Sverige tar ledningen mot framtiden. Det har blivit det första jämlika landet dit alla är välkomna och blir omhändertagna, det har blivit landet med den första feministiska regeringen och det har lovat världen att jordens klimat skall förbli det rätta och inte spåra ur. Inga heta somrar mer, inga skogsbränder och inga igensnöade vägar!

Transportsystemet skall helt läggas om. Fungerande flygtransporter skall helst inte få finnas eftersom de är klimatsyndare. De använder bensin som bränsle och skall helst ersättas med snabbtåg. Det är inte kostnader och praktiska behov som är avgörande utan att dagens flyg behöver fossilt bränsle medan dagens tåg är elektrifierade. Hur elen produceras går mestadels under radarn.

Tåg behöver till skillnad från flyg särskilda specialbyggda banor hela vägen till målet. De kallas järnvägar. Dessa måste ständigt underhållas för att fungera. Järnvägsrälsen måste rengöras från snö och is för att tågen skall gå och komma i tid. Under soliga sommardagar vidgar sig rälsen vilket kan leda till urspårningar. Räls och syllar måste underhållas och tusentals växlar kontrolleras för att tågen skall hamna rätt och inte krocka med varandra.

Att underhålla järnvägssyllar i mångmiljonmässigt antal har inte ansetts bland det viktigaste av järnvägsmyndigheterna. Dessa har i stället prioriterat den administrativa personalens utökning och utbildning inkluderande ständiga kurser i hållbarhet, klimatriktighet och genuskunskap. Dessutom måste myndigheterna se till att det finns ett antal kommunikatörer som på ett trevligt sätt kan informera resenärerna när tågtrafiken inte fungerar eller när tågen är försenade. När det blir riktigt illa intervjuas en kvinnlig generaldirektör om varför tågtrafiken inte fungerar. Svaret blir ofta att hon inte i första hand anser sig ha något ansvar för situationen. Statliga chefer är särskilt tränade att avvisa dylika frågor. De ser ju bara till att genomföra vad regering och riksdag beslutat.

Om sedan dessa politiska beslut innebär att verksamheten inte fungerar så kan ju knappast detta vara en generaldirektörs fel. De utför ju bara vad som står i regleringsbrevet. Att de ens skall behöva svara när fältpersonalen talar om att järnvägssyllarna ruttnar och växlarna är sönderrostade är ett ohemult och oförskämt krav. Man har självklart inte tid för något så trivialt som multnande järnvägssyllar när man råkar ha ett viktigt möte för att kunna leva upp till myndighetens genuskrav och klimatambitioner.

Inte heller måste man göra något för det måste ju finnas någon längre ned i organisationen som inser att järnvägssyllar av trä från 1900-talet måste börja ruttna till slut. Varken media eller politiker är heller intresserade av järnvägssyllar eller av annat nödvändigt underhåll som att även själva järnet i rälsen till slut rostar sönder. När syllarna ruttnar så blir det svårt för tågen att rulla och till slut spårar de ur. Sker det i 150 km fart kan lika många stryka med som när ett flygplan störtar.

Landets politiker har i sin stora och revolutionerande januariöverenskommelse bestämt att Sverige skall bygga snabbjärnvägar trots alla reservationer från sakkunnigt och förståndigt folk. En orsak var sannolikt att det var nödvändigt att ge miljöpartiet ett grönt köttben när nu även det lika lilla liberalpartiet fick igenom värnskattens nedläggning. Det skall förvisso framhävas att medborgarna föredrar minskad skatt före onödiga utgifter. Detta gäller dock inte flera av landets politiker som de nybildade reformisterna inom S.

Snabbjärnvägar finns i både Japan och Kina. Även Frankrike och Tyskland har snabbtåg, dock inte i samma klass som i Asien. Visst vill Sverige vara med i kapplöpningen, det innebära visibilitet och kanske nya fina exportintäkter i framtiden.

Ett land i Europa som man kanske borde ta efter litet mer är Schweiz. Där fungerar faktiskt järnvägstrafiken trots att trafikutmaningarna är värre än i Sverige. I Schweiz finns nämligen Alperna. Man klarar sig också bra med normala tåg eftersom dessa fungerar. Det beror sannolikt på att man anställer personal som är utvalda för att klara sitt arbete och inte i första hand sådana som könskvoteras. Inte heller lastar man på personalen irrelevanta och meningslösa uppgifter som i den svenska byråkratin. Det viktigaste är att tågen fungerar, det vill säga kommer i tid och att säkerheten görs lika tillförlitlig som för flygtrafiken. Att laga en multen järnvägssyll är viktigare än ett möte med en genuskonsult.

Den svenska transportpolitiken drivs i stället av jippon av symbolaktiviter. Dit hör byggandet av järnvägar i närmast folktomma områden där flyg och biltrafik fungerar bäst. Landets skattebetalare borde verkligen börja fråga sig hur de extremt dyrbara snabbjärnvägarna skall finansieras och varifrån pengarna skall tas. Ett sätt som förts fram är att använda sig av de medel som förvaltas av ATP eller att öka statens skuldsättning så att den kommer upp i samma dimension som kommuners och privatpersoners skulder.