaggade Säpo-vakter. De öppnar bildörren för dig.

Gradvis inser du att instruktionen ger dig obegränsade möjligheter att utveckla din makt. Trygga rätten till utbildning, till exempel. Hur mycket utbildning? Hur mycket som helst. Fil kand till alla! Lär de sig något? Spelar ingen roll, deras uppgift är inte att lära sig något utan att bilda underlag för ett nytt socialt skikt av pedagoger och professorer som får sin försörjning ur detta välsignade system.

När du ändå har dessa ungdomar fast under flera timmar om dagen i ditt välfärdssystem så kan du lika gärna ägna tiden åt att lära dem att älska det system som du riggat för dem. Lär dem att de har rättigheter på någon annans bekostnad för ju mer pockande de begär dessa rättigheter desto säkrare är din position som systemets överadministratör och stormufti.

De som betalar för din framgång och din skicklighet i att tolka instruktionerna i regeringsformen är ett gäng förlorare som ännu tror att deras personliga, ekonomiska och kulturella välfärd i huvudsak är deras eget ansvar. De är den nettoskattebetalande medelklassen.

PS Det finns ett grundfel i hela den ovanstående berättelsen, nämligen att uppgiftsparagrafen i regeringsformen skulle vara formulerad av folket i enlighet med den demokratiska principen om att grundlagarna är folkets uppdragsbeskrivning till sina ombud. Så är det förstås inte (annat än kanske i USAs snart 250-åriga författning). I själva verket är det ombudens uppdragsbeskrivning till sig själva. Inte så konstigt att de uppfinner en uppgift som ger dem själva makt. 1974 års svenska regeringsform är det svenska politikerväldets hyllning till sig själv.